Saturday, April 20, 2013

Nr 410: Blow-Up - Förstoringen

Originaltitel: Blow-Up (1966)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Först och främst: efter att ha sett om denna film med kommentarer av en filmvetare i bakgrunden växte den enormt, jag skulle säga upp till 4+. Vid första titten fattade jag väldigt lite av handlingen, om ens något. Vid andra titten fick jag handledning och styrsel både vad gäller handling, kamerarbete och filosofi. Kanske är det filmen med kommentarerna som får betyget 4+? Italienske regissören Michelangelo Antonioni är tydligen känd för sina otraditionella grepp gällande intrig och bildberättande. Det ska bli mycket spännande att se resten av hans filmer som är med i boken.
Och filmen: London, och en ung och enormt narcissistisk fotograf hamnar mellan studioplåtningarna i en park där han smygfotar ett par - en man och en kvinna. Kvinnan försöker få fotografen att lämna tillbaka filmrullen, men han vägrar. Vid framkallandet av negativen upptäcker fotografen att det står en man med pistol i buskarna, och på ytterligare en bild ser han en man liggande till synes livlös i ett annat buskage. Fotografen förstorar upp  och förstorar upp för att få så detaljerad information som möjligt. Vad är det han har fotograferat och hur hänger bilderna ihop? Blow-Up är en mästerlig lektion i bildfilosofi. Vad har en bild för mening utan ett sammanhang? Ett före och ett efter? Samma sak med ting, en gitarr som slås sönder under en konsert med The Yardbirds blir ett brännhett villebråd för publiken, men utanför på gatan, utanför sitt sammanhang, blir gitarrhalsen bara ett värdelöst trästycke som ingen bemödar uppmärksamma. Slutscenen med den "osynliga" tennisbollen är ett fantastiskt sätt att knyta ihop säcken. Det känns helt enkelt som att jag inte var redo, eller tillräckligt insatt för att se den här filmen utan guidning. Kommer att tänka på när Horace Engdahl var gäst i en tv-show med jag tror det var Ola Lindholm som programledare. Lindholm slog upp en sida på måfå, låt säga 217, i en av böckerna Engdahl skrivit, läste några rader ur den och skrattade eftersom varken han eller någon i publiken förstod något av det snåriga resonemanget. Lindholm vänder sig till Engdahl och frågar: vem är det här skrivet för? Engdahl svarar: för de som har läst de 216 föregående sidorna. En bild är en sak är ett ord.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jag hade sett fram emot den här filmen. Det kändes som att det var dags för en riktig pärla och förutsättningarna kändes helt rätt; 60-talets London, mods, musik, frigörelse och modellfotografering. Men filmen framstår mest som främmande. Efter att ha läst lite om den och dessutom sett om den med kommentarsspår så förstår jag mer. Filmen speglar en värld som är främmande och det filosofiska anslaget känns plötsligt väldigt påtagligt. Varje scen fick liksom en mening i den thrillerliknande historien. Men det är första tittningen som ska bedömas och även om det finns vissa scener som jag gillar, till exempel filmens verkliga kärna, framkallningen, förstoringen, så var det lite av en besvikelse.

No comments: