Nr 431: Beau Travail

Originaltitel: Beau Travail (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert på Residensgränd 19 i Östersund och av Jimmy på Västgården i Gåxsjö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ett förband i Franska Främlingslegionen, posterat i Djibouti. Sergeant Galoup (Denis Lavant) leder och övervakar den fysiska träningen för elitsoldaterna. In kommer Gilles Sentain (Grégoire Colin). Maktspel och avundsjuka leder Galoup till ett rejält övertramp, och han får lämna legionen. Tillbaka i civilsamhället tittar han tillbaka på sin tillvaro i öknen och de beslut han tog där. Han är inte helt nöjd med sig själv.
En kvinnlig regissör (Claire Denise) och en kvinnlig fotograf (Agnès Godard) presenterar stolt en studie i manlig homoerotisk militärkoreografi, en flashbackhistoria om en liten sergeant som avundades både sina under -och överordnade. Med fantastiskt fina, rena  bilder och vinklar pusslas historien ihop. Avsaknaden av musik eller stämningsljud i de combatscener där det vanligtvis pumpas på med pulsbeats och flås är oerhört befriande. Neil Young gör ett litet gästspel med låten Safeway Cart från skivan Sleeps with angels. Mycket överraskande. Och lika överraskande hade nog slutet varit - där Galoup bjuder upp till dans på ett rent himmelskt vis - om det inte varit för att man innan filmen fick lite historik i programserien The Story of Film. Oavsett; ett mycket märkligt men helt fantastiskt slut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått Franska Främlingslegionen och jag är inte helt säker på att jag förstår mer av vad det är, vad de gör och varför efter att ha sett Beau Travail. Filmen är ett 90 minuters vykort från ett afrikanskt land. Långsamma tagningar över klarblått vatten, koreograferade exercisövningar, begränsad dialog, bad, tvätt, strykning, måltid. Varje övning, varje vardaglig syssla, speglar det meningslösa i ett krig som inte riktigt finns. Det skrivs en del om de homoerotiska inslagen och det är intressant hur dessa machomän framställs med sina kroppar, sina hushållssysslor, sina vapen. Men särskilt spännande blir det aldrig. Mer avkopplande. Nästan lite rusigt. Slutscenen, när den sparkade sergeanten Galoup, goes bananas på discogolvet, är obehagligt befriande. Beau travail! Bra jobbat, Claire Denis!

Nr 430: Apus Värld

Originaltitel: Apur Sansar অপুর সংসার (1959) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tågintro igen, som jag har för mig att det var även i den andra filmen. Apu är ensam, utan familj - dags att skaffa egen. En väns kusin, Aparna, ska gifta sig och Apu får hänga med på bröllopet, men det visar sig att brudgummen inte har alla kryddor i curryn, så Apu hoppar in och gifter sig med Aparna, mest för att "göra något nobelt". Det funkar dock bra brudparet emellan, trots tom peng pung, men monsunen kommer igen - denna gång i form av att Aparna dör i barnsäng. Apu drar, han drar land och rike runt medan sonen får växa upp på hemmaplan utan sin far. De återförenas på slutet när sonen är i ungefär samma ålder som Apu var när vi först lärde känna honom. Cirkeln sluten, en generations öde och utmaningar berättade genom en pojke, kille, man.
Även i denna film är bilderna behagliga, ett lugnt och sparsamt tempo. Men det biter inte riktigt tag på samma sätt som särskilt den första filmen i trilogin. Och när Apu spelar flöjt, vilket han gör vid åtminstone två tillfällen, är det så illa synkat och så in i Bengalen otrovärdigt så jag nästan pinas ihjäl. Fantastisk underhållning!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Satyajit Ray avslutar sitt epos om den bengaliske pojken Apu på ett inte lika storartat sätt som han inleder trilogin. Den autentiska känslan som präglade första filmen är här helt borta tyvärr. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Verkligen inte. Apu, som i den här filmen spelas av Soumitra Chatterjee, är nu en ung man med författardrömmar som lever fattigt i utkanten av Calcutta. Hans vän förläggaren Pulu tar med honom på sin kusins bröllop där det slutar med att Apu och kusinen gifter sig. Den blott fjortonåriga Sharmila Tagore som spelar Apus hustru Aparna står för filmens absolut bästa rollprestation och hen blev sedemera en stor indisk skådespelerska. Nåväl, äktenskapet blir lyckligt men ingen Apu-film utan dödsfall och när Aparna dör i barnsäng så är det ganska väntat. Barnet överlever och växer upp hos svärföräldrarna medan Apu ger sig av, förkrossad och död i själen. Och där har vi då filmens andra dödsfall. Som aldrig riktigt kommer utan slumpen räddar Apu från att begå självmord genom att ställa sig framför tåget. Och så tåget ja, den sammanhängande länken i hela trilogin, den centrala symboliken som får representera separation och frihet men även förändring och förlust. Naturligtvis slutar hela historien lyckligt, något annat torde väl vara otänkbart. Det blir trots allt en genomsnittlig svag fyra för hela trilogin som gav helt nya filmupplevelser. Apus tvärflöjtspelande saknar till exempel motstycke i någon annan film jag har sett. Tack för den, Ray!

Nr 429: Den Obesegrade

Originaltitel: Ôporajito অপরাজিত (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Apu Apu. Först - i den första filmen - dog gammelfaster, eller vad hon var. Sedan dog systern Durga. Apu, pappa och mamma drog till stan med oxvagn. I andra filmen - denna - är vi i civilisationen. Tåg och gränder. Samma förlitande på grannsämjan som på landet. Pappan dör, feber, som hans dotter, Apus syster. Apu är snart en halvuxen ung man, börjar studera. Next stop Calcutta. Mamman kvar i sin ensamhet, bor på landet igen. Skriver brev, väntar på brev. Blir sämre, dör. Apu kommer hem, åker iväg igen. Next stop del tre.
Samma finfina svartvita bildpoesi. Känns lite underligt med skådespelarbytet - pojken växer upp. Inte underligt som att det inte går att förstå, mer... obekvämt. Två universum i ett och samma. Film från en för mig ny del av jordklotet, en tid för en tid sedan. Ser mycket fram emot sista filmen i denna trilogin om Apu. Det är sådana här upptäckter som sätter extra krydda på projektet. Grädde på moset. Pricken över i:et. Vattnet i pipan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Del två i Apu-trilogin som började med Pather Panchali, Sången om vägen, som också gick under ett annat namn i Sverige, Stigens sång. (Tänk vad man lär sig i det här projektet.) Den här filmen, Aparajito, fick den svenska TV-titeln Den obesegrade. Apu och hans familj har alltså flyttat till staden där pappan försörjer dem genom att vara präst vid Ganges. När han dör flyttar pojken och hans mor tillbaka till landet. Apu visar sig vara en riktig pluggis och får ett stipendium som innebär flera års studier i Calcutta. Detta gör hans mor förkrossad. Apu slits mellan sin mor och livet i stan. När hon dör, i en riktigt stark scen med endast eldflugor dansandes framför hennes ögon, bestämmer han sig slutligen för att staden är där han ska vara. Eller? Svaret kommer i nästa film, den sista. Den obesegrade har inte riktigt samma nerv som Sången om vägen. Vändpunkten kommer egentligen i det ögonblicket Apu går från att vara en liten pojke till en ung student, då börjar filmen leva. Att två närstående har dött i varje film gör att jag självklart måste undra vilka som går bort i sista filmen. Det och mycket annat får jag snart veta.

Nr 428: Sången Om Vägen

Originaltitel: Pôther Pãchali পথের পাঁচালী (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Bengaliska landsbygden minsann. Svartvitt och djupmörka ögon, i de fall där ögon finns. Raspiga bilder och ljud; som att titta på en vinylskiva. Fattigt och stundtals desperat där på landet. Apu föds och växer. Det äts en hel del ris. Det busas med äldre systern Durga. De springer över fälten för att få vara nära det förbirusande tåget; det kommer någonstans ifrån och ska någon annanstans, ska vidare - hälsar bara på i fattigdomen. Pappan åker iväg till annan ort för att dra in stålars. Det bråkas med grannarna, men hela tiden en värme alla emellan. Och gammeldamen som går krökt och blind. Och så kommer då monsunen. Durgas underbara dans i regnet, som leder till hennes död. Pappans återkomst och familjens beslut att bryta upp från byn och ge sig av mot nytt liv. I en oxvagn. Lilla huset på prärien. Och nu väntar två filmer till om Apu och hans äventyr i livet. Ska faktiskt bli riktigt spännande att följa.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Satyajit Rays första film i den så kallade Apu-trilogin. Också den första internationellt erkända filmen från det självständiga Indien. Ray började filmprojektet redan 1952. Det tog honom sedan tre år att färdigställa filmen. Skådespelarna var amatörer och en av filmens styrkor är svårigheten att avgöra om agerandet är autentiskt eller amatörmässigt. Jag får ofta känslan av att skådespelarna spelar sig själva och bara det är ju en bedrift i så fall. Det är intressant mest hela tiden men särskilt spännande från monsunregnet och framåt. Musiken är gjord av Norah Jones pappa, sitarexperten Ravi Shankar. Naturligtvis.

Nr 427: Dagen Gryr

Originaltitel: Le Jour Se Lève (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En flashbackrulle, och en väldigt behagligt utformad sådan. Ett relationsdrama, kan du säga. Ansikten som dröjer sig kvar länge i övergången till då -eller nutid. Den stora garderoben; att hänga kläder i, att använda för barrikadering, att ha som ankare i tidsförflyttningarna. En kedjerökande Jean Gabin som efter mycket vånda och grubbel till slut själv tar steget till den stora sömnen, kompad av rökgranat och väckarklocka. Slutet är poesivackert, men halvt obegripligt. Det börjar med två poliser. Det slutar med ett kavalleri. Scenen när det skjuts hejdundrande genom dörren och väggen fylls av kulhål har en kusin i Pulp Fiction, men den har vi inte sett ännu.

 Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vad får en människa att begå ett mord? Den frågan ställer sig Marcel Carné i den fint berättande Dagen Gryr, en framträdande film inom den franska så kallade poetiska realismen. Industriarbetaren François (Jean Gabin) har låst in sig i sin lägenhet på översta våningen efter att ha skjutit en man. Frustrerad och trött blickar han tillbaka på de händelser som ledde fram till situationen. François förälskar sig i den unga naiva floristen Françoise (Jaqueline Laurent) som ligger med den äldre manipulativa hundshowaren Valentin (Jules Berry) som har ihop det med den livserfarne assistenten Clara (Arletty) som i sin tur blir kär och får ihop det med François. Det låter som en fars men istället är det ett elegant erotiskt fyrkantsdrama. Filmens fatalistiska ton gör den ödesmättad men aldrig tung. När dagen gryr och väckarklockan ringer i rummet på den översta våningen, efter återblickar av lögner, svartsjuka och kärleksförklaringar är jag dock inte helt övertygad om François’ handlande.

Nr 426: Cyclo

Originaltitel: Xích Lô (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vatten i olika sammanhang - i ena stunden oerhört värdefullt och aktsamt behandlat, i nästa stund slösas det hej vilt. Fiskens naturliga element tvingas i kroppar; det ska rinna rakt igenom och pissas ut och tillfredsställa iakttagaren. Blod ur näsan, blod ur djuren - grisens år är i stundande; blod ur magen, blod ur ryggen. Kniv in i och ut ur kroppen. Cykeltaxin som en snirklande handsöm genom Saigons misär. De Niro satt i en av plåt. Och hela tiden filmens öppning i förgrunden; faderns råd nästan bön till sonen: lev ett annat liv, gör något bättre. Myrgestalterna spiralerar in och ner sig i hörn, ingen återvändo, ingen utväg, ingen väg. Pengar ska byta ägare, kroppar ska lemlästas, djur ska slaktas och användas som smuggelutrymmen för droger som ska säljas för pengar som ska byta ägare.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vietnamesiskt 90-tal, fjärran från de amerikanska krigsskildringarna. En ung cykeltaxiförare får sin cykel stulen och dras in i kriminalitet för att betala av skulden till kvinnan han har hyrt den av. Den kedjerökande hallicken Poet tvingar pojken till diverse brott samtidigt som han övertalar pojkens syster till prostitution. Regissören Tran Anh Hung skapar en intim, smygande och närmast poetisk berättelse i ett tempo som balanserar på gränsen till alltför långsamt, nästan nervöst och oroligt. Det är vatten och färger, blod och avgaser, tårar och svett. Det är Hô Chi Minh-stadens korrumperade baksida och det är ingen behaglig historia vi får vara med om. Bäst gillar jag när berättelsen plötsligt stannar upp och vi ser sjungande krymplingar på gatan, klappande barn i klassrummet, en bogserande militärhelikopter som välter. Och så Radioheads Creep på nattklubben. Det är de ögonblicken som ger filmen dess luft. Dess andetag. Utan dessa tillfällen hade de två timmarna nästan blivit outhärdliga.

Nr 425: Demonernas Port

Originaltitel: Rashōmon 羅生門 (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på  Bio Regina i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En pusseldeckare från mitten av förra seklet. Vem har mördat? Vem har våldtagit? Om det överhuvudtaget har hänt? Kamera -och redigeringsarbetet är den stora behållningen i den här filmen. Ibland lyfter det oerhört och känns viktlöst i berättandet; vinklarna berättar så mycket, klippen skyndar obemärkt förbi. Men så ibland landar det tungt - särskilt när det ska fajtas och fajtas riktigt mycket. Och riktigt tråkigt. Det fajtas tråkigt och gäspigt och löjligt. Av vilken anledning? Om det nu ska fajtas är det väl bättre att det fajtas snyggt? Välkoreograferat och smidigt? Eller är det själva poängen? Att det ska fajtas klumpigt, så in i östasien klumpigt? Ska det kanske till och med vara roligt? En parodi? En fajtparodi. I så fall är det ännu tråkigare. Då börjar vi närma oss Fyra Fula Fiskar.
2007 sattes en pjäs upp på Malmö Dramatiska Teater. Handlingen förlagd till en bilverkstad i Sverige 1972. Regina Lund i en av rollerna. Tänker att detta förmodligen är enda gången hon kommer nämnas i den här bloggen. Av mig i alla fall.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vid Rashōmon, en övergiven slottsportsruin till Kyoto, sitter tre män, en skogshuggare, en präst och en ofrälst, i skydd av regnet. De diskuterar ett brott som har begåtts, en våldtäkt och ett mord, och i tillbakablickar får vi följa fyra olika vittnesmål kring vad som egentligen har hänt. Den tillfångatagna banditens berättelse (spelad av Akira Kurosawas favorit, den gapige Toshiro Mifune), kvinnans historia, till med och den dödade mannen vittnar genom ett medium och slutligen förklarar skogshuggaren, som har bevittnat allt, hur det gick egentligen till. Eller? Kurosawa gör genom detta grepp en film som väldigt mycket liknar en klassisk kriminalgåta men på ett djupare plan handlar om mänsklig själviskhet, hur vi ljuger och hittar på för att framställa oss själva i bättre dager. Tyvärr blir det för mycket koreograferad gapighet och spelade poser men jag tänker att det tillhör Kurosawas berättartradition och har överseende med det. Snyggt kameraarbete och effektiv klippning.