Thursday, August 8, 2013

Nr 427: Dagen Gryr

Originaltitel: Le Jour Se Lève (1939)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: En flashbackrulle, och en väldigt behagligt utformad sådan. Ett relationsdrama, kan du säga. Ansikten som dröjer sig kvar länge i övergången till då -eller nutid. Den stora garderoben; att hänga kläder i, att använda för barrikadering, att ha som ankare i tidsförflyttningarna. En kedjerökande Jean Gabin som efter mycket vånda och grubbel till slut själv tar steget till den stora sömnen, kompad av rökgranat och väckarklocka. Slutet är poesivackert, men halvt obegripligt. Det börjar med två poliser. Det slutar med ett kavalleri. Scenen när det skjuts hejdundrande genom dörren och väggen fylls av kulhål har en kusin i Pulp Fiction, men den har vi inte sett ännu.


 Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vad får en människa att begå ett mord? Den frågan ställer sig Marcel Carné i den fint berättande Dagen Gryr, en framträdande film inom den franska så kallade poetiska realismen. Industriarbetaren François (Jean Gabin) har låst in sig i sin lägenhet på översta våningen efter att ha skjutit en man. Frustrerad och trött blickar han tillbaka på de händelser som ledde fram till situationen. François förälskar sig i den unga naiva floristen Françoise (Jaqueline Laurent) som ligger med den äldre manipulativa hundshowaren Valentin (Jules Berry) som har ihop det med den livserfarne assistenten Clara (Arletty) som i sin tur blir kär och får ihop det med François. Det låter som en fars men istället är det ett elegant erotiskt fyrkantsdrama. Filmens fatalistiska ton gör den ödesmättad men aldrig tung. När dagen gryr och väckarklockan ringer i rummet på den översta våningen, efter återblickar av lögner, svartsjuka och kärleksförklaringar är jag dock inte helt övertygad om François’ handlande.

1 comment:

TSorensen said...

Filmen er flot i sin præ-Noir stil, men for mig blev den lige et nummer for skæbne tung. Der er rigtig meget fatalisme i denne film.