Originaltitel: Videodrome (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Vissa filmer, mer än andra, behöver jag blogga om direkt efter titten. Detta är definitivt en sådan. En månad har gåttt och jag minns inte så mycket. Men det var piratsändningar från Malaysia, som visade sig komma från USA. Sändningar med tortyr och våld. Snuff nämndes tror jag. Men är sändningarna på rikigt? Och vem var forskaren i början? Lever han? Och vad händer egentligen med James Woods karaktär Max Renn? Jag minns att jag tänkte på Den Nakna Lunchen och det kanske inte är så konstigt eftersom det är David Cronenberg som har både skrivit och regisserat båda filmerna. Men jag minns också att jag inte tyckte det var en särskilt upphetsande film. Long live the new flesh! Nu siktar vi på Flugan!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: En filosofisk så kallad body horror film om vad som händer om man tittar på för mycket videovåld. James Woods spelar Max Renn, ägare av en tv-kanal i kabelnätet som inriktar sig på sex och våld. Han lyckas komma över ett program, Videodrome, med autentiska S/M- och dödsscener som lockar honom och flickvännen Nicki Brand (Debbie Harry), en sadomasochistisk TV-psykiater som dras in i Videodrome-världen. Det som sedan händer är en studie i mänsklig förvandling där varken publiken eller Renn själv egentligen är medveten om vad som är på riktigt. Bland annat så öppnar sig en gigantisk fitta på magen på honom där man stoppar in både pistoler och videokassetter. En mycket märklig film att komma från Hollywood. David Cronenberg har gjort fler s.k. body horror films, bland annat Flugan som finns kvar att se på vår lista.
Originaltitel: Der Amerikanische Freund (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Hamburg. Förfalskningar och auktioner. Bruno Ganz (som långt senare gjorde en oförglömlig tolkning av Hitler i filmen Undergången) är blodsjuke rammakaren Jonathan Zimmerman som tar på sig att mörda en mördare i Paris. Bakom uppdraget står Tom Ripley (Dennis Hopper), som för att småhämnas en oförskämd utebliven hälsning vill göra livet krångligt för Zimmerman. Svettigt värre och blicknervigt så det förslår vid särskilt tunnelbaneförföljandet och senare på tåget när Zimmerman ska utföra ännu ett uppdrag. Klaustrofobiskt både i tanke och handling.
Regissören Wim Wenders och fotografen Robby Müller är ett radarpar att se upp med. Wenders har regisserat flera filmer i boken; detta är dock den första vi sett. Müller har stått bakom kameran i så skilda alster som Dead Man, Down By Law och Dancer In The Dark.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Västtyskt intensivt 70-talsdrama som nyinspelades i början av 2000-talet under namnet Ripley's Game. Den dödssjuke Zimmerman (Bruno Ganz) tar på sig några morduppdrag mot en summa pengar för att frun och sonen ska kunna klara sig efter hans bortgång. Ripley (Dennis Hopper) är den amerikanske skojaren som får Zimmerman att utföra detta. Ripleys och Zimmermans öden vävs allt mer samman ju längre in i filmen man kommer och det blir ett kittlande thrillerdrama, inte minst i den klassiska tågscenen. Det skulle vara intressant att veta hur filmen dubbades i Tyskland då det talas både tyska och engelska i filmen. Den Amerikanske Vännen var en trevlig bekantskap men dessvärre blir det ingen långvarig sådan.
Originaltitel: 重庆森林 (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Hong Kong. Två slags kärlekshistorier. En polis. En blond peruk i knarkbissniss. Produktplaceringar; Coca Cola, Heineken. Tänkte på Old Boy - Hämnden, särskilt i början. Och den där känslan igen, så stark, att detta är en film som förmodligen är grym, men att jag inte fattar varför eller hur. Mycket olika stilgrepp i kameraarbetet. May. Ananas på burk.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Chungking Express är sammansatt av två historier i följd men det tog ett tag för mig att fatta det. Två kärlekskranka poliser - den första sörjer en flickvän som dumpat honom och bestämmer sig för att bli kär i den första kvinnan som kommer in i en bar. Hon smugglar knark men det fattade jag inte heller. Den andra polisen, nr 663, har också blivit dumpad. Servitrisen på stamstället faller för honom och inleder en märklig stalking. Det hela är mycket intressant och fotot snyggt för det mesta. Tyvärr var det alldeles för många frågetecken under filmens ca 100 minuter. Spännande soundtrack med California Dreamin' spelandes typ fem gånger och en kantonesisk version av Cranberries Dreams (sjungen av Faye Wong som spelar servitrisen).
Originaltitel: The English Patient (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En söndagsrulle i salongen. Mitten på juni, men känns som höst med regn och kyla. Kaffe och nougat. Sen drar vi igång den här långköraren. Härligt, en tröst mitt i livet. Två och en halv timme andravärldskrigsdrama i öknen, i villan, i Kairo, i luften. De två propellerplanen som fjärilar över sanddynerna. Kärlekshistorier, ihärdiga hämndaktioner och arkeologiska sensationsfynd blandas och vävs runt den till oigenkännlighet brännskadade mannen i sängen; den engelske patienten. Han vårdas ömt och högläst av Hana (Juliette Binoche), en franskklingande sjuksköterska med smak för indiska kryddor. Minor exploderar, röjer vänskaper och förhållanden. Tortyr och krigsspel. Ibland blir det lite väl gottigottgott - exempelvis när Count Almazy (Ralph Fiennes) går genom öknen i tre dagar, går där över en sanddyna i solnedgången, går in i solen. Kill your darlings skulle man kunna säga. Vilket han i princip gör - hans älskade Katharine (Kristin Scott Thomas) ligger och sjunger på sista versen i the Cave of Swimmers.
Den Engelske Patienten är en sentimental ökenvandring som får mig att vilja radera ut alla inre kartor och ge mig av på en grottfärd i mina egna och någon annans kärleksminnen. Det simmar på väggarna överallt, i alla.
Fiennes såg vi senast i Schindler´s List. Thomas ska vi få se i Fyra Bröllop Och En Begravning och Binoche spelade stor roll i Frihet - Den Blå Filmen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: En film jag hade hört namnet på men som passerat relativt obemärkt. Inga förväntningar. Nollställd. Skönt tillbakalutad. Redo. Den Engelske Patienten visade sig vara en stjärnspäckad sentimental salongsrulle, en film som kan vara helt rätt eller helt fel. Väldigt humörs- och stämningsberoende. Just nu kändes det bara bra att drabbas av ökenromanser och andra världskrigssentimentalitet. En annan dag kanske jag bara hade kräkts. Juliette "Trikoloren" Binoche är franskt romantisk, Ralph Fiennes är både svår och svårt brännskadad och Kristin Scott Thomas är svalt sensuell. Kul att se Lost-stjärnan Naveen Andrews som den indiske bombdesarmeringsexperten Kip. Producenten Saul Zaentz (Gökboet och Amadeus) lyckades checka in nio Oscarstatyetter för den här filmen. Välförtjänt måste man ändå säga.
Originaltitel: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Regissören George Roy Hill och skådespelarna Paul Newman och Robert Redford - vilken trekant! Senast såg vi dem i Blåsningen, där de var ännu bättre än i denna västernkomedi.
1890 i Wyoming. Butch Cassidy (Newman) och Sundance Kid (Redford) är dedikerade medlemmar av rånarligan Hole in the Wall Gang. De ger sig på banker och tåg med stor framgång men blir till slut alltför jagade och flyr söderut till Bolivia där de fortsätter sina rånerier - nu på knagglig spanska. Till slut har de båda kumpanerna målat in sig i ett litet dammigt hörn med ett enormt uppbåd väntande utanför med laddade bössor. De båda springer ut i en freeze frame (ett grepp som vi ju faktiskt fick se i förra filmen också - Allt Om Eva).
Manuset är roligt och fyndigt - i många avseenden en drift med själva Vilda Västern-genren. Redford och Newman har varsin intensiv blick och passar perfekt ihop med varandra. Ibland blir det dock lite utdraget, särskilt i de musikdekorerade scenerna där det ljuva rånarlivet ska gestaltas i form av middagar och nöjen. Även gammelfotopotpuriet känns lite malplacerat. Dock! Sepiafotot och tajmingen i vissa scener är väldigt imponerande. Fotografen Conrad Halls skicklighet har vi tidigare sett i Rebell I Bojor (även den med Newman i huvudrollen) och American Beauty.
I likhet med Blåsningen finns det ett stycke musik i denna film som gärna sätter sig på hjärnan. Det handlar om Burt Bacharachs uppnosiga Raindrops keep fallin´ on my head som helt missanpassat spelas när det är full sol och grönska i filmen. Låten belönades med en Oscar för bästa sång, och filmen fick ytterligare tre Oscar: bästa manus, bästa foto och bästa originalmusik.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Kul kvalitetsvästern som både driver med genren och hyllar den. Redford och Newman är matchande parhästar som de charmiga banditerna som rånar tåg och banker, alltid med ett leende. Det finns en hel del kul scener, till exempel när sheriffen ska mobilisera ortsbefolkningen i jakten på rånarna men förlorar skaran till en försäljare som presenterar den senaste flugan - cykeln. Cykeln återkommer senare i den glättiga solskensscenen när Butch eller om det är Cassidy (lärde mig aldrig vem som var vem) visar upp sina konster till toner av Bacharach. Helt malplacerad men ändå märkligt rätt. Lättsam underhållning av hög klass.
Originaltitel: All About Eve (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Börjar med utdelning av pris vid Sara Siddons Award - en vid den tiden påhittad teatergala, men som två år senare startades på riktigt i Chicago. Ironiskt nog har Bette Davis, som spelar scendivan Margo i Allt Om Eva tilldelats och mottagit en heders-Siddons Award. Vad som måste anses vara en ordentlig pik i showbiz mellangärde från manusförfattaren - prisceremonierna - hindrade inte en av filmens huvudrollsinnehavare att sova med fienden. Mycket talande för filmen och för vad den kritiserar.
Nåväl. Prisceremoni och freeze frame. Historien bakom de bistra minerna i publiken spelas upp i en drygt två timmar lång tillbakablick. Den från början så oskyldiga Eve (Anne Baxter) visar sig ha en grandios plan i bagaget, en plan hon också fullföljer till punkt och pricka. Knivar i ryggen, gå över lik, do what it takes, dubbel -och falskspel. You name it. Efter en hel del bra dialogscener - speciellt när Bette Davis är inblandad - och ett långsmat maktskifte (lite likt det i nyligen sedda Betjänten), är vi tillbaka vid freeze framen i början och då är givetvis bilden av den vackra, nätta Eve helt förändrad. Och visst får hon själv smaka på sin egen medicin i Enter The Dragon-slutet med spegelbilderna.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Nominerad till 14 Oscar, belönad med 6, så är förväntningarna höga på denna klassiker om livet i showbiz. Filmen, regisserad av Joseph L. Mankiewicz, börjar med en gala av något slag och i likhet med Citizen Kane (manus av Mankiewiczs brorsa Herman) så fortsätter filmen genom tillbakablickar för att slutligen landa i början igen. Den unga skådespelerskan Eva (Anne Baxter) charmar skjortan av den berömda aktrisen Margo (Bette Davis) och hennes vänner. Genom lögner, falskspel och en hel del drama nästlar sig Eva in i showbusiness och börjar långsamt ta över den åldrande Margos roll på skådespelarmarknaden. Kan man göra vad som helst för att bli känd är en berättigad fråga när jag ser Allt om Eva. Uppenbarligen. Showbusiness och kändisskap känns på något sätt lika korrupt och fullt av ärelystnad nu som då. Mycket av filmen kretsar kring de starka kvinnokaraktärerna och det är särskilt kul att filmen uppfyller Bechdeltestet. Spännande också att Marilyn Monroe dyker upp i en biroll.
Originaltitel: 8 1/2 (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En film till om att göra film. Senast var det Föraktet av Godard. Nu dags för Fellini. Och båda filmerna kom ut 1963. Och återigen stiger betyget upp till 4+ när jag ser filmen andra gången, som exempelvis med Blow-Up. Vid första anblicken är det rörigt och svårt att ta in allt. Vid andra titten ser jag detaljer, sammanhang, övergångar som är helt fantastiska.
Nå. Guido (Marcello Mastroianni) är på spa och brottas med sin nästa film. Tillvaron bland producenter, författare, skådespelare och allehanda pockande filmfolk medger inte mycket lugn och ro. Handlingen skildras genom att "vardagen" varvas med drömsekvenser, fantasier och minnen. Det blir aldrig övertydligt när berättelsen byter skepnad. Ofta får man inte reda på var man befinner sig förrän en bra bit in i scenen. Det är en inåtvänd kamp; vad är värt att berätta, om något? Alla har en åsikt om vad den store regissören bör göra, vilka som ska vara med, hur berättelsen ska berättas. I slutändan är det bara filmskaparen själv som kan fatta besluten. Ett navelskådande mästerverk.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Marcello Mastroianni är den ångestfyllde regissören Guido som måste göra en film. Vi vet inte riktigt vad det är för film men man bygger en enorm rymdraket och man pratar om månen. Man siktar högt. Man har ambitioner. Guido fantiserar om kvinnor, om makt, om berömmelse men lyckas aldrig bli riktigt närvarande i själva inspelningen. Det är en slags metafilm som vi dessutom nyligen såg i Föraktet, som även den handlade om en filminspelning. Skillnaden är att Föraktet känns mycket mer påtaglig, konkret, enkel om man så vill. 8 1/2 är en tung, mustig, italiensk gryta med massor av smaker. Den påminner mycket i stil och karaktär av Det ljuva livet. Fellini hade gjort 8 filmer innan denna vilket kan förklara titeln. Boken menar att 8 1/2 är bandet mellan dessa fulländade filmer och de nya burleska äventyr som skulle följa, exempelvis tidigare sedda Amarcord.
