Originaltitel: Le Jour Se Lève (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: En flashbackrulle, och en väldigt behagligt utformad sådan. Ett relationsdrama, kan du säga. Ansikten som dröjer sig kvar länge i övergången till då -eller nutid. Den stora garderoben; att hänga kläder i, att använda för barrikadering, att ha som ankare i tidsförflyttningarna. En kedjerökande Jean Gabin som efter mycket vånda och grubbel till slut själv tar steget till den stora sömnen, kompad av rökgranat och väckarklocka. Slutet är poesivackert, men halvt obegripligt. Det börjar med två poliser. Det slutar med ett kavalleri. Scenen när det skjuts hejdundrande genom dörren och väggen fylls av kulhål har en kusin i Pulp Fiction, men den har vi inte sett ännu.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Vad får en människa att begå ett mord? Den frågan ställer sig Marcel Carné i den fint berättande Dagen Gryr, en framträdande film inom den franska så kallade poetiska realismen. Industriarbetaren François (Jean Gabin) har låst in sig i sin lägenhet på översta våningen efter att ha skjutit en man. Frustrerad och trött blickar han tillbaka på de händelser som ledde fram till situationen. François förälskar sig i den unga naiva floristen Françoise (Jaqueline Laurent) som ligger med den äldre manipulativa hundshowaren Valentin (Jules Berry) som har ihop det med den livserfarne assistenten Clara (Arletty) som i sin tur blir kär och får ihop det med François. Det låter som en fars men istället är det ett elegant erotiskt fyrkantsdrama. Filmens fatalistiska ton gör den ödesmättad men aldrig tung. När dagen gryr och väckarklockan ringer i rummet på den översta våningen, efter återblickar av lögner, svartsjuka och kärleksförklaringar är jag dock inte helt övertygad om François’ handlande.
Originaltitel: Xích Lô (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Vatten i olika sammanhang - i ena stunden oerhört värdefullt och aktsamt behandlat, i nästa stund slösas det hej vilt. Fiskens naturliga element tvingas i kroppar; det ska rinna rakt igenom och pissas ut och tillfredsställa iakttagaren. Blod ur näsan, blod ur djuren - grisens år är i stundande; blod ur magen, blod ur ryggen. Kniv in i och ut ur kroppen. Cykeltaxin som en snirklande handsöm genom Saigons misär. De Niro satt i en av plåt. Och hela tiden filmens öppning i förgrunden; faderns råd nästan bön till sonen: lev ett annat liv, gör något bättre. Myrgestalterna spiralerar in och ner sig i hörn, ingen återvändo, ingen utväg, ingen väg. Pengar ska byta ägare, kroppar ska lemlästas, djur ska slaktas och användas som smuggelutrymmen för droger som ska säljas för pengar som ska byta ägare.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Vietnamesiskt 90-tal, fjärran från de amerikanska krigsskildringarna. En ung cykeltaxiförare får sin cykel stulen och dras in i kriminalitet för att betala av skulden till kvinnan han har hyrt den av. Den kedjerökande hallicken Poet tvingar pojken till diverse brott samtidigt som han övertalar pojkens syster till prostitution. Regissören Tran Anh Hung skapar en intim, smygande och närmast poetisk berättelse i ett tempo som balanserar på gränsen till alltför långsamt, nästan nervöst och oroligt. Det är vatten och färger, blod och avgaser, tårar och svett. Det är Hô Chi Minh-stadens korrumperade baksida och det är ingen behaglig historia vi får vara med om. Bäst gillar jag när berättelsen plötsligt stannar upp och vi ser sjungande krymplingar på gatan, klappande barn i klassrummet, en bogserande militärhelikopter som välter. Och så Radioheads Creep på nattklubben. Det är de ögonblicken som ger filmen dess luft. Dess andetag. Utan dessa tillfällen hade de två timmarna nästan blivit outhärdliga.
Originaltitel: Rashōmon 羅生門 (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En pusseldeckare från mitten av förra seklet. Vem har mördat? Vem har våldtagit? Om det överhuvudtaget har hänt? Kamera -och redigeringsarbetet är den stora behållningen i den här filmen. Ibland lyfter det oerhört och känns viktlöst i berättandet; vinklarna berättar så mycket, klippen skyndar obemärkt förbi. Men så ibland landar det tungt - särskilt när det ska fajtas och fajtas riktigt mycket. Och riktigt tråkigt. Det fajtas tråkigt och gäspigt och löjligt. Av vilken anledning? Om det nu ska fajtas är det väl bättre att det fajtas snyggt? Välkoreograferat och smidigt? Eller är det själva poängen? Att det ska fajtas klumpigt, så in i östasien klumpigt? Ska det kanske till och med vara roligt? En parodi? En fajtparodi. I så fall är det ännu tråkigare. Då börjar vi närma oss Fyra Fula Fiskar.
2007 sattes en pjäs upp på Malmö Dramatiska Teater. Handlingen förlagd till en bilverkstad i Sverige 1972. Regina Lund i en av rollerna. Tänker att detta förmodligen är enda gången hon kommer nämnas i den här bloggen. Av mig i alla fall.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Vid Rashōmon, en övergiven slottsportsruin till Kyoto, sitter tre män, en skogshuggare, en präst och en ofrälst, i skydd av regnet. De diskuterar ett brott som har begåtts, en våldtäkt och ett mord, och i tillbakablickar får vi följa fyra olika vittnesmål kring vad som egentligen har hänt. Den tillfångatagna banditens berättelse (spelad av Akira Kurosawas favorit, den gapige Toshiro Mifune), kvinnans historia, till med och den dödade mannen vittnar genom ett medium och slutligen förklarar skogshuggaren, som har bevittnat allt, hur det gick egentligen till. Eller? Kurosawa gör genom detta grepp en film som väldigt mycket liknar en klassisk kriminalgåta men på ett djupare plan handlar om mänsklig själviskhet, hur vi ljuger och hittar på för att framställa oss själva i bättre dager. Tyvärr blir det för mycket koreograferad gapighet och spelade poser men jag tänker att det tillhör Kurosawas berättartradition och har överseende med det. Snyggt kameraarbete och effektiv klippning.
Originaltitel: Videodrome (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Vissa filmer, mer än andra, behöver jag blogga om direkt efter titten. Detta är definitivt en sådan. En månad har gåttt och jag minns inte så mycket. Men det var piratsändningar från Malaysia, som visade sig komma från USA. Sändningar med tortyr och våld. Snuff nämndes tror jag. Men är sändningarna på rikigt? Och vem var forskaren i början? Lever han? Och vad händer egentligen med James Woods karaktär Max Renn? Jag minns att jag tänkte på Den Nakna Lunchen och det kanske inte är så konstigt eftersom det är David Cronenberg som har både skrivit och regisserat båda filmerna. Men jag minns också att jag inte tyckte det var en särskilt upphetsande film. Long live the new flesh! Nu siktar vi på Flugan!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: En filosofisk så kallad body horror film om vad som händer om man tittar på för mycket videovåld. James Woods spelar Max Renn, ägare av en tv-kanal i kabelnätet som inriktar sig på sex och våld. Han lyckas komma över ett program, Videodrome, med autentiska S/M- och dödsscener som lockar honom och flickvännen Nicki Brand (Debbie Harry), en sadomasochistisk TV-psykiater som dras in i Videodrome-världen. Det som sedan händer är en studie i mänsklig förvandling där varken publiken eller Renn själv egentligen är medveten om vad som är på riktigt. Bland annat så öppnar sig en gigantisk fitta på magen på honom där man stoppar in både pistoler och videokassetter. En mycket märklig film att komma från Hollywood. David Cronenberg har gjort fler s.k. body horror films, bland annat Flugan som finns kvar att se på vår lista.
Originaltitel: Der Amerikanische Freund (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Hamburg. Förfalskningar och auktioner. Bruno Ganz (som långt senare gjorde en oförglömlig tolkning av Hitler i filmen Undergången) är blodsjuke rammakaren Jonathan Zimmerman som tar på sig att mörda en mördare i Paris. Bakom uppdraget står Tom Ripley (Dennis Hopper), som för att småhämnas en oförskämd utebliven hälsning vill göra livet krångligt för Zimmerman. Svettigt värre och blicknervigt så det förslår vid särskilt tunnelbaneförföljandet och senare på tåget när Zimmerman ska utföra ännu ett uppdrag. Klaustrofobiskt både i tanke och handling.
Regissören Wim Wenders och fotografen Robby Müller är ett radarpar att se upp med. Wenders har regisserat flera filmer i boken; detta är dock den första vi sett. Müller har stått bakom kameran i så skilda alster som Dead Man, Down By Law och Dancer In The Dark.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Västtyskt intensivt 70-talsdrama som nyinspelades i början av 2000-talet under namnet Ripley's Game. Den dödssjuke Zimmerman (Bruno Ganz) tar på sig några morduppdrag mot en summa pengar för att frun och sonen ska kunna klara sig efter hans bortgång. Ripley (Dennis Hopper) är den amerikanske skojaren som får Zimmerman att utföra detta. Ripleys och Zimmermans öden vävs allt mer samman ju längre in i filmen man kommer och det blir ett kittlande thrillerdrama, inte minst i den klassiska tågscenen. Det skulle vara intressant att veta hur filmen dubbades i Tyskland då det talas både tyska och engelska i filmen. Den Amerikanske Vännen var en trevlig bekantskap men dessvärre blir det ingen långvarig sådan.
Originaltitel: 重庆森林 (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Hong Kong. Två slags kärlekshistorier. En polis. En blond peruk i knarkbissniss. Produktplaceringar; Coca Cola, Heineken. Tänkte på Old Boy - Hämnden, särskilt i början. Och den där känslan igen, så stark, att detta är en film som förmodligen är grym, men att jag inte fattar varför eller hur. Mycket olika stilgrepp i kameraarbetet. May. Ananas på burk.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Chungking Express är sammansatt av två historier i följd men det tog ett tag för mig att fatta det. Två kärlekskranka poliser - den första sörjer en flickvän som dumpat honom och bestämmer sig för att bli kär i den första kvinnan som kommer in i en bar. Hon smugglar knark men det fattade jag inte heller. Den andra polisen, nr 663, har också blivit dumpad. Servitrisen på stamstället faller för honom och inleder en märklig stalking. Det hela är mycket intressant och fotot snyggt för det mesta. Tyvärr var det alldeles för många frågetecken under filmens ca 100 minuter. Spännande soundtrack med California Dreamin' spelandes typ fem gånger och en kantonesisk version av Cranberries Dreams (sjungen av Faye Wong som spelar servitrisen).
Originaltitel: The English Patient (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En söndagsrulle i salongen. Mitten på juni, men känns som höst med regn och kyla. Kaffe och nougat. Sen drar vi igång den här långköraren. Härligt, en tröst mitt i livet. Två och en halv timme andravärldskrigsdrama i öknen, i villan, i Kairo, i luften. De två propellerplanen som fjärilar över sanddynerna. Kärlekshistorier, ihärdiga hämndaktioner och arkeologiska sensationsfynd blandas och vävs runt den till oigenkännlighet brännskadade mannen i sängen; den engelske patienten. Han vårdas ömt och högläst av Hana (Juliette Binoche), en franskklingande sjuksköterska med smak för indiska kryddor. Minor exploderar, röjer vänskaper och förhållanden. Tortyr och krigsspel. Ibland blir det lite väl gottigottgott - exempelvis när Count Almazy (Ralph Fiennes) går genom öknen i tre dagar, går där över en sanddyna i solnedgången, går in i solen. Kill your darlings skulle man kunna säga. Vilket han i princip gör - hans älskade Katharine (Kristin Scott Thomas) ligger och sjunger på sista versen i the Cave of Swimmers.
Den Engelske Patienten är en sentimental ökenvandring som får mig att vilja radera ut alla inre kartor och ge mig av på en grottfärd i mina egna och någon annans kärleksminnen. Det simmar på väggarna överallt, i alla.
Fiennes såg vi senast i Schindler´s List. Thomas ska vi få se i Fyra Bröllop Och En Begravning och Binoche spelade stor roll i Frihet - Den Blå Filmen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: En film jag hade hört namnet på men som passerat relativt obemärkt. Inga förväntningar. Nollställd. Skönt tillbakalutad. Redo. Den Engelske Patienten visade sig vara en stjärnspäckad sentimental salongsrulle, en film som kan vara helt rätt eller helt fel. Väldigt humörs- och stämningsberoende. Just nu kändes det bara bra att drabbas av ökenromanser och andra världskrigssentimentalitet. En annan dag kanske jag bara hade kräkts. Juliette "Trikoloren" Binoche är franskt romantisk, Ralph Fiennes är både svår och svårt brännskadad och Kristin Scott Thomas är svalt sensuell. Kul att se Lost-stjärnan Naveen Andrews som den indiske bombdesarmeringsexperten Kip. Producenten Saul Zaentz (Gökboet och Amadeus) lyckades checka in nio Oscarstatyetter för den här filmen. Välförtjänt måste man ändå säga.
Roberts betyg: 4-
