Originaltitel: Rosemary's baby (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Jag vet inte jag... Mia Farrow gör en bra insats, liksom John Cassavettes. De är ett par som flyttar in i en våning i New York där det har hänt hiskeliga saker tidigare. Knepiga grannar, förgiftningar och mardrömmar baddar den här filmen på pannan. Några anagram senare är Rosemary med barn, child of the Devil, ett barn man väl aldrig får se? Och det är ju lite intressant. Mia Farrow gör sig bra både som naiv liten läckerbit och utmärglad satansbehållare. Men jag tycker inte den biter tag riktigt nån enda gång. Det är Polanski och då får jag känslan av dis och dystra färgskalor, men det blir aldrig creepy och det blir aldrig crawly. Tydligen har det gjorts en uppföljare där man får följa djävulsbarnets uppväxt och väg mot att bli härskare; inte mottagen med öppna armar direkt av filmpubliken. Nej, men den här första var inte helt i min smak och av nån anledning tror jag att jag skulle uppskatta tvåan mer. Av helt andra anledningar än att det skulle vara en välgjord film.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Robert har rätt, Rosemary's baby blir aldrig varken creepy eller crawly men det är just det som gör filmen spännande och otäck. Filmen handlar inte bara om en kvinna som används av några satanister för att föda satans barn, det är lika mycket en film om existensiella rädslor och vad som händer med en människa när de man litar mest på överger en. Mia Farrow är kanske inte helt övertygande alla gånger i rollen som Rose men hon är helt klart godkänd. Det naiva, lite barnsliga och förväntansfulla uttryck hon bär på i början av filmen förändras långsamt när hon upptäcker att hela hennes omgivning sviker henne, eller blir sjuka och dör, när hon inser att hennes make (John Cassavetes) har sålt sin själ för att nå skådespelarframgångar. Det är där Roman Polanski lyckas. Ingenstans är vi trygga, ingen finns att lita på, inte ens oss själva. Rosemary är slutligen helt ensam omsluten av ondskan i form av falsk trygghet, inställsamhet men också regelrätta övergrepp. Rosemary's baby är en fantastiskt välgjord och stram film som aldrig går över gränsen. Den är långsam och detaljrik vilket endast förstärker den insiktsfulla skräck som växer i Rose.
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.
Roberts betyg: 3Kommentar: Jag vet inte jag... Mia Farrow gör en bra insats, liksom John Cassavettes. De är ett par som flyttar in i en våning i New York där det har hänt hiskeliga saker tidigare. Knepiga grannar, förgiftningar och mardrömmar baddar den här filmen på pannan. Några anagram senare är Rosemary med barn, child of the Devil, ett barn man väl aldrig får se? Och det är ju lite intressant. Mia Farrow gör sig bra både som naiv liten läckerbit och utmärglad satansbehållare. Men jag tycker inte den biter tag riktigt nån enda gång. Det är Polanski och då får jag känslan av dis och dystra färgskalor, men det blir aldrig creepy och det blir aldrig crawly. Tydligen har det gjorts en uppföljare där man får följa djävulsbarnets uppväxt och väg mot att bli härskare; inte mottagen med öppna armar direkt av filmpubliken. Nej, men den här första var inte helt i min smak och av nån anledning tror jag att jag skulle uppskatta tvåan mer. Av helt andra anledningar än att det skulle vara en välgjord film.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Robert har rätt, Rosemary's baby blir aldrig varken creepy eller crawly men det är just det som gör filmen spännande och otäck. Filmen handlar inte bara om en kvinna som används av några satanister för att föda satans barn, det är lika mycket en film om existensiella rädslor och vad som händer med en människa när de man litar mest på överger en. Mia Farrow är kanske inte helt övertygande alla gånger i rollen som Rose men hon är helt klart godkänd. Det naiva, lite barnsliga och förväntansfulla uttryck hon bär på i början av filmen förändras långsamt när hon upptäcker att hela hennes omgivning sviker henne, eller blir sjuka och dör, när hon inser att hennes make (John Cassavetes) har sålt sin själ för att nå skådespelarframgångar. Det är där Roman Polanski lyckas. Ingenstans är vi trygga, ingen finns att lita på, inte ens oss själva. Rosemary är slutligen helt ensam omsluten av ondskan i form av falsk trygghet, inställsamhet men också regelrätta övergrepp. Rosemary's baby är en fantastiskt välgjord och stram film som aldrig går över gränsen. Den är långsam och detaljrik vilket endast förstärker den insiktsfulla skräck som växer i Rose.
No comments:
Post a Comment