Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Michael Moores debut. Lite samma grepp och metod som i exempelvis Fahrenheit 9/11. I denna rullen handlar det om General Motors nedläggning av bilfabrik i Moores hemstad Flint, Michigan. Moore är på jakt efter högsta hönset Roger Smith för att, antar jag, få ickesvar på frågor, men eftersom han inte får tag på honom visas olika livsöden och karaktärer i Flint. Ibland lite underhållande, ungefär som i Det Grymma Livet. Citat och korta klipp duggar tätt och korsklipps effektivt med motstridigheter, även om det ibland känns lite goddag yxskaft med vissa snapshots. Kaninslakt, rulltrappeåkning, färganalytiker som upptäcker en ny säsong i sig själv, plumpt judeskämt, Alfapetsällskap på lyxhotell, blomstrande fängelsetider med hög beläggning och stort personalbehov. Bilden jag upplever att jag får presenterad för mig är att de som har sitt på det torra gärna ger de utsatta "goda råd". Ryck upp dig liksom. Och så den där nästan liemannen som går från hem till hem och vräker folk, inte sällan bekanta. "Det är ett jobb".
Det mest otäcka hittar jag nog i mig själv, i och med att jag håller med om vissa av de uttalanden som en representant för General Motors gör. Eller i alla fall tycker att de har en poäng. Känns ju sådär, och lite gubbigt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: "Get your motor running." "Pull your way out of poverty." Michael Moore ägnar hela filmen åt att förgäves få tag på General Motors vd Roger Smith för att få ställa frågor om han är beredd att ta konsekvenserna av nedläggningen av företagets bilfabrik i staden Flint, Michigan. Något som har drabbat stan hårt. Det är personligt för Moore. Flint är nämligen hans hemstad. Smith håller sig undan. Samtidigt går sheriffen Fred runt och vräker folk och Miss Michigan paraderar Flints gator och ber att de ska hålla tummarna för henne. Kvinnan som "do colors" är förtvivlad över att hon har trott sig vara en annan färg än hon är. Det är något djupt bisarrt och problematiskt över Moores dokumentärer. Han tar billiga poänger och klipper ihop ett narrativ som är både populistiskt och förenklande. Samtidigt finns det naturligtvis en förståelse för hans strävan efter att avslöja storföretagens girighet men man måste ändå fråga sig: har ett företag ett socialt ansvar över den stad där de etablerades? Ja, skulle Moore säga men antagligen mest för att att legitimera hans egna tveksamma journalistiska metoder. Han drar sig inte för att förlöjliga både de drabbade och företaget självt. Roger Och Jag, liksom mycket av Moores produktion, är en överlägset egotripp som inte ger några svar. Den ställer heller knappt några seriösa frågor. Men visst är det underhållande.
No comments:
Post a Comment