Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Slutet räddar denna något sega och otuggade rackare. Stundtals är den en parodi på sin egen genre, samtidigt som den är en föregångare. Tungraggningen skulle med tveksamhet platsa i American Pie 12, men kommer givetvis undan på grund av att det är en Pacinofilm. På väldigt få ställen tycker jag att Pacino kommer ens i närheten av vad han presterar i Gudfadern. Andra halvan av skumbadsscenen är fin. Och slutet då. "Say hello to my lil´friend". Massaker i drogpalatset. Kokainstinn och fullkomligt vansinnig tar han emot kulregnet med öppna armar. Faller ner i blodbadet. Fantastiskt. Ska bli väldigt spännande att se den första Scarface från 30-talet. För den är också med i boken. Så bra kan det vara.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Scarface är ett tvåtimmar långt magknip som släpper först i slutmassakern. De dokumentära inslagen av kubanska flyktingar i början av filmen vill lägga en politisk dimension över historien, något som försvinner helt och hållet redan vid första droguppgörelsen där motorsågsmassakern får en renässans. Mot en stilistisk 70-tals fond, där både mode och musik är centrala ingredienser, bygger gangsterkungen Tony Montana (Al Pacino) upp sitt imperium men blir mer och mer paranoid och upptagen av sin egen självbild. Det känns väldigt hårdtuggat och svårsmält, som ett långt idisslande. Tyvärr tappar filmen en aning genom att vara lite för spektakulär, lite för kaxig, lite för magstark. Men visst är den bra. Visst är den en föregångare. Visst ska den vara med i boken.
No comments:
Post a Comment