Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Ett liknande användande av färg/svartvitt som i Trollkarlen från Oz, men omvänt. Typ. En pilot i färg faller ner från ett flygplan, han kastar sig ut i brist på både hopp och fallskärm. Han borde dö, men lyckas inte riktigt, eftersom hans dödsfärdledare missat honom. Piloten blir förälskad och måste försvara sin rätt att leva vidare, inför en domstol i en amfiteater stor som en galax. En jury bestående av först personer (män) från hela världen, och sen samma personer fast nu amerikaner med ursprung från hela världen ska avgöra hans öde. Pläderingar och attacker, resonerande och försäkringar. Störst av allt är kärleken, men större än kärleken är fan trappan mellan jorden och himlen. Det är en riktigt fet trappa, och det finns fler imponerande kulissbyggen i filmen.
Tyvärr kan jag inte riktigt ta till mig den här filmen. Idén känns bra, och genomförandet är väl bra, men jag hittar inte nerven. Det kunde vara en 80-talare med, låt säga Michael J Fox i huvudrollen. I videoaffären skulle den stå på hyllan bland lite mindre uthyrda filmer. Hyllan där fodralen står med ryggen mot kunden. Man får liksom gå där med huvudet på sned och leta lite förstrött efter nåt att hyra hem. Och så fastnar blicken - av någon outgrundlig anledning - på just den här filmen. Man tar fram den, tittar på framsidan, vänder på fodralet, läser baksidan och tänker väl att jaha, ja, varför inte? Det regnar, det är oktober, det är håltimme i skolan nästa morgon, sovmorgon till 9.45, jag hyr den tänker man. Man betalar, man går hem i mörkret, kavlar av sig skorna i hallen, gör en kopp te, rullar igång filmen, ser den, tänker att jaha, det var det, kollar på klockan och inser att videobutiken har öppet en stund till, man tar med sig filmen och går ner igen, lägger den i lådan för återlämning, ljudet av plast mot plast när den dunsar ner bland de andra filmerna, man går en vända till bland hyllorna, ja och ungefär så där fortgår det.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett fantasifullt brittiskt drama tydligen avsedd som propagandafilm för att förbättra de kyliga efterkrigsrelationerna mellan Storbritannien och USA. Ser man filmen med denna vetskap så blir det, om inte alldeles uppenbart så ändå ganska tydligt. Särskilt mot slutet i den gigantiska himmelska rättegången där piloten Peter Carter (David Niven) måste försvara sin rätt att leva (trots att han egentligen borde ha dött i flygkraschen) för den amerikanske åklagaren Abraham Farlan (Raymond Massey), den första som britterna dödade i det Amerikanska frihetskriget. Fortfarande bitter över allt vad britter heter så hävdar han med bestämdhet att Peter inte längre hör hemma på jorden. Den amerikanska titeln på filmen var vid utgåvan Stairway To Heaven, en passande titel med tanke på den kolossala trappa mellan jorden i Technicolor och den svartvita himlen. Störst Är Kärleken är en överraskande bra film. Kulisserna, de frusna scenerna och den Salvador Dali-doftande ögonglobscenen är bara några av skälen. Kuriosa är också att den stora trappan användes av Pet Shop Boys i videon till Go West. Knappast en slump, eller?
No comments:
Post a Comment