Originaltitel: Belle de jour (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Buñuel klipper till igen. Denna film ska vara baserad på Joseph Kesslers roman med samma namn som utkom 1926. Filmen fick Guldlejonet, som är det finaste priset som delas ut vid Venedigs filmfestival. Andra filmer som tilldelats detta pris är Short cuts, Innan regnet faller och Brokeback Mountain. Fint sällskap således. Filmen öppnas med en drömscen som går från slottsallén rätt in i skogen där Severine binds upp, kläs av och piskas av kuskar i åsyn av sin make. Detta är Severines dröm och orsakad av ett obefintligt sexliv. Tillbaka till verkligheten och innan hon vet ordet av har hon fått anställning på en bordell dit det strömmar både de ena och de andra. Champagne flödar, fantasier levs ut, hororna misshandlas och bockarna brusar. I och med sitt nya yrke hittar Severine långsamt tillbaka till sin make och till lusten i sängen. Till slut sover de ihop igen, makarna. I övrigt har jag lite svårt att hänga med i de olika relationerna som utvecklas. Vissa händelser är för mig vid första titten helt obegripliga. Vem fan är det som dör i hissen? Och varför? Jag la märke till en mängd röda detaljer som dök upp vid olika tillfällen genom hela filmen, och som bröt av den annars ganska matta färgsättningen. Handskar, rosor, körsbär, blodfläck, bil, kappa... och fler som jag inte minns nu. Vid några tillbakablickar i filmen får jag intrycket att Severine blivit utsatt för något slags sexuellt övergrepp i ung ålder och jag antar att det ska vara förklaringen till hennes dragning åt att bli förnedrad och utnyttjad, och att det i sin tur ska vara förklaringen till att hon inte förmår vara intim med sin make. Jag tilltalas av denna film, vill se den igen och precis som med Buñuels förra film Den andalusiska hunden känns Dagfjärilen späckad med ett symbolspråk som jag vill ta reda på mer om. Vad är det till exempel för tavla som återkommer på olika ställen och som dessutom slås sönder? Kan det vara nåt av Dali?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den andra filmen av Luis Buñuel som vi haft den stora äran att se. Och återigen levererar han. På sitt alldeles egna sätt. Någonstans mellan dröm och verklighet. Belle De Jour är dock både vassare och mer intressant än Den Andalusiska Hunden. Det faktum att den är gjord i slutet av 60-talet, just innan censurreglerna blev mildare och avslöjande sexscener blev allt vanligare på film, gör den extra intressant. Buñuel kallar själv filmen för pornografisk med kysk erotik. Fantastiskt bra sagt. Jag gillar den typiska 60-tals atmosfären; frisyrerna, modet och rörelsemönstren men jag gillar även den mystiska slöja som hänger över berättelsen, som döljer de sexuella aktiviteterna och ger fantasin fritt spelrum. Jag gillar också huvudpersonen Séverines (Catherine Deneuve) kyliga och feminina yta som står i skarp kontrast mot de masochistiska fantasier hon har och det liv hon lever på dagarna. Jag gillar inte slutet för jag förstår det inte. Jag gillar inte heller att Buñuel ska vara så svår och djup. Jag vill veta vad han är ute efter. Däremot skrattar jag till över det sätt den oborstade skurken blir nerskjuten på, tafatt och tokroligt. Jag skulle vilja höra regianvisningarna!
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Buñuel klipper till igen. Denna film ska vara baserad på Joseph Kesslers roman med samma namn som utkom 1926. Filmen fick Guldlejonet, som är det finaste priset som delas ut vid Venedigs filmfestival. Andra filmer som tilldelats detta pris är Short cuts, Innan regnet faller och Brokeback Mountain. Fint sällskap således. Filmen öppnas med en drömscen som går från slottsallén rätt in i skogen där Severine binds upp, kläs av och piskas av kuskar i åsyn av sin make. Detta är Severines dröm och orsakad av ett obefintligt sexliv. Tillbaka till verkligheten och innan hon vet ordet av har hon fått anställning på en bordell dit det strömmar både de ena och de andra. Champagne flödar, fantasier levs ut, hororna misshandlas och bockarna brusar. I och med sitt nya yrke hittar Severine långsamt tillbaka till sin make och till lusten i sängen. Till slut sover de ihop igen, makarna. I övrigt har jag lite svårt att hänga med i de olika relationerna som utvecklas. Vissa händelser är för mig vid första titten helt obegripliga. Vem fan är det som dör i hissen? Och varför? Jag la märke till en mängd röda detaljer som dök upp vid olika tillfällen genom hela filmen, och som bröt av den annars ganska matta färgsättningen. Handskar, rosor, körsbär, blodfläck, bil, kappa... och fler som jag inte minns nu. Vid några tillbakablickar i filmen får jag intrycket att Severine blivit utsatt för något slags sexuellt övergrepp i ung ålder och jag antar att det ska vara förklaringen till hennes dragning åt att bli förnedrad och utnyttjad, och att det i sin tur ska vara förklaringen till att hon inte förmår vara intim med sin make. Jag tilltalas av denna film, vill se den igen och precis som med Buñuels förra film Den andalusiska hunden känns Dagfjärilen späckad med ett symbolspråk som jag vill ta reda på mer om. Vad är det till exempel för tavla som återkommer på olika ställen och som dessutom slås sönder? Kan det vara nåt av Dali?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den andra filmen av Luis Buñuel som vi haft den stora äran att se. Och återigen levererar han. På sitt alldeles egna sätt. Någonstans mellan dröm och verklighet. Belle De Jour är dock både vassare och mer intressant än Den Andalusiska Hunden. Det faktum att den är gjord i slutet av 60-talet, just innan censurreglerna blev mildare och avslöjande sexscener blev allt vanligare på film, gör den extra intressant. Buñuel kallar själv filmen för pornografisk med kysk erotik. Fantastiskt bra sagt. Jag gillar den typiska 60-tals atmosfären; frisyrerna, modet och rörelsemönstren men jag gillar även den mystiska slöja som hänger över berättelsen, som döljer de sexuella aktiviteterna och ger fantasin fritt spelrum. Jag gillar också huvudpersonen Séverines (Catherine Deneuve) kyliga och feminina yta som står i skarp kontrast mot de masochistiska fantasier hon har och det liv hon lever på dagarna. Jag gillar inte slutet för jag förstår det inte. Jag gillar inte heller att Buñuel ska vara så svår och djup. Jag vill veta vad han är ute efter. Däremot skrattar jag till över det sätt den oborstade skurken blir nerskjuten på, tafatt och tokroligt. Jag skulle vilja höra regianvisningarna!
No comments:
Post a Comment