Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Fyra timmar av sval konstnärsvånda, diverse relationsbekymmer och en nakenmodell som under filmens gång byter plats med sin uppdragsgivare. Konstnären heter Fredhofer och spelas pålitligt av Michel Piccoli, en riktig veteran i yrket som varit med i Borgarklassens Diskreta Charm, Flickorna I Rochefort, Belle De Jour-Dagfjärilen och Atlantic City U.S.A.. I många och långa sekvenser får man följa konstnärens tecknande och målande - dock är det då Bernard Defours händer vi ser. Det är dessa sekvenser som jag kommer minnas från den här filmen. Efter ett tag blir det behagligt, närmast meditativt att följa hur den raspiga bläckpennan, de blöta penslarna och de kolade fingrarna jobbar fram konturer, mellanrum, tyngd och kroppslinjer. Modellen Marianne (Emmanuelle Béart) är från början timid och tillmötesgående, men vartefter arbetet fortgår blir hon mer och mer intresserad av att hjälpa till med vinklar och poser för att locka fram skapargnistan hos Fredhofer. Slutresultatet väcker starka känslor och muras, om jag förstår det rätt, in bakom väggen och ersätts med ett mer passande motiv. Alla nöjda, nästan. Eller, egentligen känns det som att ingen blev nöjd överhuvudtaget. Sådant är konstnärslivet.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Det finns konstnärsfilmer och det finns Konstnärsfilmer. Och så finns det långa filmer och det finns låååånga filmer. Den sköta satmaran är en behagligt lunkande matiné, en Konstnärsfilm med stort K, inga konstigheter. Här tecknas och målas det en stor del av de 240 minutrarna. Konstnären Édouard är gammal och avdankad men genom mötet med modellen Marianne, en fransk fransyska som har problem med sin kille, väcks lusten att fullborda ett gammalt konstverk, La Belle Noiseuse. Emmanuell Béart som spelar Marianne är mest naken men spelar bra ändå. Michel Piccoli är övertygande som konstnären och Jane "je t'aime" Birkin är svalt bevakande som konstnärens fru och tidigare modell. Henne har vi förresten sett tidigare som groupie i Blow-Up. De bästa scenerna är när konstnären plockar bland sina grejer, förbereder, försöker minnas... och när pennan, kritan, penseln börjar plocka ut motivet från pappret, från kanvasen. Det gjordes en teveversion av filmen, hälften så lång. Kanske hade det räckt att se den. Kanske inte.
No comments:
Post a Comment