Originaltitel: Андрей Рублёв, Andrey Rublyov (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Min första Tarkovskij och som tur är inte min sista. Han har ytterligare tre filmer med i boken. Tre timmar svartvitt ryskt 1400-tal i sju kapitel; ett skelett som bär upp nedslag i ikonmålaren Andrej Rubljovs förehavanden. En varmluftsballong öppnar vyerna över det ryska landskapet. Djur i flykt, tatarer i båt -och pilbågsanfall. En hel del hästar, tydligen Tarkovskijs symbol för livet. Långa, stundtals avancerade tagningar, särskilt i sista delen om kyrkklockan - som jag tycker är den bästa delen tillsammans med Tatarattacken, där den anmärkningsvärda scenen med hästen som ramlar utför en trappa finns med. Jag läste att Tarkovskij lät skjuta hästen i nacken för att den skulle vackla, och att den efter scenen fördes bort och slaktades till medborgarmat, lite som att inget hade hänt. En anledning ska ha varit att det skulle bli för dyrt att använda sig av en stunthäst om den skulle skada sig.
Det finns ett par scener där kameran lyfter upp mot himlen, precis som i början med ballongen, och i en av scenerna flyger fåglar i slow motion liksom förbi men neråt. Mycket speciellt, mycket vackert. I filmen också dialoger och monologer om religion, konst, liv, tystnad, ärlighet, lögn. I slutet en epilog i färg innehållande ikoner målade av Rubljov - en fin matsmältare att sippa på.
Jag var nyss på Gotland under Bergmanveckan och hade då chansen att se Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in just på Gotland och har Erland Josephson och Sven Wollter i rollerna och fotograferades av Bergmans gamla vapendragare Sven Nykvist. Jag tog inte den chansen, och det grämer mig till en närmast sömnlöshetsgrad.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett långsamt episkt drama om ikonmålaren Andrej Rubljovs liv i Ryssland under 1400-talet. Kanske lite för långsam. För att klara av detta tretimmarsepos bestämmer jag mig en bit in i filmen att jag ser varje episod, varje kapitel av filmen som ett eget verk. Det går bättre. Som helhet har jag svårt att få i ihop det. Ett par episoder är så makalöst avancerade, i både foto, kuliss och regi att jag nästan häpnar. Andra går mig nästan förbi. Jag antar att det finns mängder av symbolik och undermeningar i Den Yttersta Domen men jag ids inte göra några efterforskningar. Jag vet inte om det skulle förbättra eller försämra upplevelsen av filmen. Kanske både och. Jag är i varje fall tacksam att jag såg filmen i en skön biosalong. Det vet jag, med säkerhet, förhöjde upplevelsen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment