Originaltitel: The Sting (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Snacka om att vrida ur trasan. Twist på twist tills det knappt går att twista mer. Ett förträffligt manus i kombination med lysande insatser av Redford (namnet Hooker är ju tveksamt), Newman (vilka ögon!) och Shaw (som haltar på riktigt). I sju akter får vi följa hur en blåsning grande planeras och genomförs. Till en början är motivet hämnd - på Hookers bluffarkompis Luthers mördare - men på slutet verkar det mer handla om att göra det för att det går att göra. Och det känns ganska skönt. Även om Luthers död i början behövs för att tända eld på hela raketen är det inget storslaget korståg a la Braveheart som tynger ner filmen. Tempot är hela tiden högt och väldigt sällan känns det som att bilden ligger kvar för länge. Miner, blickar och gester får stort utrymme och dialogen är rapp och stöddig. Flera scener är grymt bra och bland alla guldkorn finns även en del gnistrande rubiner; pokerfusket, "the shut down" och givetvis den sista twisten på slutet. Mig hade det inte gjort något om yrkesmördartwisten tagits bort - den tillför egentligen inte historien något utan känns mer som en stilpoängsplockare. Och så musikstycket "The Entertainer". I samspel med de tecknade skyltarna minnessniffar jag på TV-serien Skål. Håll öron och ögon öppna för det lilla stycket i en svensk film som kommer nästa höst.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det är alltid lika skönt att hitta en film som är mer än bara ett tidsfördriv. Redan vid den klassiska pianovinjetten känner jag att det här blir två riktigt sköna timmar. Mycket riktigt. Blåsningen är en klassisk kuppfilm där man inte kan vara riktigt säker på någonting. Det är charmigt, trivsamt och lagom catchy. Alla twistar gör att det aldrig blir långtråkigt och tempot är behagligt genom hela filmen. Blåsningen utspelas under 30-talets depression i Chicago men det finns inget i filmen som klingar mot den tragiska resonanslådan. Istället framställs en färgstark komedi med skarpa karaktärer och stöddiga repliker. De tydliga konturerna framkallar nästan en tecknad eller målad känsla, ungefär som de tecknade skyltarna mellan varje akt. Det är svek och lojalitet, gentlemannatjuvar och korrupta poliser, vänskap och hämnd och när upplösningen är avklarad finns bara en behaglig känsla. Filmen ägnar sig inte åt effektsökeri och har heller inte någon tajt nagelbitande spänning utan är helt enkelt som ett underhållande seriemagasin. Anspråken är inte större än så och det känns fantastiskt skönt.
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Snacka om att vrida ur trasan. Twist på twist tills det knappt går att twista mer. Ett förträffligt manus i kombination med lysande insatser av Redford (namnet Hooker är ju tveksamt), Newman (vilka ögon!) och Shaw (som haltar på riktigt). I sju akter får vi följa hur en blåsning grande planeras och genomförs. Till en början är motivet hämnd - på Hookers bluffarkompis Luthers mördare - men på slutet verkar det mer handla om att göra det för att det går att göra. Och det känns ganska skönt. Även om Luthers död i början behövs för att tända eld på hela raketen är det inget storslaget korståg a la Braveheart som tynger ner filmen. Tempot är hela tiden högt och väldigt sällan känns det som att bilden ligger kvar för länge. Miner, blickar och gester får stort utrymme och dialogen är rapp och stöddig. Flera scener är grymt bra och bland alla guldkorn finns även en del gnistrande rubiner; pokerfusket, "the shut down" och givetvis den sista twisten på slutet. Mig hade det inte gjort något om yrkesmördartwisten tagits bort - den tillför egentligen inte historien något utan känns mer som en stilpoängsplockare. Och så musikstycket "The Entertainer". I samspel med de tecknade skyltarna minnessniffar jag på TV-serien Skål. Håll öron och ögon öppna för det lilla stycket i en svensk film som kommer nästa höst.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det är alltid lika skönt att hitta en film som är mer än bara ett tidsfördriv. Redan vid den klassiska pianovinjetten känner jag att det här blir två riktigt sköna timmar. Mycket riktigt. Blåsningen är en klassisk kuppfilm där man inte kan vara riktigt säker på någonting. Det är charmigt, trivsamt och lagom catchy. Alla twistar gör att det aldrig blir långtråkigt och tempot är behagligt genom hela filmen. Blåsningen utspelas under 30-talets depression i Chicago men det finns inget i filmen som klingar mot den tragiska resonanslådan. Istället framställs en färgstark komedi med skarpa karaktärer och stöddiga repliker. De tydliga konturerna framkallar nästan en tecknad eller målad känsla, ungefär som de tecknade skyltarna mellan varje akt. Det är svek och lojalitet, gentlemannatjuvar och korrupta poliser, vänskap och hämnd och när upplösningen är avklarad finns bara en behaglig känsla. Filmen ägnar sig inte åt effektsökeri och har heller inte någon tajt nagelbitande spänning utan är helt enkelt som ett underhållande seriemagasin. Anspråken är inte större än så och det känns fantastiskt skönt.
No comments:
Post a Comment