Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Filmen har byggts upp av separata sketcher och scener från tidigare filmer trots det så blir det ändå en berättelse, dock lite tafflig, som ändå håller ihop förvånansvärt väl. W.C. Fields spelar Harold Bissonette, misantropen som känner sig motarbetad av allt och alla, sin fru, sina grannar, sina barn, sina kunder, till och med spritförbudet. I den ena scenen efter den andra ställs hans tålamod på prov och även om det inte är jätteroligt så ser jag ändå värdet med en sådan här film, politiskt inkorrekt och som speglar de mindre smickrande sidorna av mänskligheten som ändå finns där. Det finns ju mängder av sådant här filmmaterial genom historien. Robert nämner bara en handfull av alla dessa outsiders. Och nånstans har de ändå min sympati.
No comments:
Post a Comment