Nr 458: Breaking The Waves

Originaltitel: Breaking The Waves (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första delen i den trilogi där vi redan sett de två efterkommande filmerna Idioterna och Dancer In The Dark. Emily Watson är ju så där bra som Bess så att jag undrar hur det hade sett ut om det hade varit någon av de försttänkta som hade fått göra rollen. Stellan Skarsgård har väl aldrig varit någon av mina favoriter, icke heller så i denna rulle. Såg honom i von Triers senaste - Nymphomaniac - under en dubbelsittning i Bryssel häromveckan och där var han stundtals riktigt lysande med ett nästan Clintanblankt ögonspel. Men även där var det något som lurade i vassen. Kanske är det den inte helt naturliga engelskan som jag inte klarar av. Kanske, kanske inte.
Nåväl, han - Jan - ligger ju mestadels i en säng i denna filmen, och skickar iväg sin älskade Bess på diverse erotiska upptåg som ökar i djärvhet i takt med att Jans olycksdrabbade tillstånd blir värre och värre. Ett slags vågspel.
Klippningen är hackigt fantastisk och de djuplodade insticken mellan akterna, de med musik och någon slags transformerande stillbild, är sköna pauser och bryggor mellan andhämtningarna. Och så klockorna på slutet då, denna eviga källa till diametralt olika känningar inuti mig. Är det bra eller är det inte bra? Ungefär samma känsla som för Den Andalusiska Hunden, jag vet fan inte vad jag ska tycka.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Första filmen i von Triers "Golden Heart"-trilogi. Trilogin har fått sitt namn efter en sagobok med namnet Guldhjärta som handlar om en snäll liten flicka som ger bort så mycket att hon tömmer ut sig själv. Temat är uppenbart i samtliga filmer men kanske allra tydligast i Breaking The Waves. Jan (Skårsgård) är svensken som jobbar på en oljerigg utanför den skotska kusten. Bess (Watson) är den naiva flickan i den strängt religiösa byn i Yttre Hebriderna. De träffas, blir kära, gifter sig. Jan råkar ut för en olycka och blir förlamad. Bess tror att enda sättet hon kan hjälpa sin make är genom sexuella äventyr som Jan manipulerar henne till. I takt med hennes tragiska självutplånelse vänder sig hennes familj, församlingen och hela byn henne ryggen. När hon släpar sin moped upp mot den kyrka där hon inte längre är välkommen samtidigt som barnen skriker glåpord och kastar sten på henne växer obehaget i mig. Jag tänker Jesus släpandes med korset längs Golgata mot sin egen avrättning. Medlidandet spränger i mig och jag vet inte riktigt var jag ska göra av det. Filmen balanserar dock farligt nära religiöst ploj i slutscenen men klarar sig tack vare ett genomgående realistiskt och oerhört känsligt agerande av Emily Watson. 

Nr 457: En Kvinna Under Påverkan

Originaltitel: A Woman Under The Influence (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Peter "Columbo" Falk är grovjobbaren Nick som skickar sin minst sagt darriga fru Mable (Gena Rowlands) till sjukhuset för de nervsvaga. Och Rowlands är riktigt bra och förvirrande med sina ryckningar och oförutsedda repliker, och Falk är väl ok men lite rumphuggen och det är en del långa scener vid exempelvis det frukosttidiga pastabordet som jag förstår ska sippra in lite ovisshet under de höjda ögonbrynen hos tittaren, men jag tycker det blir för tradigt, lite för berättande kanske, alltså lite för mycket bilder och repliker och mat som tas och skickas. Och pappan ska ta hand om barnen, de där barnen. Och ja, jag vet inte. Jag minns mest att Mable var intressant och lite oförståelig, som de ju är, de där människorna.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag tänker på den nyligen sedda, En familj som andra. Inte för att de är lika utan för att det i varje familj finns något dysfunktionellt mitt i allt det funktionsdugliga. Sprickor i fasaden, förvissningen att allt när som helst kan rämna. David Cassavetes och hans fru Gena Rowlands samarbete resulterade bland annat i den här filmen om en nervös hemmafru Mable Longhetti (Rowlands) som faller allt längre ner i frustration och galenskap medan hennes stabile man Nick (Peter Falk) står vid hennes sida och verkar pendla mellan både förnekelse och acceptans. Runt benen på de båda springer deras tre barn, uppenbart medvetna om vad som håller på att hända. Frågan är bara vad som egentligen händer. Det oberäkneliga i  Mables beteende är kanske mer beräknande än vad man kan tro. När Mable kommer hem efter sex månader på sjukhus så stryks det medhårs och tassas på tå men obehaget och det svårhanterliga i hur man ska behandla henne ställs snabbt på ända. När makarna i slutscenen, efter våldsamma blodiga sammandrabbningar, rutinmässigt förbereder sig för att gå till sängs är man inte alls säker på vad som egentligen har hänt. Ett intressant slut på en intressant film.

Nr 456: Störst Är Kärleken

Originaltitel: A Matter Of Life And Death (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ett liknande användande av färg/svartvitt som i Trollkarlen från Oz, men omvänt. Typ. En pilot i färg faller ner från ett flygplan, han kastar sig ut i brist på både hopp och fallskärm. Han borde dö, men lyckas inte riktigt, eftersom hans dödsfärdledare missat honom. Piloten blir förälskad och måste försvara sin rätt att leva vidare, inför en domstol i en amfiteater stor som en galax. En jury bestående av först personer (män) från hela världen, och sen samma personer fast nu amerikaner med ursprung från hela världen ska avgöra hans öde. Pläderingar och attacker, resonerande och försäkringar. Störst av allt är kärleken, men större än kärleken är fan trappan mellan jorden och himlen. Det är en riktigt fet trappa, och det finns fler imponerande kulissbyggen i filmen.
Tyvärr kan jag inte riktigt ta till mig den här filmen. Idén känns bra, och genomförandet är väl bra, men jag hittar inte nerven. Det kunde vara en 80-talare med, låt säga Michael J Fox i huvudrollen. I videoaffären skulle den stå på hyllan bland lite mindre uthyrda filmer. Hyllan där fodralen står med ryggen mot kunden. Man får liksom gå där med huvudet på sned och leta lite förstrött efter nåt att hyra hem. Och så fastnar blicken - av någon outgrundlig anledning - på just den här filmen. Man tar fram den, tittar på framsidan, vänder på fodralet, läser baksidan och tänker väl att jaha, ja, varför inte? Det regnar, det är oktober, det är håltimme i skolan nästa morgon, sovmorgon till 9.45, jag hyr den tänker man. Man betalar, man går hem i mörkret, kavlar av sig skorna i hallen, gör en kopp te, rullar igång filmen, ser den, tänker att jaha, det var det, kollar på klockan och inser att videobutiken har öppet en stund till, man tar med sig filmen och går ner igen, lägger den i lådan för återlämning, ljudet av plast mot plast när den dunsar ner bland de andra filmerna, man går en vända till bland hyllorna, ja och ungefär så där fortgår det.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett fantasifullt brittiskt drama tydligen avsedd som propagandafilm för att förbättra de kyliga efterkrigsrelationerna mellan Storbritannien och USA. Ser man filmen med denna vetskap så blir det, om inte alldeles uppenbart så ändå ganska tydligt. Särskilt mot slutet i den gigantiska himmelska rättegången där piloten Peter Carter (David Niven) måste försvara sin rätt att leva (trots att han egentligen borde ha dött i flygkraschen) för den amerikanske åklagaren Abraham Farlan (Raymond Massey), den första som britterna dödade i det Amerikanska frihetskriget. Fortfarande bitter över allt vad britter heter så hävdar han med bestämdhet att Peter inte längre hör hemma på jorden. Den amerikanska titeln på filmen var vid utgåvan Stairway To Heaven, en passande titel med tanke på den kolossala trappa mellan jorden i Technicolor och den svartvita himlen. Störst Är Kärleken är en överraskande bra film. Kulisserna, de frusna scenerna och den Salvador Dali-doftande ögonglobscenen är bara några av skälen. Kuriosa är också att den stora trappan användes av Pet Shop Boys i videon till Go West. Knappast en slump, eller?

Nr 455: Föräldrarna

Originaltitel: 東京物語 Tōkyō Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Japan igen. Gjord vid samma tid som den förra vi såg, Fogden Sansho. Men denna gång heter regissören Yasujirō Ozu och handlingen är förlagd till 1950-talet.
Ett föräldrapar åker från Onomichi till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn. Eftersom det inte finns särskilt mycket tid för umgänge får föräldrarna åka vidare till ett spa i Atami. Där stannar de bara nån natt, störda av några ungdomars högljuddhet. De åker tillbaka till Tokyo - till släktens förvåning - och fortsätter ganska raskt hemåt mot Onomichi. Mamman blir sjuk och dör. Släkten försöker hinna till begravningen. Några lyckas, andra inte.
En väldigt finstämd rulle. Kameran är - med undantag för två scener - helt stilla. Dessutom är den oftast placerad nära mark eller golv, något som jag får för mig kan bero på att regissören vill att tittaren ska se händelserna som från en sittande persons synvinkel. Jag är med i rummet, sitter där bredvid dem och dricker kanske lite te medan de pratar om än det ena, än det andra, oftast väldigt vardagliga saker. Mannen svarar åtminstone varannan gång med ett dovt klingande hummande. Det kan betyda mycket känns det som, det där hummandet. Det är ett väldigt naturligt skådespeleri, inga överdrivna gester eller röster. Japansk vardagsrealism med en stark poetisk kärna.
Familjemedlemmarna har inte tid för varandra. Den som visar mest omsorg för föräldrarna är änkan till deras son. Hon bekänner på slutet att hon inte alls saknar sin man så som alla verkar tro att hon gör. Det måste ha varit skönt att berätta. Gift om dig, säger pappan - själv nybliven änkeman.
Ett litet guldkorn den här rackaren. Arigato och sayonara!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En behaglig film. Vardagligt finstämd. Detaljrik och delikat. Den lågt placerade kameran gör att filmen känns jordad på nåt sätt. Rotad. Stadig och självklar. Det drar mig också in i filmen. Gör mig passivt delaktig. Det finns inget överdramatiserande, knappast något dramatiskt överhuvudtaget, i den här filmen. När flera av de asiatiska filmer vi har sett i det här projektet utspelar sig i någon slags historisk sagokontext så är det befriande att se en film som utspelar sig i modern tid. I en modern stad. Även om det är 50-tal. Föräldrarna gör mig nyfiken på Yasujirō Ozus två andra filmer i boken. 

Nr 454: Fogden Sansho

Originaltitel: 山椒大夫 Sanshō Dayū (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Japan. Heianperioden. Nånstans runt 1000-talet, kanske när vikingarna skålade i mjöd på andra sidan jorden? En mamma ropar på sina barn, hon fortsätter göra det genom filmen. Vinden bär hennes rop, förvandlar dem till naturljud, transporterar dem till barnens närhet, in mot deras trumhinnor. Ett oerhört vackert självmord, flickan närmar sig långsamt slutet och drar ytan över huvudet, försvinner i det grunda djupet. Brodern fortsätter resan, sökandet efter modern. Rymmer från sin trältillvaro, tar makten genom arvsrätt och avskaffar slaveriet. Alla är inte så glada för det, men vad göra? Mission accomplished, av med den hierarkiska manteln, ut på vägarna igen. Till slut hittar han sin mor, blind och svagt sjungande, tyst ropande efter sina barn.
Väldigt fint foto och några scener som jag stoppar på mig ett tag. Men jag drabbas i vanlig ordning av att jag inte hänger med i historien riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Vi har prövat att läsa om vissa filmer innan, för att få ett lite bättre grepp om handlingen, men lik förbannat kommer jag på mig själv under filmens gång med att jag undrar vem den där och den där karaktären är. Och vad själva riktningen är. Jag önskar mig en filmvetare, en pedagog, till nästa film med utmanande innehåll. Två filmer till av regissören Kenji Mizoguchi, så det är bara att anmäla intresse.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Titeln på filmen känns aningen märklig med tanke på att fogden Sansho inte alls är en centrala karaktär. Istället kretsar handlingen kring syskonen Zushio (Yoshiaki Hanayagi) och Anju (Kyoko Kagawa), barn till en guvernör som tvingats i exil för sin liberala politik. Zushio och Anju skickas till ett slavläger under den brutale Sansho medan modern säljs som prostituerad. Klipp. 10 år senare. Anju tar sitt liv för att hjälpa Zushio att fly. På något sätt lyckas han återta familjens heder och blir själv guvernör för det område där Sansho har sitt slavläger. Han avskedar fogden, befriar slavarna och får därigenom någon slags upprättelse. Sedan beger han sig för att återförenas med sin mor. Regissören Mizoguchi har gjort en svart film, fylld med grymheter och svek. Kampen mellan ont och gott är centralt, även på ett individuellt, psykologiskt, plan. Det är mycket handling i filmen och det berättas i förhållandevis långa, vackra och innehållsrika tagningar. Några scener är riktigt starka, exempelvis när barnen skiljs från mamman och säljs som slavar och när Anju går ner sig i sjön. Filmen kräver både fokus och tålamod och det är svårt att hålla den koncentration som jag tror krävs för att helt komma in i handlingen.

Nr 453: Frenzy

Originaltitel: Frenzy (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Mordvapen: slips. Och innan strypningen: våldtäkt. Eller efter? Finurlige Hitchcock inleder, planterar, följer upp, fintar, demaskerar och avslutar. Helt i sin ordning, men det känns lite som en dag på jobbet för Alfie. Gourmetmiddagsscenerna är helt klart bland det bästa. Lite Pang i bygget. Annat minnesvärt är hur kameran ligger kvar på trappuppgången när Dick (javisst!) Blaney lämnar, och (vem det nu är) kommer, går in och upp och hittar liket med påföljande skrik. Och Rusk med likpåsen bland potatissäckarna på lastbilsflaket. En död fot i ansiktet. Inte en 1001-film enligt mig, men helt klart sevärd.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Hitchcocks första film sedan återkomsten till England och bakommaterialet talar om en nöjd och glad man som filmade på pappas gata. Bokstavligen. Censuren hade lättat i början på sjuttiotalet och Alfie såg chansen att visa naket både här och där. Och så den explicita mordscenen då. Som det tog tre dagar att filma. Snacka om att ha tungan rätt i mun. Parallellhistorien med kommissariens hustru som lagar gräsliga gourmeträtter till sin man är överraskande kul. Och så de berömda kameraåkningarna. Över Themsen, mellan Tower Bridge, nedför trappan, genom dörren, ut på gatan.  De är alltid lika snygga. Annars är det här en av Alfies svagare filmer i mitt tycke. Lite för ivrig. Inte alls lika smakfull och delikat som många andra.

Nr 452: Hsia Nu

Originaltitel: 俠女 Xiá Nü (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Spindelvävsöppning, porträtt, spökhus, mother, spanande blindblickar, skuggning, nyinflyttad prinsessa, viga närkamper blir svärd mot svärd, kling kling kling, voosch voosch, undanmanöver blir hopp än hit än dit blir tyngdlösa steg i luften, fjäderlätt avstamp från murad jättedolk blir snurr i rotationen nedsols, oftast i skyddande kameralä av buske, växtblad, högt gräs. Hämnden, för vad? Skogsdrabbningar, kojburen kejsare, vapenfria munkar repslår i torröknen, vid grottor, pannslag inklusive bakåtstepp. Vidvida dräktärmar, svärd genom kroppen, come baby, solbudda goes west. Wuxia ftw.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är rätt uppenbart att både Crouching Tiger, Hidden Dragon och Hero har inspirerats av Hu Kings storfilm A Touch Of Zen. Men det tar ungefär en timme in i filmen innan det märks. Det är först när själva fightandets kommer igång som det karaktäristiska flygandet, trädhoppandet och kung fuandet börjar och det är då som det också börjar bli spänning i den här filmen. Innan dess är det mest ett långt utdraget hummande, blickande och bockande. Filmen utspelar sig i ett historiskt Kina där forskaren Ku (Shih Jun) bor med sin mamma i närheten av ett övergivet fort. Mamman är bekymrad över att sonen aldrig kommer att bli gift och kunna föra släktens namn vidare. I fortet, där det sägs spöka, flyttar en ung mystisk kvinna Yang (Hsu Feng) in. Det visar sig att hon är på flykt på grund av något som är ganska oklart. Efter en natt tillsammans börjar själva äventyret. Det visar sig att Yang är en mästare på stridskonst och den blinda mannen som spatserat utanför fortet är inte alls blind utan en general, väl allierad med Yang. Inget är riktigt som det tillsynes vara men så brukar det ju vara med film.  Snart kommer förföljarna och då blir det action med hopp över hustak och bland trädkronor. Ungefär så pågår filmen, varvat med en del tillbakablickar, och ett vandrande i öknen där de buddhistiska munkarna med särskilda krafter får en central plats. Filmen var en överraskande upplevelse. Oförutsägbar och spännande. I boken står det att den är från 1969. Faktum är att den påbörjades då men blev inte klar förrän 1971.