Originaltitel: Requiem For A Dream (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Kylskåpet morrar och kränger. Rummet snurrar, TV:n skriker BE EXCITED! BE BE EXCITED! När mamman söker hjälp på sjukhuset för att få mer tabletter och börjar berätta om vad som jagar henne är det nog första gången jag känner att det faktiskt funkar med en yrande kvinna på sjukhus som blir sneglad på av jajaläkare. Jag har fått följa med in i hennes dimmiga vardag och vet vad hon pratar om. Varenda alkis, varenda druggie, varenda spelare som står och snackar i ett gathörn har en berättelse som oftast bara känns tröttsam. Mammans är sorglig och skrämmande. Tyvärr tycker jag sonen är för snygg och överagerande för att bli ens i närheten av trovärdig. Polaren däremot är klockren, en slow dancer. Flickvännens horande besök hos en dealer är äcklande. Scenerna när drogandet gestaltas genom snabba klipp mellan pupiller, linor, jointar, tändare för att sedan övergå till vardagssituationen som följer efteråt är fantastiskt bra. Hela filmen sticker genom huden och sprutar knark, smuts, piller och vardagens osynlighet rakt in i blodet. Alla vill ha en plats i solen. Det här är absolut den bästa filmen hittills, och jag kommer se den många gånger till.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Så långt från Bogart och Hepburn man bara kan komma. Här finns ingenting av söndagens klämkäcka frullerulle. Däremot finns en hel ocean av missbrukets och besatthetens alla baksidor. Filmen handlar om Harry, hans flickvän Marion, mamma Sara och bästa kompisen Ty, alla med sitt eget beroende, sina egna drömmar och slutligen sin egen kollaps. Requiem For A Dream liknar i många avseenden Trainspotting, inte minst visuellt, men där Danny Boyle skildrade drogandet väldigt subjektivt i Trainspotting och lyfte den svarta humorn i de trasiga karaktärerna till en åtminstone någorlunda hoppfull nivå så gör regissören Darren Aronofsky på nästan motsatt sätt i den här filmen. Han begraver drömmen i förfall och misär tills det nästan inte finns ett spår av mänsklig värdighet kvar. Det är obehagligt på ett nästan kusligt sätt. Uttrycket "krypa under skinnet" får verkligen sin förklaring i den här filmen. Den sluter sig tamefan runt hela skelettet så det nästan gör ont. Det finns massor av skäl till att Requiem For A Dream får ett så pass högt betyg; det förstklassiga skådespeleriet, bildkompositionerna, det experimentella ljudarbetet, musiken, den skakande berättelsen. Vad lämnas då att önska? Ja, kanske lite mer av Boyles svarta humor för att väga upp det tunga och otäcka som biter sig fast som en ilsken grävling tills dessndet knakar i benet. Men vad fan... då blir det en helt annan film. Glöm det.
Filmen sågs på internet av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-Kommentar: Kylskåpet morrar och kränger. Rummet snurrar, TV:n skriker BE EXCITED! BE BE EXCITED! När mamman söker hjälp på sjukhuset för att få mer tabletter och börjar berätta om vad som jagar henne är det nog första gången jag känner att det faktiskt funkar med en yrande kvinna på sjukhus som blir sneglad på av jajaläkare. Jag har fått följa med in i hennes dimmiga vardag och vet vad hon pratar om. Varenda alkis, varenda druggie, varenda spelare som står och snackar i ett gathörn har en berättelse som oftast bara känns tröttsam. Mammans är sorglig och skrämmande. Tyvärr tycker jag sonen är för snygg och överagerande för att bli ens i närheten av trovärdig. Polaren däremot är klockren, en slow dancer. Flickvännens horande besök hos en dealer är äcklande. Scenerna när drogandet gestaltas genom snabba klipp mellan pupiller, linor, jointar, tändare för att sedan övergå till vardagssituationen som följer efteråt är fantastiskt bra. Hela filmen sticker genom huden och sprutar knark, smuts, piller och vardagens osynlighet rakt in i blodet. Alla vill ha en plats i solen. Det här är absolut den bästa filmen hittills, och jag kommer se den många gånger till.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Så långt från Bogart och Hepburn man bara kan komma. Här finns ingenting av söndagens klämkäcka frullerulle. Däremot finns en hel ocean av missbrukets och besatthetens alla baksidor. Filmen handlar om Harry, hans flickvän Marion, mamma Sara och bästa kompisen Ty, alla med sitt eget beroende, sina egna drömmar och slutligen sin egen kollaps. Requiem For A Dream liknar i många avseenden Trainspotting, inte minst visuellt, men där Danny Boyle skildrade drogandet väldigt subjektivt i Trainspotting och lyfte den svarta humorn i de trasiga karaktärerna till en åtminstone någorlunda hoppfull nivå så gör regissören Darren Aronofsky på nästan motsatt sätt i den här filmen. Han begraver drömmen i förfall och misär tills det nästan inte finns ett spår av mänsklig värdighet kvar. Det är obehagligt på ett nästan kusligt sätt. Uttrycket "krypa under skinnet" får verkligen sin förklaring i den här filmen. Den sluter sig tamefan runt hela skelettet så det nästan gör ont. Det finns massor av skäl till att Requiem For A Dream får ett så pass högt betyg; det förstklassiga skådespeleriet, bildkompositionerna, det experimentella ljudarbetet, musiken, den skakande berättelsen. Vad lämnas då att önska? Ja, kanske lite mer av Boyles svarta humor för att väga upp det tunga och otäcka som biter sig fast som en ilsken grävling tills dessndet knakar i benet. Men vad fan... då blir det en helt annan film. Glöm det.
No comments:
Post a Comment