Nr 805: Blekansiktet

Originaltitel: The Paleface (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Fantastiskt fjantig och punktvis, just punktvis riktigt underhållande. Lustgasen som framkallar galet fnitter, de olika namnen på diverse etablissemang (Dirty Shame Saloon) och det där återkommande gaget när Potter - och i slutet Jane - dras med av hästarna istället för vagnen. Karaktären Jane verkar verklighetsbakgrunda sig i Calamity Jane, eller Martha Jane Canary som hon hette, och som huserade och pricksköt i vilda västern på 1800-talet.
Filmen känns som en blandning av och brygga mellan Buster Keatons stunts, Disneys färger och ljud, och situationsförvirringen i exempelvis Frasier. Med den skillnaden att jag inte tycker att det här är särskilt kul. Dessutom närmast omöjligt att hänga med i de olika karaktärerna som introduceras, trots svenska undertexter. Läste om den efteråt och fattade nästan ännu mindre.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fege tandläkaren Painnless Peter Potter och revolverkvinnan Calamity Jane på äventyr i en galet märklig västernkomedi. Scenerna som dåliga sketcher avlöser varandra med pinsamma repliker "Vakna ditt pulver" (ja, jo i och för sig så var den repliken ganska kul) och förlöjligandet av natives "Knepiga de där utlänningarna". Men när Bob Hope sjunger Buttons & Bowes så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det vore riktigt soft att åka ut på prärien i en sån där wagon och ligga och gotta sig i solen. Tydligen finns det en uppföljare, Blekansiktets son, som kom 1952. 

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS. 

Nr 803: Reds

Originaltitel: Reds (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Louise (Diane Keaton) tröttnar på sin tandläkartråkige man och fastnar för oorganiserade organisatören Jack (Warren Beatty). Förändra världen står på menyn, med hjälp av ett socialistiskt löspapperssystem. Bort från lilla Portland, mot New York, mot Greenwich Village. Dikter, artiklar, manifest, pjäser. Jack Nicholson glider omkring som sedemera nobelpristagaren Eugene O'Neill och marinerar sig i whiskey och pessimistisk cynism. Efter praktgräl och försoning mellan Louise och Jack drar de sig tilbaka till stillheten i Provincetown där de går strandpromenader under fåglarna och Storaro färgar fotot så att jag tycker mig titta på oljemålningar från Skagen. Nicholson är fortfarande med på ett hörn, vill gärna vara mer än stand in när Jack är borta. "Snacka inte salongssocialism med mig" uppmanar han Louise, och sen är det istället de som vandrar bland sanddynerna, badar i havet, skrynklar lakan i sängen. Jack kommer hem och ser vad som pågår. Inget de pratar om. Vill hon kanske gifta sig? Ny flytt. Nytt bråk. Nytt uppbrott. Louise till Paris, Jack opereras och vill till Ryssland, Petrograd, St Petersburg, Leningrad, staden som skiftar namn. Louise är med, de båda fortsätter som kolleger. Jack organiserar upp hela Ryssland, en turn on för Louise, de blir ihop igen, vandrar under fanor och Internationalen på ryska. Intermission och sen tillbaka till New York där Jack skriver boken som ligger till grund för filmen Dagar Som Skakat Världen av Eisenstein. Amerikanska kommunistarbetarförbundet har lite svårt att hålla sig förbundna. Fraktioner, splittringar. Jack drar tillbaka till Ryssland trots protester från Louise. "Vi ses när vi ses". Nicholson gör ytterligare instick, kritiserar både Jack och Louise för att ha medelklassdrömmar. Om jag identifierar mig med någon i filmen är det med Nicholson. Men jag identifierar mig i och för sig alltid med Nicholson. Här kom han tydligen mer eller mindre direkt från inspelningen av The Shining, via nån viktminskningsprocess. Han är så millimeterrättvis i sina gester och miner, blicken alltid så full av... betraktande. Jack flyr från Ryssland, tillfångatas i Finland, men utväxlas, back in the USSR. Louise till undsättning på skidor, de söker varandra, innan internet, ingen kontakt. Inte förrän på perrongen, man tänker nästan på Crocodile Dundee, men bara nästan. Återföreningen, den ljuva. Men Jack är sjuk, dör där i sängen och muras tydligen senare in i Kreml, ovanligt.
Behållningen är definitivt Storaros bilder, som alltid. Och Nicholson, som alltid, nästan. Helt klart en välgjord film, och luftande avbrott med de anekdotiska insticken från "gamla vittnen", men jag blir inte överväldigad av denna överväldigande historia.
Bästa repliken kommer nån gång i början när en gammal kvinna avböjer.
"Det är sent, jag följer dig hem."
"Varför då? Jag ska inte skada någon."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Jag skriver. "Taxin väntar." "Var är whiskyn?" Några repliker som stannat kvar. Kanske för att de också återkom med jämna mellanrum. Annat som återkom var de dokumentära talking heads-inslagen med vittnen från tiden det begav sig, det politiska uppvaknandet, de tio dagarna som skakade världen. Journalisten Jack Reed (den överskattade Warren Beatty, producent, regissör, manusförfattare, skådespelare) är en idealist som vill rädda världen. Verktyget är pennan. Modellen är socialsim och den framväxande ryska revolutionen. Tillsammans med sin flickvän och partner Louise Bryant (den magnetiska Diane Keaton) så hänger de bland intellektuella i Greenwich Village där det snackas salongssocialism, där det festas och diskuteras, planeras och skrivs. Rebellisk intellektualism. Skylten på Jacks dörr sammanfattar vad allt handlar om: "Ägande är stöld. Kliv på". I kulisserna väntar Eugene O´Neill (den knivskarpa Jack Nicholsson) som kliver fram och inleder en romans med Louise när Jack är på demokraternas valturné. Den fria kärleken. Eller? Filmens första del, fram till revolutionen, känns bra och intressant men efter pausen så händer något som får mig att tappa intresset. Jag vet inte vad för det är ju där det bränner till liksom. Nåväl, Reds känns som en modig film för den amerikanska marknaden vid tiden för premiär. Ronald Reagan hade varit president ett år, kalla kriget var ständigt närvarande, kommunisträdslan efter Nixon hade knappast lagt sig. Men med lite hjälp av Hollywoods underhållningsmaskin så lyckades den ändå kamma hem några Oscars och bidrog till ytterligare en pusselbit till den amerikanska historien.

Nr 802: Pianisten

Originaltitel: La Pianiste (2001) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Innan vi såg den här läste jag boken Pianolärarinnan av 

Elfride Jelinek, som ligger till grund för filmen. Att läsa den boken var som att befinna sig i ett oupphörligt skred av tankar, känslor och analyser. En lavin av tillbakatryckt men översvämmande ångest och kontroll, hållen och tappad.
Filmen känns mycket mer samlad och tydlig. Imponerande att kunna destillera en bok på det viset.
Isabelle Huppert är helt makalöst bra som lärarinnan Erika, en stram kvinna som skär sig i underlivet med rakblad, som nästan kissar på sig av tillfredsställelse när hon fluktar andras sex, som sover och slåss med sin mamma, klänger sig fast vid henne, gråter på henne som ett litet barn, som lägger krossat glas i en studentskas jackficka - svartsjuk hämnd, uppskurna fingrar. Svartsjuk för att hon inlett en relation med eleven Walter (Benoît Magimel), och fast hon verkar avsky sig själv och honom ska ingen annan komma och lägga sig i. Hon vill kontrollera deras relation med tystnad, skriver önskebrev om rep och piskor, gummi och kedjor, nypor och nålar. Äcklas av deras sexuella möten, tvingar sig ändå in i dem, spyr. William frustrerad som en tryckkokare, fattar inte mycket, och det han fattar fnyser han ifrån sig, galenförklarar Erika. Ohållbart såklart, och slutscenen med Erikas självhugg är så stumt skrikande att det slår lock för hjärtat.
Wiensalongsupprättade kulissen med pianotangenternas svartvita, exakta ordning. Schumann och Schubert. Strävan, övning, nötande, kontroll, tvång. Och ändå en lust där i allt. Lust att bli bättre, skickligare, omtyckt, beundrad, älskad. Strängt och vasst.
En obehaglig film, men fascinerande och tilldragande som den klassiska bilolycka man passerar utan att kunna sluta titta. Vad är det som händer, har hänt? Kunde det ha varit jag?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Oj så bra. Att säga att Isabelle Huppert är strålande som den strama, svala och frustrerande pianolärarinnan Erika är kanske inte särskilt illustrativt beskrivet. För här strålar det knappast av stjärnglans, istället uttrycker hon en återhållen, formell och alienerad bild som gör mig både betagen och äcklad på samma gång. Huppert är otroligt skicklig och mästerlig när hon låter sin karaktär vara på uppmanande och avvisande på samma gång gentemot den förälskade pianoeleven Walter. Walter är en brat som mest av allt vill ha sin lärarinna och uppvaktar henne med alla möjliga medel. Istället inleds en märklig spiral av kontroll, kränkningar och kräkningar dem emellan. En relation som är dömd att gå under. Pianisten är osentimental och oromantisk men lyckas ändå framkalla en obehaglig form av sympati. Mycket bra.

Nr 801: Lola Montez – kurtisanen

Originaltitel: Lola Montès (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Färgsprakande, myllrande och våghalsig cirkusshow om Lolas liv varvas med flashbacks från hennes otaliga äventyr i olika delar av världen med olika män och människor. "En femme fatale stannar inte någonstans". 

Oerhört aktivt och rörligt kamerarbete, men aldrig over the top. Noterar att det mer ofta än sällan finns någon typ av distraktion i bilden, mellan linsen och skådespelarna. Det kan vara ett rep som svänger, en gardin, en grind, ett staket, en kamin, vad du vill. Inga "rena", pompösa bilder, mer lite skavigt och repigt. Det gillar jag. Tycker dock aldrig att det riktigt lyfter eller griper tag. Lite rörigt. Ibland ganska roligt också. "Vår revolution kommer från vänster".

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Lola Montèz var tydligen en av 1800-talets mest berömda femme fataler. En inte jättebegåvad dansare och underhållare men som kompenserade för dessa brister genom att kurtisera med kända kompositörer och kungligheter. Hon reste världen runt och fick både uppmärksamhet, pengar och status genom sina affärer. Dessvärre fick historien ett ganska tragiskt slut då hon, innan hon dog utfattig i New York, uppträdde på cirkus där hon sålde kramar till köande män. Filmen ramar in hennes liv genom just cirkusen där olika akter får illustrera hennes liv, hennes uppgång och fall, i tillbakablickar. Ett intressant grepp. Det är en praktfull film om en tragisk historia som dessvärre mestadels känns ganska oengagerande. Slutet med fallet lyfter dock en aning.

Nr 800: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles

Originaltitel: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Närmare tre och en halv timme med statisk kamera - genomgående i ungefär samma höjd - och långa tagningar utan musik. Två och ett halvt dygn. Vardagsrituella rutiner. Hon lagar mat, städar, prostituerar sig, bäddar, diskar, sitter barnvakt, badar, dukar, och äter middag under tystnad med sin son, om de inte pytsar ut fraser mot varandra. Maken/pappan död sedan sex år. Hon verkar leva på nån slags änkepension. Vid läggdags om kvällarna undrar och frågar sonen om mamman och pappan, låg de med varandra? Han funderar kring relationer, sexualitet - föräldrarnas. Jag tänker Oidipus. Och jag går och kokar en kopp kaffe och tar en bit rulltårta och fortsätter titta på filmen, en film där hon kokar kaffe i all enkelhet. Men vartefter dagarna passerar börjar strukturen krackelera, knappt märkbart. Subtila förändringar, misstag i dukningen, glömt terrinlock, eller favoriten överkokt potatis som måste slängas. "Jag kunde gjort potatismos, men det ska vi ha imorgon". Stenhård matsedel. Bara att börja koka nytt. Hon börjar tappa sitt skelett. Ny torsk på ingång. Saxen planteras, jag ser den, tänker till och med att i en annan film skulle den ha kunnat användas som mordvapen, men inte i denna. Och kort efter det används den som mordvapen. Hon fick nog av flämtande kötthögen ovanpå sig. Bland det första jag tänker är: mulade hon maken för sex år sedan också?
Ett litet mästerverk i verket är köttfärsscenen; tre och en halv minut av omsorgsfullt knådande och formande. Hypnotiserande. Och slutscenen är nästan sex minuter lång, hon i dunklet vid bordet. Hyperintensivt stillasittande.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Fast kamera i låg höjd. En betraktelse av rutinartade handlingar i realtid. Tre dagar hos änkan och hemmafrun Jeanne (Delphine Seyrig) som bor med sin studerande son Sylvain (Jan Decorte). Tre dagar av diskande, skoputsande, prostituerande, matlagande. Det är tålamodskrävande, strängt och minimalistiskt men magnetiskt och mästerligt i sina vardagliga detaljer. Tisdag - gryta, onsdag - schnitzel, torsdag - köttfärslimpa. Det är tristess, enformigt och kvävande men regissören Chantal Akerman lyckas få Delphine att med små subtila medel skildra detta och hur det långsamt driver hennes karaktär till desperation och frustration. Den sista halvan av filmen sitter jag bara och väntar på att hon ska tappa greppet. Vissa filmer kommer man bara inte att glömma. Det här är en sådan film.

Nr 799: Butiken Vid Storgatan

Originaltitel: Obchod Na Korze (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Precis i början visas en hastig inledningstext, en kort information som jag måste pausa för att hinna läsa. Den lyder: "Following the occupation of Czechoslovakia by Hitler's army and the declaration of a Slovak state, one of the first political acts of Tiso's regime was the voluntary acceptance of the Nuremberg Race Laws."
Det är en hel del i den korta texten som jag inte har, eller hade, en aning om. Den tillfälliga slovakiska republiken mellan 1939-45, i vilken filmen utspelar sig 1942. Tiso, avrättad till slut. Nurnberglagarna. Rättegångarna har man ju hört talas om, lagarna är nåt helt annat. Och att partisymbolen för Slovakiska Folkpartiet, lett av Tiso, är den som syns på olika ställen, och som monteras på Segertornet, som byggs genom filmen. Och sedan termen arianism. Mycket nytt, som är gammalt.
Nåväl. Det verkar ligga nån slags arvstvist och skava mellan de båda systerfamiljerna. I den ena finns Tóno, knaper snickare och ointresserad av armėn. I den andra finns Marcus, välfylld kommendant och intresserad av makt. Marcus fixar så att Tóno får bli ariansk kontrollör av en judisk butik, som drivs av en mer eller mindre döv änka. Detta firar de båda familjerna med en riktig fyllemiddag där ta mig tusan tio snapsglas far i backen ett efter det andra. Tóno i högform, hycklande Hitler, vinglade på en stol. Hade han haft en slips hade den garanterat suttit knuten runt pannan.
Väl på jobbet visar det sig snart att butiken är en kuliss, finns inte mycket att sälja där, men den och änkan hålls under armarna ekonomiskt av den judiska befolkningen. Änkan gillar inte att jobba på sabbaten, utan ägnar sig då hellre åt soppa och grammofon. Tumba tumba tumba la, minns hon. Tóno och änkan blir vänner, kommer nära. Sen påbörjas deporteringen. Tågvagnar fylls, namn ropas upp. Tóno vill försöka gömma änkan, men råkar döda henne istället. Här några väldigt intressanta scener när Tóno hittat änkan död i nån form av skrubb och stänger dörren. Då blir kameran som en "förföljare" och hänger sig fast i Tóno som rör sig förtvivlat runt i rummen och vid åtminstone fyra tillfällen tittar uppgivet och sorgset in i kameran. Vad är kameran här? Representerar den Tónos samvete? Skam? Som förföljer honom och inte släpper? Omvärldens framtida blickar? Till slut blickar både kameran och Tóno upp mot en krok i vilken Tóno snart hänger sig. Först släpper han ut hunden och, så att säga, stänger butiken. I en drömsekvens dansar, om jag fattar det rätt, änkan och hennes make ut genom butiksdörren, ut i en överexponerad blåsorkesterglädje. Antar att orkestern står och spelar på just den plats där Segertornet byggdes. 
En personlig, pinpointad gestaltning av något enormt och oerhört. Två öden, bland miljontals. Suveräna insatser av Tóno och änkan.
Tyvärr har jag min vana trogen lite svårt att hänga med i svängarna stundtals, gällande vem som är vem.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag har svårt att hänga med i början och tycker dessutom att det känns lite taffligt men så plötsligt händer något. Efter middagen med svågern då Tóno motvilligt blir utnämnd till kontrollant av en judisk butik så sitter jag som klistrad. Kanske är det det briljanta samspelet mellan den gamla änkan Lautmann och Tóno, kanske är det hoppfullheten i det allvarliga eller det allvarliga i hoppfullheten, eller det rörande i frågan om individuellt ansvar och skuld. Något är det som gör att jag dras in i filmen och får känslan av att vara en medspelare. Det är både fint och lite obehagligt på samma gång. Många filmer har gjorts om Förintelsen men den här tycker jag sticker ut då den fokuserar på den vanliga människans ansvar på ett sällan skådat sätt. En enskilda individen, ointresserad av politik och ideologi, som ändå tvingas förhålla sig till det totalitära samhälle han befinner sig i. Den fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film.