Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert på Residensgränd 19 i Östersund.
Kommentar: Filmregissören John L. Sullivan (Joel McCrea) är less på att göra komedier och vill åstadkomma något mer socialrealistiskt i sin nästa film "O Brother, Where Art Thou?". Dock har han ingen erfarenhet av varken fattigdom, misär eller av att leva på luffen, så därför beger han sig ut på en studieresa. Med sig på färden får han en skådiswannabe (Veronica Lake) och efter lådbilsrally (med underbara slowmoklipp när bil och buss åker över gupp i hagen), tågplankning och soppkök döms Sullivan till straffarbete för att ha stenat en snubbe. I fängelset inser han - efter en fångvisning av en Walt Disney med Pluto som härjar - att det där med komedi inte är så dumt ändå. Det får ju folk att skratta, och skrattet är det enda många har kvar. De där scenerna i början när förföljelsebussen gasar på för att hinna efter Sullivans lådbil för ju osökt tankarna till Musses, Långbens och Kalles husvagnssemester på julafton. Då skrattade jag, och skrattet är det enda jag har kvar. Eller nja, lite mer har jag ju, men hellre en komedi än en socialrealismedi, om jag får välja. Man kan ju liksom skratta åt eländet, men att eländeskväva skrattet känns urbota dumt och lönlöst. Rapprappa replikskiften varvas med lugnare fattigmiljöbilder, och besöket i kyrkan med den bastubedjupa pastorsrösten är fint.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ännu en metafilm om film. Det finns uppenbarligen en uppsjö av filmer som behandlar film som skapande, som bransch, som medium. Konstarten film är tydligen så intressant så det till och med görs film om att göra film. Här står en överambitiös regissör i centrum som vill lämna sina lättsamma komedier för att istället göra angelägna och allvarliga filmer som kommenterar samhällstillståndet. Branschen är naturligtvis skeptisk men Sullivan tar sitt pick och pack, eller åtminstone en del av det, och beger sig ut på vägarna för att upptäcka ett annat Amerika vilket ska leda till hans nästa film O Brother, Where Art Thou? Det går inte som han har tänkt sig. Istället upptäcker han att den film som har bäst effekt på människor är den lättsamma komedin, film som får folk att glömma livets allvar. Film ska helt enkelt roa och underhålla. Med Tio Cents På Fickan blandar slapstick, melodram, socialrealism och fängelsefilm och är stundtals ganska pretentiös. Samtidigt är den ett intressant spel kring social identitet och hur status och samhällsklass är väldigt relativt. Och naturligtvis en film som både kommenterar samhället och underhåller. Huruvida Sullivan gjorde den film han ville göra förtäljer inte historien men Bröderna Cohen gjorde år 2000 filmen O Brother, Where Art Thou? och menar att det skulle kunna vara just den film som Sullivan faktiskt gjorde efter att Sullivan's Travels slutar.
No comments:
Post a Comment