Originaltitel: Boogie Nights (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Inledande långa scenen med Burtie lägger ribban och det infinner sig en förväntan om stordåd. Några sådana blir det inte, men väl en finfin rulle med smak av saltnypehumor och mixade genrer; actionporr, drogdrama och musikvideo. När Philip Seymour Hoffman gör entré genom grinden ställer sig hela stadion i mig upp och gör vågen. Han dominerar som vanligt - enligt mig gör han den absolut bästa rollen i filmen; bommicksbögens bakgrundsminer och kroppsspråkssupport ger färg åt alla andra i bild. Wahlberg och Reilly symbioserar grymt töntigt med höjdpunkter som badtunnepoesi och studiosessions. Kungen från Fargo, William H. Macy, har mimiken under full kontroll när han gång på gång avslöjar sin fru med andra. Antar att det är en klassiker, men han säger "ass in her cock" vid uppfartsknullet. Det skulle ha varit väldigt intressant att ha varit med vid inspelningen av självmordsskottet på nyårsafton. Mycket som måste klicka där känns det som.
Boogie Nights är för lång. Den har en del stickspår som känns fullkomligt onödiga och energikrävande. Dock tycer jag det tar sig på slutet när det blir mer och mer Short Cuts och Magnolia över den. Efteråt läser jag att det är samma regissör - Paul Thomas Andersson - som två år senare gjorde just Magnolia. Skotten på munkbaren är härligt minimalistiska och Cosmos smällare i droghandelsscenen är sköna tåtrippare. Slutet avslöjar lite för mycket tycker jag, men när eftertexterna nästan rullat klart kommer nån slags spökspår där det bland annat sägs "I know where Ringo is". Spännande.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Lång film. Lite för lång. Lite för mycket som ska med liksom. Det drar ner betyget tyvärr. Men en rak fyra vittnar ändå om ett litet mästerverk som Paul Thomas Anderson har fått ihop. Många starka skådespelarprestationer varav Philip Seymour Hoffman gör den mest intressanta. Hela filmen lyfter med honom i bild. Burtie Reynolds är porrkungen som allt cirkulerar kring, han är filmens fixstjärna, stabil som ett viagraknull. Julianne Moore är fantastisk som trasig mamma, Heather Graham är trovärdig som Rollergirl och Mark "Funky Bunch" Wahlberg växer med uppgiften - men storleken är inte allt. Boogie Nights tar sjuttiotalets oskyldigt rullande discohöfter rakt in åttiotalets hänsynslösa brutalitet. Filmen är nutidshistoria, kulturhistoria, populärvetenskap och socialantropologi, allt i ett. Den är medkännande satir och sexualpolitisk estetik och ett mycket intressant bidrag till filmhistorien.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Inledande långa scenen med Burtie lägger ribban och det infinner sig en förväntan om stordåd. Några sådana blir det inte, men väl en finfin rulle med smak av saltnypehumor och mixade genrer; actionporr, drogdrama och musikvideo. När Philip Seymour Hoffman gör entré genom grinden ställer sig hela stadion i mig upp och gör vågen. Han dominerar som vanligt - enligt mig gör han den absolut bästa rollen i filmen; bommicksbögens bakgrundsminer och kroppsspråkssupport ger färg åt alla andra i bild. Wahlberg och Reilly symbioserar grymt töntigt med höjdpunkter som badtunnepoesi och studiosessions. Kungen från Fargo, William H. Macy, har mimiken under full kontroll när han gång på gång avslöjar sin fru med andra. Antar att det är en klassiker, men han säger "ass in her cock" vid uppfartsknullet. Det skulle ha varit väldigt intressant att ha varit med vid inspelningen av självmordsskottet på nyårsafton. Mycket som måste klicka där känns det som.
Boogie Nights är för lång. Den har en del stickspår som känns fullkomligt onödiga och energikrävande. Dock tycer jag det tar sig på slutet när det blir mer och mer Short Cuts och Magnolia över den. Efteråt läser jag att det är samma regissör - Paul Thomas Andersson - som två år senare gjorde just Magnolia. Skotten på munkbaren är härligt minimalistiska och Cosmos smällare i droghandelsscenen är sköna tåtrippare. Slutet avslöjar lite för mycket tycker jag, men när eftertexterna nästan rullat klart kommer nån slags spökspår där det bland annat sägs "I know where Ringo is". Spännande.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Lång film. Lite för lång. Lite för mycket som ska med liksom. Det drar ner betyget tyvärr. Men en rak fyra vittnar ändå om ett litet mästerverk som Paul Thomas Anderson har fått ihop. Många starka skådespelarprestationer varav Philip Seymour Hoffman gör den mest intressanta. Hela filmen lyfter med honom i bild. Burtie Reynolds är porrkungen som allt cirkulerar kring, han är filmens fixstjärna, stabil som ett viagraknull. Julianne Moore är fantastisk som trasig mamma, Heather Graham är trovärdig som Rollergirl och Mark "Funky Bunch" Wahlberg växer med uppgiften - men storleken är inte allt. Boogie Nights tar sjuttiotalets oskyldigt rullande discohöfter rakt in åttiotalets hänsynslösa brutalitet. Filmen är nutidshistoria, kulturhistoria, populärvetenskap och socialantropologi, allt i ett. Den är medkännande satir och sexualpolitisk estetik och ett mycket intressant bidrag till filmhistorien.
No comments:
Post a Comment