Nr 46: Stranger Than Paradise

Originaltitel: Stranger Than Paradise (1984)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Nej, inte min typ av rulle, inte idag i alla fall. Eva kommer från Ungern till New York och ska egentligen vidare till Cleveland för att hälsa på faster Lotte, men Lotte är sjuk och ska vara så i tio dagar. I New York bor Evas kusin och hon stannar hos honom och hänger ut i lägenheten med kusinen och kusinens polare. De hänger och slänger och det är vardagsrealism så det skvätter om det. Patiens, tv-middag och dialoger som förmodligen har för avsikt att ge tittaren en känsla av att det är så här det går till i verkligheten. Svartvitt dessutom. Jag drabbas bara av ett trött frågetecken och irriterar mig på det platta i agerandet. Det känns som att sitta och titta på dåliga improvisationsrepetitioner till vad som ändå skulle bli en dålig film, om de hade fått repetera mer. Detta ska vara regissören Jarmush genombrottsfilm och vad det är han brottar sig igenom vet jag inte. Jag minns en liten bakomfilm till Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta där man får se hur Moodyson bara drar igång kameran och säger till Thorsten Flink och den andre snubben som sitter i soffan att ungefär ”bara låta det komma”. Detta skapar frustration hos till och med Flink, men efter långa diskussioner får Moodyson de båda skådespelarna att lita på att han har koll på vad han gör. Och där Moodyson faktiskt lyckas vaska fram ett spänningsfält mellan aktörerna tycker jag att Stranger than paradise bara tuggar luft. Eva åker i och för sig iväg till faster Lotte och kusinen och hans polare åker senare dit för att hälsa på och tur är väl det för faster Lotte är suverän; hon är faktiskt den enda som jag upplever realistisk där hon sitter och gnider fåtöljarmstöden och gång på gång undrar om maten smakar gott. Synd att hon får så lite utrymme, men kanske är det därför hon känns så bra. Som en ungersk motsvarighet till farsan i Jalla Jalla. Bästa repliken är tveklöst när hon försöker säga ”son of a bitch” i snökylan. Jag tycker väldigt stundtals om det enkla i filmen; det avskalade ljuset och mörkret, men umgås hela tiden med känslan av att ”nu placerar jag kameran där för jag ska absolut inte ska placera den på det ställe där de flesta andra hade placerat den, för då skulle det kunna uppfattas som att jag gör en vanlig film men det här är film som filmidilmidoppidoo och svartvit film också”. Dessutom blir det nån slags halvfars på slutet med pengar hit och förvillning dit vilket bara får mig att himla invärtes och jag välkomnar eftertexterna med öppna armar. Men samtidigt med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna hylla den här filmen om tio år. Vi får se hur det går med hans andra film nu, Down by law. Kanske vänder vinden under kappan.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ända sedan jag såg mästerverket Night On Earth för ganska många år sedan så har jag haft en slags long-distance-love med regissören Jim Jarmusch - jag har längtat mig fördärvad efter att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Coffe & Cigarettes förstärktes mina känslor för honom ytterligare. Därför blir jag något besviken när jag ser Stranger than paradise. Inte för att den är dålig, utan för att jag helt enkelt har byggt ett helt slott av förväntningar. De infrias naturligtvis inte. Men Jarmusch är ursäktad, denna film är trots allt hans debut. Filmen handlar om tre människor vars liv bokstavligt talat är skittrist. Och det blir inte bättre vare sig de åker till Cleveland eller Florida. Willie (John Lurie) och hans kompis Eddie (Richard Edson) lever sina liv i New York som i dvala, utan varken längtan eller klaustrofobisk desperation. När Willies ungerska kusin Eva (Exzter Balint) dyker upp för att hälsa på en faster påbörjas en "möjligheternas road-trip" för de tre som endast slutar i samma uttråkade monotoni. Visst gör de det bästa av sin situation men de gör inget för att förändra den. Filmens svartvita format förstärker tristessen och jag gillar bildspråket. Jag beundrar också Jarmusch dialoger som är både banalt meningslösa och humoristiskt knivskarpa på samma gång. En okej film som dock gör mig ganska oberörd.