Nr 225: Pinocchio

Originaltitel: Pinocchio (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Den växande näsan som förknippas med Pinocchio i all ära, men här kommer en förteckning över rumpscener i filmen. Tidsangivelserna avser den version på Youtube som länkas till ovan.

Klipp 1: 

3.32 - Benjamin klämmer sig in i huset under dörren med rumpan före.

4.14 - Benjamin värmer rumpan mot elden (med kommentar).

5.48 - Benjamin lägger handen på porslinsdockans rumpa (med påföljande rodnad).

7.06 - Benjamin får flera rumpstötar av maskineriet i speldosan.

8.38 - Figaro trycker upp rumpan mot Pinocchio som sparkar till.

Klipp 2:

0.07 - Klockbarn får smisk på rumpan av mamma.

3.43 - Figaro får rumpsmek och gottar sig ordentligt.

Klipp 3:

0.47 - Benjamin får rumpsnärt av fiolsträng.

1.54 - Geppetto slår fyr på en tändsticka mot rumpan.

2.37 - Figaro blir skrämd upp i rumpan på Geppetto.

2.40 och 2.43 - Klockbarn får hard core rumpsmisk.

Klipp 4:
0.52 - Pinocchio får rumpan borstad.

1.32 - Pinocchio får käppslag på rumpan (med kommentar om fysik).

8.06 - Pinocchio blir klämd mellan två marionettdockrumpor.

8.14 - Marionettdocka flashar rumpan.

8.35 - Tre marionettdockor flashar rumporna.

9.02 - Pinocchio rumphälar sig själv.

Klipp 5:

2.18 - Stromboli klappar Pinocchio på rumpan.

2.43 - Stromboli ruskar på rumpan.

7.56 - Pinocchio vänder rumpan mot fen.

8.07 - Benjamin vänder rumpan mot fen.

Klipp 8:

2.21 - Figaro flashar rumpan när han fiskar upp fiskelinan med svansen.

Tilläggas bör också att Pinocchio står som 9 meter bronsstaty i centrala Borås, eftersom den svenske illustratören Gustaf Tenggren - som var Walt Disneys ateljéchef under 30-talet - föddes i Magra utanför Alingsås. Den tar vi, sa Boråsarna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Walt Disneys andra långfilm bygger på en roman av Carlo Collodis från slutet på 1800-talet. Jag märker att jag kan nästa hela filmen utantill fast jag aldrig kan erinra mig ha sett någon version av den - ej heller läst den. Det säger kanske en del om sagans storhet och den påverkan den har haft i den amerikaniserade populärkulturen. Scenen med den förhäxade Glädjeön dit småpojkar rövas bort och förvandlas till åsnor var dock något nytt. Men den var å andra sidan inte särskilt bra. Filmen är stundtals väldigt mörk och emellanåt rätt obehaglig vilket ger berättelsen ett allvarsamt djup. Benjamin Syrsa är den elegante kvinnotjusaren tillika Pinocchios samvete under sina försök att bli en riktig pojke och det är denna lustigkurre som sätter Disneys signum på filmen. Men jag gillar honom för det. Tekniskt är Pinocchio mer utvecklad än Disneys första långfilm Snövit och det är inte svårt att förstå den status Disney tillförskansade sig som de animerade filmernas fader. When you wish upon a star blev en hit, även i Sverige tack vare SVTs oupphörliga ältande av Kalle Ankas Julafton år efter år. Kuriosa: Tom Waits Starving in the belly of a whale från 2002 är en solklar parafras av dockmakaren Geppettos monolog i valens mage.

Nr 224: De Föräldralösa

Originaltitel: Orphans Of The Storm (1921) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i sviten San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Franska revolutionen tornar upp sig. Två spädbarn lämnas av olika anledningar till sitt öde i vinterkylan på trappan till Notre Dame. De tas fort om hand av den ene samvetskvalade pappan och förs hem i värmen och de får växa upp i behaglighet i norra Frankrike. Plötsligt är den ena flickan blind och plötsligt presenteras de båda flickorna som Henriette och Louise, men samtidigt med sina riktiga namn, Dorothy och Lillian Gish - systrar även off screen. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin sett en sådan presentation så långt in i en film. Fantastiskt. Snacka om att ta ett steg ut i den så kallade verkligheten.
Systrarna beger sig till Paris för att bota den blinda Louise. Men! De två siamesiska tvillingarna separeras av franska klingor och placeras i slummen respektive aristokratin. Två olika världar i samma, ibland åtskilda endast av ett staket, men i alla världar finns tyranner, utpressare, förtryckare och avundsjuka. Revolution skriker the common people. Nej skriker aristokratin. Det blir anarki. Det blir giljotin, det blir no more powder. Vakterna byter plats med fångarna, nu ska istället perukbärarna få sitta i skiten. Henriette och Louise försöker hitta varandra, bland annat genom en fin RomeoochJuliascen med balkongsång, men de når aldrig riktigt ända fram. Efter dom utan rättegång skickas Henriette och hennes älskade till giljotinen, men räddas dramatiskt och de båda systrarna kan till sist återförenas. Sista partiet är riktigt fint uppbyggt med den hängande giljotinklingan. Men varför inte leka mer med planteringen om att giljotinen inte fungerat som den ska på senaste? Allt väl, och hastigt och lustigt för doktorn fram en seende Louise! Oklart hur det gick till. Men vad sjutton händer i sista scenen? Systrarna börjar flirta båda två med Henriettes kille? Eller? Jag trodde det var helt upplagt för smash i och med att Henriette i början av filmen lovat Louise att inte gifta sig förrän Louise fått tillbaka synen.
Well, han är en överraskningarnas man den där Griffith, och han deklarerar högtidligt i en sen skylt att det var först efter anarkin och Robespierres död som RIKTIG DEMOKRATI kunde införas och då började blommorna växa i rabatterna igen.
Marge Simpson återfinns i flera scener, men har färgat sitt hår vitt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nu klipper vi navelsträngen med Griffith och jag måste erkänna att det känns ganska skönt. Och det var för väl att det var med en film som stundtals faktiskt var ganska spännande. Griffith fortsätter sitt historierevisionistiska korståg som han introducerade med både Nationens Födelse och Intolerance. De Föräldralösa har en del kvar innan den kan toppa dessa men den gör ett gott försök. Systrarna Lilian och Dorothy Gish har huvudrollerna i detta episka drama som utspelar sig mitt under den franska revolutionen. Det är politik, klasskamp, kärlek och giljotiner sett genom Griffiths väldigt snäva och nationalromantiska linser och han spar verkligen inte på resurserna. Det hinns med mycket under de två och en halv timma som filmen varar och i likhet med de flesta stumfilmer är det inte alldeles enkelt att hänga med i turerna. Jag lägger med glädje denna intressanta regissör till handlingarna med denna film och förstår varför han finns med i boken, men behövde det verkligen ha varit med hela fem filmer...?

Nr 223: Easy Rider

Originaltitel: Easy Rider (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i sviten San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Prologen känns lite onödig, lite för förklarande. Hippiekollektiven, karavanteatern och stenbrottsbaden skulle bäddat in en lite diffusare inledning fint. Jag leker med tanken (full av pengar) att filmen öppnar med Born to be wildscenen och att förklaringen till deras road trip bara behöver nämnas i förbigående, exempelvis när Wyatt och Billy möter den för övrigt fantastiske advokat Hanson. Jack Nicholson sticker som vanligt ut men känns av förklarliga skäl lite ung och busig. Skålen utanför häktet är en av filmens höjdpunkter, men det säger kanske mer om mig än om filmen. Advokat Hanson hänger på mot Mardi Gras, tar sina första gräsbloss vid elden och berättar om venusianerna som hemlighålls av regeringen för att inte orsaka ett samhälleligt chocktillstånd. Sen blir han ihjälslagen under träsknatthimlen av ett gäng förbannade lokaliteter. På en bordell får Wyatt en framtidssyn efter att ha läst dödsord från bibeln. Kyrkogårdstrippen är det bästa i filmen och jag har inga problem att förstå att Dennis Hopper kom bra överens med Lynch i Blue Velvet. Slutscenen med den flygande motorcykeln är riktigt utsökt, men det är väldigt mycket som inte stämmer i lapptäcket; skuggor, regn, skyltar, vägar.
En utmärkande klippteknik är att nästkommande scen blinkas in fyrafem gånger. Effektfullt, smakrikt.
Det fanns ingen frihet i dollarsedlarna.

Jimms betyg: 4

Kommentar: En road movie i behaglig fart, rakt in i den amerikanska drömmen och ut igen. På andra sidan. Wyatt (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) gör, i en halvtaskig prolog, en drogaffär som ger en hel del klirr i tanken. Sen rullas det igång. Off we go, till tonerna av Born To Be Wild, från Kalifornien mot New Orleans med Mardi Gras i sikte. Mellanlandningar på både det ena och det andra stället med den ena skruvade personen efter den andra. Egenförsörjande hippies som tvättar sig under armarna med kläderna på, inskränkta sydstatare, alkoholiserade advokater och motorcykelkåta tonårsbrudar. Fonda och Hopper har inga problem med att föra historien framåt men det är först när Jack Nicholson, som advokaten Hanson, introduceras som det blir schysst dynamik och lite mer intressant. Easy Rider är en skön förmiddagsfilm som är relativt otraditionell i sin struktur. LSD-scenen på kyrkogården till exempel känns i ett första ögonblick helt malplacerad men i ett större sammanhang oerhört delikat och spännande. Soundtracket gör inte filmen sämre. En skön skjuts genom ett alternativamerkanskt 60-tal som, trots eller tack vare att det ångar av drogliberalism, är en rätt behaglig resa.

Nr 222: Fantomen På Stora Operan

Originaltitel: The Phantom Of The Opera (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i biblioteket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Demaskeringen av fantomen som spelar orgel. Gondolfärden i källaren. Utsökt. Lon Chaney är bra fastän man inte ser hans ansikte särskilt mycket. Vem är mannen med lyktan? Den stora balen anspelar på Edgar Allan Poes novell "The mask of the read death" som filmatiserades 1964. Den heter De blodtörstiga på svenska och är också en av de 1001 filmerna. Runt runt. En del poetiska bildpärlor i en annars lite krånglig historia.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Lon Chaney, som vi tidigare sett i The Unknown, presterar bra som Fantomen. Mannen med tusen ansikten visar här ett av dem. Men det dröjer länge innan Christine avslöjar den maskerade skurken. Det är är ett melodramatiskt skådespel vi bevittnar som känns som en dussinfilm men emellanåt glänser till i intressanta ögonblick. Min bekantskap med historien är främst genom Andrew Lloyd Webers musikal. Det här gav en kompletterande bild som jag är ganska nöjd med.

Nr 221: Tider Skola Komma

Originaltitel: Things To Come (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i biblioteket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Öppningen är mycket bra. Rappt tempo i klippningen och många olika kamerapositioner som blandas; det känns fräscht - inte alls som den känsla jag har för äldre filmer med alldeles för långa och utdragna klipp. Staden Everytown puttrar över av löpsedlar med krigsrubriker, julrusningstrafik och marscherande skuggor. Krigsutbrottet är ett faktum och efter en flygduell med avslutande hostmonolog och självskott förflyttas vi till 1966 - krigsslutet är nära. Istället hotas Everytown av The wandering sickness. Människor som smittats rör sig zombieliknande på stadens gator och order kommer om att skjuta av de sjuka. Epidemin avtar och från och med här fattar jag ingenting. Men det byggs ett framtida Everytown, året är 2036, och några bra tomteverkstadsscener leder fram till det färdiga bygget. Väldigt underlig film, svår att titta på.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man egentligen säga om den här filmen. Ingen jävla aning. Så mycket förstår jag att det är en slags framtidsvision men så mycket mer fattar jag inte. De första 20 minuterna är okej och där lyckas jag ändå hålla ett visst intresse uppe men sedan tappar jag bort mig totalt. Vi slängs rakt in i andra världskriget i början av 40-talet (tänk på att filmen gjordes 1936), ett krig som varar i årtionden och som ödelägger stora delar av världen. Sedan följer ett slags moderniserande uppbyggande av en slags urban samhällsmiljö som jag har svårt att hänga med i. Filmen räknas tydligen som en av de första science fiction-filmerna och har inspirerat mängder av kommande filmer i genren. Kul. Men den blir inte bättre för det.

Nr 220: Purpurfärgen

Originaltitel: The Color Purple (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Det känns redan i inledningen att det här är en stabil rulle. Det är utsökta miljöbilder, de purpurfärgade blommorna, skuggintroduktionerna, handklappsleken, skratten och fnissen. Det känns nästan lite för tillrättalagt. Sedan givetvis brytningen med incestgraviditeten, barnbortlämnandet, bortgiftet och fängelsetillvaron hos nya mannen. Den tunga, långsamma vägen fram. Gömda brev, gömda flin, gömda tårar. Mitt i detta en helt fantastisk Oprah Winfrey som väderkvarnsstormar upp för landsvägen med både det ena och det andra på hjärtat. Landsbygdsladugårdsblues, spott i glaset, älskarinneförälskelse. Återföreningen på slutet och pappans insikt om sin grymhet är liksom ofrånkomlig. Hela tiden samma känsla av lite för duktiga bilder. Lite som Änglagård fast med bra skådisar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Spielbergs sentimentala epos om ett fattigt färgat landsbygdsområde i den amerikanska södern i början av 1900-talet var en mycket fin förmiddagsfilm. Vi får följa Celies liv från att föda sin pappas barn, tvingas se på hur familjen lämnar bort dessa barn, hur hon blir bortgift till en tragisk tyrann som begränsar hennes liv och separerar henne från hennes syster till hur hon blir kompis med sin makes älskarinna som blir hennes livlina och väg ut i friheten och förenas med sin syster och sina vuxna barn. Puh. Ja, vad säger man... Det är ju naturligtvis upplagt för tårar i mängder och Spielberg frossar verkligen i sentimentalitet. Men det är ändå okej på något sätt. De fantastiska skådespelarprestationerna, med en glänsande och då relativt okänd Whoppi Goldberg i spetsen som Celie, lyfter filmen till en väldigt hög nivå. Danny Glover spelar den tragiska maken Albert med och ingen mindre än Oprah Winfrey briljerar som Alberts sonhustru Sofia. Filmen tenderar dock att bli aningens för lång med lite för många stickspår. Spielberg målar ett stort familjedrama i starka färger samtidigt som han tecknar ett känsligt livsöde med välvessad penna. Det är en konst att kunna göra detta och samtidigt behålla intresset för karaktärerna men hade den varit lite tajtare hade den definitivt nosat på en femma.

Nr 219: Fyra Fula Fiskar

Originaltitel: Duck Soup (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Jag sätter i halsen när de börjar sjunga. Jag sitter med huvudet i händerna efter tio minuter och bara hoppas på att det ska ta slut. Alla dessa makabert usla ordvitsar, allt clowneri, all denna sörja av fars. Anarkistisk humor läste jag nånstans. Jaha? Hur fan går det till? Ingen fattar nåt? Jag fattar ju allt, men det är inte roligt. Att se Fyra fula fiskar är som att tvingas sitta med under en folkhögskolas mediokra teaterlinjes inledande repetitioner av nån Moliere. Det bara markeras hela tiden. Det enda som är ok tycker jag är spegelscenen som gärna kunde varit tightare från början och sen mynnat ut i lite lösare rörelser. Och de där djävla tutorna. Anarki my ass.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Groucho, Harpo, Chico och Zeppo Marx började som artister på varietéteatrar och de var slipade komiker som tog sitt artisteri till vita duken. Dock med varierat resultat. Fyra Fula Fiskar fick ett lamt mottagande av publiken och bolaget Paramount bröt kontraktet med bröderna Marx. Idag räknas filmen som en av deras bästa och hyllas av en rad filmförståsigpåare. Jag har svårt att förstå vad som är så roligt. Skämten upprepas och urvattnas så till den milda grad att man till slut bara sitter och gäspar. Spegelscenen är dock en klassiker och där glänser brödernas skarpa varietéartisteri.