Originaltitel:Yankee Doodle Dandy (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Oerhört trallvänliga melodier; Over there, Mary´s a grand old name och You´re a grand old flag. Jag kommer på mig själv gå och nynna på dem flera dagar efter filmen. I nåt nummer vävs även den gamla höglandshiten Auld Lang Syne in, ett grepp som exempelvis Tom Waits tog om sin låt New Year´s Eve många långa år senare. I en intervju i Rolling Stone har Waits sagt att det var ”chockartat" att se Yankee Doodle Dandy (eftersom han gjorde det först efter att han spelat in låten) och upptäcka att hans manöver var en ofrivillig repris. Så kan det gå.
Patriotismen flödar, om inte ohämmat så med närmast frenetisk energi ur munnar, genom dansande kroppar, ut i steppande fötter, särskilt då på James Cagney som spelar giganternas gigant på Broadway - George M. Cohan, så populär och moralhöjande att han fick medalj av presidenten. Det är där filmen börjar och slutar och däremellan nedslag i nåt slags redovisning av Cohans olika produktioner. Välgjort och rappt rappt i dialogen. Massor av olika scener ur olika musikaler. Vajande fanor, stolta marscher och en orubblig övertygelse att den amerikanska förträffligheten ska råda bot på världskrig. Jag blir faktiskt lite avundsjuk, skulle vara intressant att känna så, att det man gör har sån enorm betydelse, att stoltheten liksom sipprar ut ur öronen. Kanske ska testa det idag när jag kör tåg till Västerås. Bära uniformen med spikrak rygg, honnörhälsa på passagerarna och blåsa nordösterut i 200 med ett enda stort svenskt leende. Steppa lite på perrongen over there i Skövde.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jag hade aldrig hört talas om George M Cohan innan detta men tydligen betraktas han som den amerikanska musikalens fader. En irländsk-amerikansk sång- och dansman som tillsammans med sin familj The Four Cohans dominerade seklet innan första världskriget. Det här är filmen om hans karriär, även känd som "The Man Who Owned Broadway". I rollen som Cohan ser vi den övertygande James Cagney, på gränsen till överspelande men uppriktig och ärlig i sin prestation. Filmen är en superoptimistik och megapatriotisk hyllning till USA, gjord i samband med USAs inträde i andra världskriget. Mycket propaganda liksom vilket stör mig en aning. Musikalnumren avlöser varandra och det är svängigt och lekfullt. Snyggt filmad och fint spelad men varför måste de snacka så fort. Som om de går på speed liksom. Tre välförtjänta Oscars måste jag säga; manlig huvudroll, musik och ljud. Den riktige Cohan dog samma år som filmen hade premiär.
Originaltitel: The Best Years Of Our Lives (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på internet på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Mästaren av djupfokus, filmfotografen Gregg Toland har vi kollat in tidigare i Citizen Kane, Vredens Druvor och Svindlande Höjder. Kanske nån mer? Anledningen att jag överhuvudtaget lade märke till det var en scen där två personer står och pratar med varandra över disk, och långt bak och uppåt väggen ser man genom ett fönster chefen för affären sitta och räkna på vad han nu räknar på. Fokus hela vägen.
Och fokus blir det genom hela filmen, trots de närmare tre timmarna. Oerhört flyt och fin struktur i berättandet. De tre soldaterna som kommer hem från olika ställen men med lika upplevelse; vad gjorde vi egentligen? De har knappt sett nåt, inte lärt sig nåt. De där hemma vet mer än de som varit ute i fält. Särskilt intressant är Homer som blivit av med båda sina händer och fått dem ersatta av två krokar. Inte bekvämt för någon inblandad. Han säger: ”antingen stirrar de på handkrokarna, eller så stirrar de bort från dem”. Homer vänder sig inåt, sluter sig. Vill klara sig själv och på egen hand utan medömkan. Fred har en väntande fru som verkar ha ägnat sig åt lite sidstepping när han var borta. Hon säger också vid nåt tillfälle i filmen att: ”it´s murder on the dance floor”. But you better not kill the groove, dj, vill jag ju bara fylla i där. Men det gör jag inte, annat än i huvudet, eftersom jag ser filmen själv. Fred och frun går skilda vägar och Fred fastnar för Als dotter Peggy istället. Al kommer hem till kärnfamiljen - fru, dotter och son - och är så rastlös att han nästan direkt vill ut och partaja. Sagt och gjort, men sonen blir av nån anledning inte medbjuden. Han dyker upp väldigt hastigt igen morgonen efter, men sen är han mystiskt försvunnen resten av filmen. Märkligt. Nåja, det blir för de tre hemkommarna och deras närstående att försöka anpassa sig. Nya jobb, nygamla jobb, nya relationer, gamla minnen och mardrömmar som ska hanteras. Jag tycker filmens största styrka är hur den så smidigt pendlar mellan de olika sammanhangen, när de löper nästan parallellt. Detta är kanske som tydligast när de tre just har kommit hem och hur de ger sig ut på stan på olika vis och till sist sammanstrålar på samma ställe. Men även därefter känns det dynamiskt i berättandet. Lite längre nedslag hos varje person, hur går det för den och den. Aldrig tråkigt eller utdraget, och då är det ändå på slutet till och med en barnkör som sjunger massor av text till "Here comes the bride” när Homer och Wilma gifter sig. Bakom ryggen på dem kysser sig Fred och Peggy in i eftertexterna och till ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan krig, bomber och granater. Eller?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.
Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.
Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Mike Hammer är kriminalförfattaren Mickey Spillanes hårdkokta snut som återkommer i en hel del böcker och några filmer. Han är lite som James Bond skulle man kunna säga. Jag har inte läst en enda av böckerna med Mike Hammer. Och det här är första filmen jag ser vilket är en mycket behaglig upplevelse. Redan efter baklängesförtexten är jag fast. Det känns redan där som att denna film kommer att bjuda på en hel del ovanliga element. Och det är ju inte ofta som man trycker in allt från grekisk mytologi och 1800-talspoesi till ovanliga tortyrmetoder, mystiska skattkistor och apokalypstematik i samma film som dessutom är en kriminalare från 50-talet. Och det är faktiskt väldigt underhållande. Ralph Meeker som hjälten Mike Hammer är härligt sunkig och osympatisk. Tydligen finns det olika slut. Det måste jag kolla upp.
Originaltitel: The Big Heat (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En i mängden gangsterfilmer i noirtema skulle man kanske kunna säga. Man skulle också kunna säga att Fritz Lang verkligen kliver fram ur skuggorna och ger genren nytt ljus. Och nytt mörker. För här är det råare och grymmare än vad vi vanligtvis är vana vid. Samtidigt finns genrens alla ingredienser där som sig bör. Allt är en fråga om hämnd. Hämnd på kollegan vars självmord är höjt i dukel. Hämnd på frun som sprängs i bilen. Och i allt detta nystas korruption och brottssyndikat upp. Bannion (Glenn Ford) skyr inga medel i jakt på de skyldiga. Kollegorna på stationen tycks först inte vara så bekväma med hans personliga vendetta men på slutet, över en kopp kaffe, är ordningen återställd. Polishämnaren har växt en aning sedan jag först såg den. Kanske är det expressionism meets noir som jag fastar för, kanske är det den moderna och ryggmärgsigenkännande brutaliteten. Eller också är det helt enkelt för att det är en riktigt bra rulle.
Originaltitel: The Seventh Victim (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tydligen verkar jag gilla den här typen av budgetdoftande nervkittlare. Samma producent (Val Lewton) som Rovdjurskvinnan och Svart Mystik, och minsann visar sig regissören till denna rulle, Mark Robson, vara samma en som klippte de båda ovannämnda. Kanske inte så underligt då att jag tänkte på högklackescenerna när Jacqueline på slutet förföljs på de Manhattska gatorna. Förföljs av djävulsdyrkande sektmedlemmar nämligen. Hon lyckas dock komma undan, men springer raka vägen upp på rummet och hänger sig. För hon har nämligen förrått Palladisterna, och då måste man dö, men eftersom de är ickevåldsanhängare behöver det ske genom självmord. Hur har hon då förrått dem? Jo, hon har berättat för sin terapeut att hon mår så in i bängen dåligt av att vara medlem i sekten. Sånt läcker ju ut direkt. Men det läckte inte ut direkt till systern Mary som pluggar återhållsamhet på katolskt flickinternat. När månadsavgifterna dröjt för länge och för många ger sig Mary av i jakt på sin syster eftersom det är hon som ska se till att degen rullar in på kontot. Ugglor i mossen anar hon, Mary. Med all rätt visar det sig. Jacqueline har suttit inspärrad i ett rum på kosmetikaföretaget hon ägde förr, och när Mary och en privatdeckare tar sig in där hugger Jacqueline ihjäl deckaren, och försvinner spårlöst. På slutet blir det Fader vår för hela slanten och satan i gatan vad de försöker trumfa varandra med vad som är ont och gott, om nu något verkligen är ont eller gott. Oerhört märklig historia, och oerhört kort film, kanske bara dryga timmen, men den lyckas ändå dundra rakt förbi exempelvis Bechdeltestet redan i första replikskiftet för att sedan introducera 28 olika personer vid namn innan eftertexterna rullar. Imponerande. Dessutom en duschscen som ju bara måste vara förlagan till den i Psycho.
Inledning och utledning med heligt sonettcitat av John Donne: "I runne to death, and death meets me as fast, and all my pleasures are like yesterday”.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Produktionsbolaget RKO:s 40-talsskräckisar duggar nu tätt i projektet. Visst frestar det att säga, har man sett en har man sett alla, men så är det tack och lov inte. Det är dock samma snubbar som ligger bakom filmerna men det är imponerade hur de ändå lyckas göra så olika filmer, så intressanta och fullmatade berättelser på så kort tid. Både vad gäller filmernas längd men också under de fåtal år de är gjorda. Det Sjunde Offret är en film om piffiga djävulsdyrkande medelklassmänniskor på Manhattan där huvudpersonen, den förrådande Jacqueline (Jean Brooks) i Cleopatraperuk är i centrum för händelserna. Syrran Mary (Kim Hunter) får hjälp av en privatdeckare att uppdaga händelserna. Det är mörkt, dystert och nervkittlande och kanske är det egentligen mer en film om existensiell ångest än om satanistiska häxkonster. Jag häpnar över hur mycket de lyckas trycka in på 70 minuter och tänker, liksom tidigare, att många filmer behöver oftast inte vara längre än så. Undrar om det finns fler RKO-skräckisar i projektet? Jag har verkligen börjat få upp smaken för dessa.
Originaltitel: Umberto D (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Carlo Battisti, den gamle professorn i historisk lingvistik som gjorde denna enda filmroll i livet, spelar Umberto - en pensionär i Rom med halsfluss och för lite pension. Han är på vippen att bli utkastad från rummet han hyr, och tar med sin hund Flike ut på crowdfunding i huvudstaden. Det går inget vidare; Umberto tvingas sälja klocka och böcker för att få ihop småsmulor. Ofrivilligt tiggeri i dubbel bemärkelse och till sist återstår bara självmordet. Umberto kryper under bommarna vid vägskyddsanläggningen som börjat varna, och som lokförarstudent isar det i hela kroppen när han ställer sig och inväntar tåget. Lyckligt slut denna gång dock, och med glada skutt drar de vidare i livet, Umberto och Flike.
Italiensk neorealism, inspelad i Cinecittà, ett vad det verkar både enormt och världsberömt filmstudioområde i Roms utkanter, något jag aldrig hört talas om. Hela tiden nåt nytt. Dock ingen fråga om det i På Spåret som ju var i Rom alldeles härom veckan. Märklig prioritering.
Detta ska även ha varit Bergmans favoritfilm, och i boken utlovas den vara oförglömlig. Det första kan jag tänka mig, men det andra ber jag att få reservera mig emot. Låga odds på att jag kommer glömma denna, i alla fall största delarna av den. Inte dålig på nåt sätt, men inte heller taggripande eller så där underhudenkrypande. Den fattiges perspektiv, maktens hänsynslöshet, det mellanmänskliga tillkortakommandet, den hoppsan gravida hushållerskan, det överfulla sjukhuset, de missnöjda medborgarna som jobbat hela livet och demonstrerar för bättre villkor på ålderns höst, den gamle och hunden. Hon eldade liksom upp myrorna på väggen, hushållerskan. Det är lite oförglömligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Fint och ovanligt om en sjuk fattigpensionär i Rom vars enda sällskap är en hund. Och den hunsade hushållerskan på pensionatet där han bor som tycks ha ett gott öga till honom. Italiensk neorealism. Vardagligt och fängslande om ett människoöde som ändå skulle kunna vara var som helst. Vem som helst. Amatörer i de viktiga rollerna står det i boken. Innebär det att det är professionella i de övriga rollerna? Det är väl nån slags övertygelse om autenticitet eller liknande. För mig spelar det ingen roll. Umberto D är klassisk melodramatik och en fin filmstund i all sin enkelhet. Helt enkelt.
Originaltitel: De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 8103 mellan Gävle och Örebro.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Åker tåg när jag ser den här och den vita reflekterande snön där ute matchar det lite genomskinliga, det lite svåra att ta på i den här rullen. Klippscenen i början är av nån anledning makalöst intressant. För min del hade den kunnat få fortgå hela filmen igenom. Frisören ser ut som en riktig människa, en riktig frisör, en lirare som ägnat sitt liv åt att bli en virtuos i salongen, men knappt lyckats halvvägs. Det är Govert som blir klippt. Framöver i filmen är kameran ofta liksom bakom hans huvud i den riktning han tittar, ofta tittar han på eleven Fran, som han verkar minst sagt galet förälskad i. Inte helt besvarat, så att säga. Eller? Finns där ett hopp, ett halmstrå? Sen blir det obduktion i det fria, i en kista, utan att man egentligen får se själva obduktionen. Speciell scen. Och så det kokoiska slutet. Sitter där och sandpapprar nån pall. Vad är egentligen vad? Vad har hänt? Är han lärare eller patient? Lite vad heter den, Patient 67, eller Shutter Island. Och Doktor Caligari tänker jag på.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: De två scenerna som har stannat kvar i mitt medvetande är, föga överraskande, klippscenen i början och obduktionsscenen uti det gröna. Även om filmen i stort är en ytterst märkvärdig historia som blandar vardagliga trivialiteter med surrealistisk thriller så är det dessa scener som lyfter filmen till något alldeles extra. Just i dessa scener har jag svårt att hitta jämförelser med några andra filmer. Det är intimt på ett, för mig, helt oprövat sätt. Govert (Senne Rouffaer) är läraren som på klassiskt manér faller för sin skönsjungande elev Fran (Beata Tyszkiewicz). Förälskelsen leder honom till en mardrömslik situation där varken vi eller Govert själv tycks lita på vad som egentligen händer. Det är en intressant film även om, eller trots att, den är hal som en ål.
