Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Närmare tre och en halv timme med statisk kamera - genomgående i ungefär samma höjd - och långa tagningar utan musik. Två och ett halvt dygn. Vardagsrituella rutiner. Hon lagar mat, städar, prostituerar sig, bäddar, diskar, sitter barnvakt, badar, dukar, och äter middag under tystnad med sin son, om de inte pytsar ut fraser mot varandra. Maken/pappan död sedan sex år. Hon verkar leva på nån slags änkepension. Vid läggdags om kvällarna undrar och frågar sonen om mamman och pappan, låg de med varandra? Han funderar kring relationer, sexualitet - föräldrarnas. Jag tänker Oidipus. Och jag går och kokar en kopp kaffe och tar en bit rulltårta och fortsätter titta på filmen, en film där hon kokar kaffe i all enkelhet. Men vartefter dagarna passerar börjar strukturen krackelera, knappt märkbart. Subtila förändringar, misstag i dukningen, glömt terrinlock, eller favoriten överkokt potatis som måste slängas. "Jag kunde gjort potatismos, men det ska vi ha imorgon". Stenhård matsedel. Bara att börja koka nytt. Hon börjar tappa sitt skelett. Ny torsk på ingång. Saxen planteras, jag ser den, tänker till och med att i en annan film skulle den ha kunnat användas som mordvapen, men inte i denna. Och kort efter det används den som mordvapen. Hon fick nog av flämtande kötthögen ovanpå sig. Bland det första jag tänker är: mulade hon maken för sex år sedan också?
Ett litet mästerverk i verket är köttfärsscenen; tre och en halv minut av omsorgsfullt knådande och formande. Hypnotiserande. Och slutscenen är nästan sex minuter lång, hon i dunklet vid bordet. Hyperintensivt stillasittande.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Fast kamera i låg höjd. En betraktelse av rutinartade handlingar i realtid. Tre dagar hos änkan och hemmafrun Jeanne (Delphine Seyrig) som bor med sin studerande son Sylvain (Jan Decorte). Tre dagar av diskande, skoputsande, prostituerande, matlagande. Det är tålamodskrävande, strängt och minimalistiskt men magnetiskt och mästerligt i sina vardagliga detaljer. Tisdag - gryta, onsdag - schnitzel, torsdag - köttfärslimpa. Det är tristess, enformigt och kvävande men regissören Chantal Akerman lyckas få Delphine att med små subtila medel skildra detta och hur det långsamt driver hennes karaktär till desperation och frustration. Den sista halvan av filmen sitter jag bara och väntar på att hon ska tappa greppet. Vissa filmer kommer man bara inte att glömma. Det här är en sådan film.
No comments:
Post a Comment