Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Tavelfilm. Stanleys väl använda recept; börja med närbild, zooma ut och nånstans i den stilla, djupa bilden är det nåt som rör sig; en kärra, en svan, en trädkrona. Oerhört vackert foto. Många scener är en fantastisk blandning av ironi och romantisk heorism. Åtminstone två scener får mig att tänka på Braveheart. Den första är när Redmond Barry får chansen att be kapten John Quin om ursäkt och därigenom slippa duellen. Barry tackar nej till erbjudandet, likt Gibson i slutscenen av Braveheart. Men för Barry innebär duellen en chans att inte bara själv överleva och döda rivalen Quin, han har även en tro på att kunna vinna sin älskade Noras kärlek. Den andra scenen är fältslaget i Sjuåriga kriget, där den underbart satirtorra berättarrösten förklarar att den aktuella händelsen inte beskrivits i några historieböcker, men är väl värd att minnas ändå. En underbar alternativ skildring av de prydligt lodräta, öppna sammandrabbningar som i exempelvis Braveheart gång på gång förvandlas till ett slakteri.
Barry Lyndon är lång och full av perfektionism, naturljus, vass humor, klassisk musik och eleganta kostymer. Efter pausen känns den stundtals lite seg, den håller inte samma genomgående grepp om mig som första delen gör. Annars hade den varit uppe på översta betygsteget. Pistolduellen på slutet är ett litet mästerverk och eftertexterna är finskuret synkroniserade med Händels Sarabande, som är det mest använda stycket i filmen. Används väldigt flitigt, skulle man kunna säga.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det är mitten på 1700-talet och den irländske fattiglappen Redmond Barry är tänd på sin kusin. Hon ska gifta sig för pengar med en engelsk officer. Barry lackar ur och utmanar officeren på en duell men skjuter ovetandes med lösa skott. I tron att han dödat engelsmannen tvingas han fly. På väg mot Dublin rånas han på allt. Skorna får han behålla säger den artige stråtrövaren. Han tar värvning i den brittiska armén vilket leder honom till Sjuårskriget. Ett krig som innefattar de flesta länder i Europa. Även Sverige får vi veta av den kloka men lite satiriska berättarrösten. Militärlivet var inget för Barry så han desserterar och rider rakt i armarna på den preussiska armén. Britternas bundsförvanter. Han får utstå både det ena och det andre vår stackars Barry innan han så småningom hamnar hos en skicklig hasardspelare som håller hov vid överklassens tillställningar. Där möter han änkan Lyndon som han gifter sig med och tar hennes döde makes namn. Mycket märkligt. Sen är det paus. Ja, faktiskt. Helt sjukt men samtidigt känns det helt rätt. I andra halvlek vill Barry, numera Barry Lyndon, fortsätta klättra på samhällsstegen men det blir inte riktigt som han tänkt sig.
Barry Lyndon är ett episkt drama som pendlar mellan att vara riktigt tråkig och vansinnigt underhållande. Det svala, nästa känslokalla skådespeleriet har enorma likheter med andra filmer av Stanley Kubrick, exempelvis Eyes Wide Shut. Det är tragiska men samtidigt absurda människoöden som skildras nästan satiriskt. Bästa scenen är den sista duellen. Helt fantastiskt hur man kan få en scen så spännande, absurd, komisk och ironisk på samma gång. Bäst i filmen är annars fotot, det fantastiska fotot signerat den Oscarsbelönade John Alcott. Ljuset och stämningen i filmen är helt rätt och efteråt läser jag att utomhusscenerna har filmats nästan uteslutande under den korta tid i skymningen då ljuset är lite disigt. För inomhusscenerna använde man stearinljus på ett alldeles speciellt sätt. Fråga mig inte hur. Men snyggt är det. Som tavlor.
No comments:
Post a Comment