Friday, February 23, 2018

Nr 716: Umberto D

Originaltitel: Umberto D (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123Hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.



Roberts betyg: 3

Kommentar: Carlo Battisti, den gamle professorn i historisk lingvistik som gjorde denna enda filmroll i livet, spelar Umberto - en pensionär i Rom med halsfluss och för lite pension. Han är på vippen att bli utkastad från rummet han hyr, och tar med sin hund Flike ut på crowdfunding i huvudstaden. Det går inget vidare; Umberto tvingas sälja klocka och böcker för att få ihop småsmulor. Ofrivilligt tiggeri i dubbel bemärkelse och till sist återstår bara självmordet. Umberto kryper under bommarna vid vägskyddsanläggningen som börjat varna, och som lokförarstudent isar det i hela kroppen när han ställer sig och inväntar tåget. Lyckligt slut denna gång dock, och med glada skutt drar de vidare i livet, Umberto och Flike.
Italiensk neorealism, inspelad i Cinecittà, ett vad det verkar både enormt och världsberömt filmstudioområde i Roms utkanter, något jag aldrig hört talas om. Hela tiden nåt nytt. Dock ingen fråga om det i På Spåret som ju var i Rom alldeles härom veckan. Märklig prioritering.
Detta ska även ha varit Bergmans favoritfilm, och i boken utlovas den vara oförglömlig. Det första kan jag tänka mig, men det andra ber jag att få reservera mig emot. Låga odds på att jag kommer glömma denna, i alla fall största delarna av den. Inte dålig på nåt sätt, men inte heller taggripande eller så där underhudenkrypande. Den fattiges perspektiv, maktens hänsynslöshet, det mellanmänskliga tillkortakommandet, den hoppsan gravida hushållerskan, det överfulla sjukhuset, de missnöjda medborgarna som jobbat hela livet och demonstrerar för bättre villkor på ålderns höst, den gamle och hunden. Hon eldade liksom upp myrorna på väggen, hushållerskan. Det är lite oförglömligt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Fint och ovanligt om en sjuk fattigpensionär i Rom vars enda sällskap är en hund. Och den hunsade hushållerskan på pensionatet där han bor som tycks ha ett gott öga till honom. Italiensk neorealism. Vardagligt och fängslande om ett människoöde som ändå skulle kunna vara var som helst. Vem som helst. Amatörer i de viktiga rollerna står det i boken. Innebär det att det är professionella i de övriga rollerna? Det är väl nån slags övertygelse om autenticitet eller liknande. För mig spelar det ingen roll. Umberto D är klassisk melodramatik och en fin filmstund i all sin enkelhet. Helt enkelt.

No comments: