Originaltitel: Underground (Подземље/Podzemlje) (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Känns som att befinna sig på kulmen av en riktigt urspårad efterfest med lite olika gäster. Fellini snedtänder scenmässigt. Monty Pythongänget humorspånar. Tom Waits arrangerar blåsorkestermusik. Elfride Jelinek skriver tankegångar som i Pianolärarinnan. Jag sitter och tittar på det som händer framför mig, men jag fattar ganska omgående absolut ingenting. För mig är det mer eller mindre ett normaltillstånd i det här projektet. Jag vet inte hur många gånger jag har haft den upplevelsen, att jag liksom inte förstår ens det grundläggande i det jag tittar på. Som med Marketa Lazarová. Så även här. Det blir bara bilder som kommer efter varandra, scener som staplas på hög. Jag tycker för all del om det jag ser, men jag förstår det inte. Så när filmen är slut läser jag lite på nätet. Det är nästan som en chock. Är det samma film jag nyss tittade på? Visst, jag är yr och matt av nån infektion som vägrar ge med sig och som har cirkulerat i mig i tre veckor, men så här ute i terrängen har jag nog aldrig varit. Det finns tydligen en handling i filmen. Jag läser lite till och förundras. Bestämmer mig för att se filmen igen. Och då är det som en helt annan upplevelse. Den är fortfarande helt obegriplig på sina ställen, men jag lyckas klamra mig fast vid nåt slags skelett. Bombningar, gömställe i källaren, tre olika delar; 40-60-90-tal. Krigsskildringar. Arkivmaterial med forna höjdare med inredigerade skådespelare, precis som i senaste rullen Rätta Virket. Jag lyckas hålla isär personerna och vilken relation de har till varandra. Vilken skillnad.
Scenerna känns så fullspäckade med information. Hela tiden rörelse, ljud, förflyttningar, repliker. Bara på ett ställe blir det helt tyst, på slutet när far och son sitter i melonkanoten ute på öppet vatten i soluppgången.
Den parallella filminspelningen - "Våren kommer på en vit häst" - som pågår är fantastiskt rolig med sitt överspel och brutna, misslyckade tagningar.
Underground känns brutal, bisarr, absurd, grotesk, vimmelkantig och smått genialisk när det kommer till alla lekfulla scenlösningar. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan se den här filmen en gång och förstå allt som den verkar innehålla. Fast det kanske inte är meningen? Men jag inbillar mig att de allra flesta ser en film just en gång. Juryn i Cannes som gav den här rullen Guldpalmen lär ju bara ha hunnit se den en gång, om ens det. Med exempelvis musik är det annorlunda, nästan tvärtom. Jag hör något intressant i en låt, jag lyssnar igen, igen, tusen gånger om under en livstid. Samma med viss poesi. Väldigt få romaner har jag läst om, kanske ett tjugotal, men då långt senare. Romaner och filmer är mer lika varandra, så som poesi och låtar liknar varandra. Musik och poesi känns ju mer som gjort för att lyssnas, läsas om och om igen. Inte riktigt så med film, i alla fall inte biofilm. En visning, ett högtidligt tillfälle. Ska mycket till om man ska gå och se en film igen på bio. Förutom vissa giganter. Titanic var väl en sån? Folk såg den 20 gånger. Dirty Dancing kanske? Känns inte som att Underground är lika publik. Well well, är väl bara att bejaka antar jag, att jag behöver se vissa filmer flera gånger för att närma mig dem. Det är definitivt en av de grundläggande insikterna jag gjort i och med det här projektet; jag har väldigt svårt att bara titta, bara låta det flöda. Vad är det? Kontrollbehov? Behöver det vara något negativt? Behövs terapi?
Två repliker fastnade: "Vi är alla som tokiga, Natalija. Några av oss har bara inte fått diagnosen än." och "Inget krig är ett krig innan en bror mördar sin egen bror."
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det här är en av mina favoritfilmer av Emir Kusturica. Även om förvirringen kring det jag betraktar aldrig tycks ge med sig. Kanske är det det som är poängen och som gör att jag fascineras så mycket. Det jag fick med mig från första gången jag såg den för 20 år sedan har jag som utgångspunkt när jag nu ser om den; människor som lever flera årtionden i en källare i Belgrad, lurade att tro att andra världskriget ovanför dem fortfarande pågår. Skälet är helt enkelt rent ekonomiska och politiska då källaren är en vapenfabrik för kommuniströrelsen ovanför. Det var typ det jag hade med mig när jag nu ännu en gång gick in den absurda och mustiga värld som är Kusturicas. Det kändes skönt för nu kunde jag tänka lite mer på anledningen till källarlivet, vapenproduktionen, de ekonomiska, politiska och sociala aspekterna, karaktärerna, släktskapen, svarta börsen och så vidare. De är satir och fars men på ett väldigt briljant sätt, överdrivet men ändå fantastiskt underhållande. Bröllopsfesten och filminspelningen är två minnesvärda scener. Underground blev föremål för en livlig debatt om tolkningar, ställningstaganden, historieförvanskningar, anklaganden om att vara proserbisk och så vidare. Oavsett detta så är det en riktigt mustig och härlig film som aldrig vilar.
