Originaltitel: Henry: Portrait Of A Serial Killer (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.
No comments:
Post a Comment