Nr 826: Den Stora Kärleken

Originaltitel: Europe '51 (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 1950, två år innan den här filmen kom, gjorde Roberto Rosselini en film som heter Franciscus, Guds gycklare, som inte helt oväntat handlar om mannen, myten, tiggarmunken, predikanten och numera helgonet Franciskus av Assisi. Kanske kände Rosselini att det där med Franciskus var en brunn ur vilken det fanns mer kvar att ösa, eftersom den här filmen kan tyckas handla om en helgonlik gestalt som går från självupptagen och stressad till uppoffrande och givmild. Irene (Ingrid Bergman) prioriterar bort sin sons behov så till den milda grad att han väljer att kasta sig utför en trappa, för att lite senare avlida av skadorna. Detta blir för Irene en vändpunkt som leder till en ögonöppnare och sinnesvidgare. Hon beger sig ut i andra typer av verkligheter än den hon själv levt i. Klasshissen ner några våningar. Hon besöker fattiga kvarter och hjälper behövande familjer, jobbar på fabrik, vårdar en dödssjuk prostituerad (med hjälp av två ägg i en kaffe latte), och lyckas även avväpna en bankrånare slash mördare. Det sista gör att hon hamnar hos polisen, vidare till kvinnofängelse, vidare till mentalsjukhus där hon genomgår tester och bedömningar. Hon klassas som galen, vad jag förstår. Hon vill så oerhört väl, men går inte att sorteras in, diagnostiseras, går inte att begripa sig på. Hon är en fara för samhället i stort. Prästen gör ett försök. Irene upplever inte att gud räcker till. Ingen ideologi funkar, täcker hennes åskådning. Någon på kliniken försöker begå självmord. Irene går in med helande blick och säger vad hon borde sagt till sin son: "Jag är här. Du är inte ensam". Till slut står hon där innanför ett korsat fönster och blickar ner  mot gårdsplanen, på alla som kommit för att tacka henne. Hon har tagit farväl av sin familj. Verkar ändå hyfsat ok med tillvaron.
Ingrid Bergman som en frätande ikon varje gång hon är i bild. Vissa har det, andra inte. Intressant med parallellerna föräldraskap/äktenskap/politik/religion - hur allt lämnas för nåt större, nåt närmast oförklarligt? Annat än en enorm vilja att hjälpa, lindra, omhänderta. Noterar hur vissa scener återkommer i filmen som speglingar av det förflutna. Jag tänker då på middagen som först är med rika gäster, och senare i fattigkvarteren med soppa och små barn. Jag tänker på sängkantsscenerna; först avvisande mot sonen i hemmet, sen desperat hjälpförsökande mot densamme när han ligger på sjukhus, senare omvårdande den blodhostande prostituerade och sist lugnande den självmordsbenägna kvinnan på mentalsjukhuset.
Jag blev ju lite fundersam när sonen dog redan efter 25 minuter. Vart ska denna filmen ta vägen nu? Den spred sig, känns det som.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Övre medelklass. En upptagen mamma med gäster. En son som vill ha mammans uppmärksamhet. Sedan, olyckan i trappan. Den oändligt svängande trappan. Det dåliga samvetet vid sjukhussängen. Skulden. Sveket. Ingrids närvaro är bländande men samtidigt lite retande. Hennes plågade uttryck, präktighet, det sociala uppvaknandet och den sakrala blicken. Fantastiskt men samtidigt provocerande på nåt sätt. Övermänskligt men ändå djupt förankrat. Det förvånar mig också hur pass världsfrånvänd eller omedveten man kan vara men det skapar ändå en fin och nödvändig kontrast mot uppvaknandet. Hon går in i rollen som den hjälpsamma samariten, nej fel, det är ingen roll hon iklär sig, det blir hennes hela väsen. Något som omgivningen i form av familj och myndigheter inte kan förstå. Hon blir inlåst bakom korsfönstret. Hennes brott? Socialt och andligt uppvaknande i ett samhälle som strävar efter konformism, ordning och stabilitet. Jag blir berörd men också hänförd av den här filmen eftersom den hanterar livets grundläggande teman, familjen, samhället, klasserna, religionen och kärleken, på ett vackert, lågmält och humant sätt.