Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Leni Riefenstahl fick lite stålar av Adolf Hitler för att göra en film om de olympiska spelen i Berlin 1936. Propaganda kan man tänka vilket det säkert också var. Bara inledningsscenerna ger en känsla av arisk överlägsenhet. Det är svepande bilder av grekiska kvarlevor från antiken, dramatisk musik som samtidigt är nostalgisk, Knossos statyer som reser sig ur rök och damm och övergår i muskulösa, graciösa, vita, fulländade män och kvinnor. Och så den heliga olympiska elden som vi får följer genom antikens Grekland till nazismens Tyskland. Men all politisk propaganda till trots så fick Riefenstahl olympiska kommitténs guldmedalj för filmen så sent som 1948 då det nazistiska imperiet sedan flera år hade fallit.
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.
No comments:
Post a Comment