Wednesday, January 17, 2018

Nr 708: Natten

Originaltitel: La Notte (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Champagne på dödsbädden, eggande och synnerligen akrobatisk glasupphällardans, slentrianmässigt partymingel och plötsligt är hon där, Monica Vitti, sitter där i en trappa och läser Sleepwalkers. De äkta makarna prövar sina läppar mot varsin annan. Avståndet växer. Gryningsbekännelser. Allt är över, slut. Den avväpnande uppriktigheten som omvandlas till missförstånd i relationens instängdhet. I försöken att kommunicera förtvinar kärleken. För att verkligen illustrera vecklar hon upp ett tidigt kärleksbrev, glödande dåtid med varningar om framtidens tristess. Han minns inte ens att han har skrivit det. Nu är de där. Natten är här. I en golfbanebunker tafflar de vidare - hon allt igenom motvillig, han både döv och blind.
Nummer två i en trilogi som jag hittills tycker mycket bra om. Kan den tredje toppa? 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Antonionis uppföljare till Äventyret som vi nyligen såg har lite samma aura över sig; det är melankolisk rikemansblassé och sublim frustration. Allt utspelar sig under ett dygn där vi får följa hur den framgångsrike men intetsägande författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni) och hans uttråkade fru Lidia (Jeanne Moreau) har uppenbara relationsproblem och kommunikationssvårigheter. Det är svårt att förstå vad de vill med varandra och det vet de nog inte själva heller. Pontano dras ofrånkomligen till andra kvinnor, ett tillfälligt hångel med en patient på sjukhuset och ett mer långvarigt känslospel med dottern till en förmögen företagsledare på en fest. Slutet är lika öppet som deras förhållande tycks vara. Det känns lite märkligt men det är väl så den är, kärleken. Den böljar hit och dit, stanna eller gå, tystnad eller gliringar och så slutar det med att man ligger och hånglar i en sandgrop utan att man fattar nånting.

No comments: