Originaltitel: Le charme discret de la bourgeoisie (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Precis samma känsla som med alla Lollos filmer; jag behöver se den igen för att försöka få grepp. Förmodligen kommer jag dock inte göra det, i alla fall inte på många år. Den känns inte lika angelägen som till exempel den Andalusiska hunden. Men paren som försöker komma till skott med det där djävla ätandet ligger och gnager ännu flera veckor efter filmen. Och det långsamt tvära kastet som avslöjar att restaurangägaren ligger död i ett rum alldeles bredvid. Och när ridån går upp och de helt plötsligt sitter på en teaterscen. Publiken tyst iakttagande. En film som går i ett och samma ackord, men växlar mellan moll och dur. Vad fan nu det ska betyda.
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Precis samma känsla som med alla Lollos filmer; jag behöver se den igen för att försöka få grepp. Förmodligen kommer jag dock inte göra det, i alla fall inte på många år. Den känns inte lika angelägen som till exempel den Andalusiska hunden. Men paren som försöker komma till skott med det där djävla ätandet ligger och gnager ännu flera veckor efter filmen. Och det långsamt tvära kastet som avslöjar att restaurangägaren ligger död i ett rum alldeles bredvid. Och när ridån går upp och de helt plötsligt sitter på en teaterscen. Publiken tyst iakttagande. En film som går i ett och samma ackord, men växlar mellan moll och dur. Vad fan nu det ska betyda.
Jimmys betyg: 3 -
Kommentar: Återigen en film signerad Luis Buñuel och återigen fattar jag ingenting. Det enda som egentligen finns kvar så här några dagar efter är hur de tre välbärgade paren hela tiden försöker sätta sig till bords och äta middag men ständigt blir avbrutna. Buñuel leker vidare mellan dröm och verklighet och förvirringen blir total. Ändå gillar jag filmen. Särskilt scenen när ridån går upp - vips - och plötsligt är hela sällskapet aktörer på en scen. Fantastiskt. Jag gillar också scenen när en av de välbärgade männen helt oprovocerat tar ett gevär och genom fönstret skjuter en batteridriven leksakshund på gatan. Förklaringen är att kvinnan från Miranda (hundens ägarinna) förföljer honom. Bästa repliken: "Är min fru i din sängkammare?" "Ja, hon kom för fem minuter sedan." Filmen fick en Oscar. Buñuels enda. Hollowood har inte heller förstått honom. Tack och lov.
No comments:
Post a Comment