Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.
No comments:
Post a Comment