Nr 196: Guldfeber

Originaltitel: The Gold Rush (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vad är det egentligen för version vi har fått tag på? Chaplins voice over och pistolknallar i en film från 1925. Dessutom är den kortare än utlovat. Efter lite forskning ser jag att det finns en re-release från 1942 med just dessa ingredienser. Alltså har vi per defintition sett fel film. Igen. Hur ska vi hantera detta?
Det jag tycker är bra i den här filmen är skoäteriet, särskilt tillagningen och uppläggningen av dojan. Geväret som följer Chaplin är nice. Det tiltande huset på slutet känns ok, men inte alls lika välgjort som Keatons bästa grejer. Resten är bara en gröt, seg och tomtig. Bevare mig väl. Varför i hela fridens namn ville han bli ihågkommen för den här filmen? Då skulle han ju vara glömd för länge sen.
Men det var väldigt vad grinig jag var idag då. Scenen med gaffeldansen är ju ganska rolig också.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den lille luffaren prövar lyckan som guldletare och naturligtvis utsätts han för diverse prövningar innan lyckan står honom bi. Chaplin sa själv att det är denna film han helst ville bli ihågkommen för. Inspirationen hämtar han från tragiska guldletarhistorier som han presenterar med sin egen personliga komik. Här finns svälten, ensamheten och kylan men aldrig på ett särskilt intressant sätt. Chaplins clownliknande karaktär försöker förvisso sudda ut gränsen mellan tragedi och komedi och visst är det häpnadsväckande miljöer som filmen utspelas i men det blir lite för mycket fars för att bita tag ordentligt. Några scener stannar ändå kvar som klassiska. Skokoket när svälten blir för påtaglig och guldgrävarstugan som blåser över berget och balanserar på avgrundsranden är Chaplin när han är som bäst.

Nr 195; Apocalypse

Originaltitel: Apocalypse Now (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsvägen 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Den fantastiska inledningen med helikoptersmyg, eld och The doors The end. Storaros färger, rökampuller och skuggor. Tonen slås an, det kommer bli en svettig, metallisk blodkroppsresa uppför vansinnets aorta - straight to the heart of hell. (1001 pretentiösa formuleringar du måste skriva innan du dör). Och det blir en lång resa, en odyssé, en bra bit för lång för mig. Strandhugg både här och där blandat med världsrekord i antal bilder som visar en båt på en flod. Alla bilder är så bra, så fyllda av arbete, så innantänkta. Men det blir som att titta i en bok med Sarekbilder av Claes Grundsten - de första är häpnadsväckande, men efter hundra bilder har jag blivit fartblind och tar den höga nivån för självklar. I kombination med den skohornsinklämda franska episoden mitt i filmen gör detta att det stundtals känns slaskigt och lite utdraget. Jag tror att jag skulle uppskatta den kortare versionen av Apocalypse Now mer än den här längre. Och då gillar jag ändå verkligen den här versionen. Det blir väldigt bra på slutet när Brando hittas och simultanslaktas med kossan, eller vad det nu är för djur. Men vad falls! Är det en kameraskakning i slutet, vid 3h, 4 min och 50 sek? Ohållbart.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Francis Ford Coppolas filosofiska krigsepos kantades av en rad påfrestningar. Al Pacino avböjde huvudrollen som istället gick till Harvey Keitel som sparkades och ersattes av Martin Sheen som fick en hjärtinfarkt under inspelningen. Dennis Hopper var drogpåverkad under i princip hela inspelningen. Marlon Brando hade inte läst Mörkrets Hjärta som filmen grundar sig löst på så Coppola hade högläsning för honom. Vädret var förödande vilket försenade filmen ytterligare. Apocalypse Now började spelas in 1976 och hade premiär 3 år och 30 miljoner dollar senare. Drygt 20 år senare hade filmen nypremiär under namnet Apocalypse Now Redux med 50 minuters extramaterial. Om det förbättrade filmen vågar jag inte säga. Hela äventyret är en resa uppför Mekongdeltat under Vietnamkriget i jakt på en galen desertör. Men resan är lika mycket en filosofisk allegori över den mänskliga galenskapen, ångestladdad och svettig som som själva inspelningen måste ha varit. Spänningen stegras genom större delen av filmen och påfrestningen blir mer och mer påtaglig. Dessvärre haltar det till när hela sällskapet träffar på fransmännen. (Var den episoden med i originalet?) Efter en politisk historielektion och lite good old opium strip off fortsätter färden mot mörkrets hjärta och desertören överste Kurtz (Brando). Det är något med den här filmen som skulle kunna vara oerhört bra, nästan fantastiskt, men på något sätt faller den ner lite grann i sina egna mörka hål. Det är svårt att peka ut något särskilt, det är bra rollprestationer, scenerna är magnifika och man lyckas verkligen känna stanken av död, sjukdom och galenskap, men ändå räcker den inte hela vägen. Kanske är den helt enkelt för lång och handlingen alldeles för djup för att lyckas behålla skärpan.

Nr 194: Hans Son På Galejan

Originaltitel: Steamboat Bill, Jr (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en trademarkseg inledning och ett gäspande mittparti är det som vanligt på slutet det händer, och då djävlar händer det. Vindmaskinerna på full styrka, Keaton flyger fastkramad i ett träd, korthusraseri med det finfina centimeterstuntet - väggen som ramlar över Keaton. Tror också att det är den hittills tidigaste filmen där jag sett tricket med kuddar i sängen. Men den svenska titeln. Herregud, titeln.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Buster Keaton gör det han brukar men tappar tyvärr lite fart i den här filmen. Det är kul att se hur han ångar på med sina, emellanåt helt vansinniga, stunts men berättartekniskt blir det tyvärr en del upprepningar. Keaton spelar den sprättige Bill Jr, son till en bitter ångbåtsägare, som faller för konkurrentens dotter. Halvtrist. Bäst är dock tyfonen som ger Keaton chans att glänsa som både komiker och stuntman. Hattscenen när far och scen använder kameran som en spegel är också innovativ och fräsch. Men tyvärr är minuset efter trean ett tecken på en något trött skådespelare som fastnat i sitt eget ångbåtshjul.

Nr 193: Guldåldern

Originaltitel: L'age d'Or (1930) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Inledande skorpionlektion. Högt över havet, längst ut på klippan blev han förgiftad av religion. I de slöa knivarnas lada pyr en desarmerad, haltande motståndsrörelse med dragspel, flodhästar och bergsgetter. En sängko med bjällra schasas ut. På gatan sparkas en blind man ner i ett försök att få tag på taxi. Med arbetshästovagn genom societeten. Skjut ungdomen! Mannen och kvinnan njutäter upp varandras fingrar; kärleken stympar. Lenin är dirigent och kvinnan suger liv i en marmorstaty, ända från tårna. En man som en fluga i taket. Orkesterns violinrad så snygg, så härmad allt sedan dess. Lenin får akut migrän och vinglar ut i kärleksträdgården där han får en läkande kyss som får svartsjukan att mullra ända upp i den hängande blomkrukan. Allt raseriåker ut genom fönstret; den brinnande granen, biskopen, till och med giraffen Katlastörtar i vattnet och följs av en miljon fjädrar. Till sist - se där! - ett filmfrö till Sodoms 120 dagar. Hängbron ut i friheten är en catwalk för de sargade. Genom hela slutet av filmen har jag en känsla av att detta är en parallellfrekvens till Erik Edlunds facebookstatusar.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vår käre kamrat Luis Bunuel följde upp succen med Den Andalusiska Hunden två år senare med Guldåldern. Även denna gång var Salvador Dali med på båten men hoppade av innan filmen var klar. Namnet kvarstår dock i filmen. Vi som känner dessa herrar sedan tidigare vet att vi får en upplevelse utöver det vanliga. Vi bjuds på något vi aldrig skulle kunnat förutse. Det är en surrealistisk dröm som pendlar mellan att vara våldsamt erotisk och svettig mardröm. Det finns ingen som helst anledning att ägna sig åt någon slags analys av dessa scener som kan tyckas helt fristående från varandra och utan någon som helst logisk följd. Det är bara att luta sig tillbaka, hålla sinnet helt öppet och låta sig drabbas. När jag såg Den Andalusiska Hunden var jag nog inte helt mogen för Bunuels fantasi. Den här gången var jag beredd.

Nr 192: Nanook, Köldens Son

Originaltitel: Nanook Of The North (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag orkar inte ge mig särskilt långt in i den uråldriga analysen av vad en dokumentärfilm är och inte är. Tydligt är dock att Nanook of the north lider svårt av uppenbara tillrättalägganden; bilder inifrån en igloo som är mångdubbelt större än den ser ut att vara från utsidan. Alldeles utmärkt ljus där inne också. I vad som ska verka vara en storm och livshotande tidsnöd har man i alla fall hunnit sätta upp en kamera och filma hur allt går till för att rädda sig undan döden. I sälfångarsekvensen är det lätt att hålla sig för skratt när det åks kana fram och tillbaka på isen med sprattlingar som kunde varit hämtade från WWF.
Men om man då skulle bortse från dokumentärproblematiken - vad är Nanook då? En ganska tråkig film. En smula seg, en aning upprepande och åtminstone hälften för lång.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Historien om Nanook börjar egentligen flera år tidigare. Robert J. Flaherty arbetade som mineralprospekterade i norra Kanada och hade under flera av sina resor med sig en filmkamera och dokumenterade timtals av material om de arktiska miljöerna. Dessvärre lyckades han sätta eld på alla sina negativ - 9000 meter film - med hjälp av cigarettaska. Flera år senare återvände Flaherty till de arktiska trakterna i norra Kanada för att filma igen. Resultatet blev en arrangerad dokumentär om den inuitiska jägaren Nanook och hans familj. För visst är den arrangerad, ingen har så vitt jag vet hävdat motsatsen. Flaherty har tillbringat en hel del tid med Nanook och hans familj och, med sina tidigare expeditioner i minnet, vetat precis vad han ville fånga på bild. Resultatet blev 80 minuters säljakt, fiske och igloobyggande. Ett exotiskt inslag i vår västerländska mellankrigstid. Föga intressant om man frågar mig. Kort efter inspelningen omkom Nanook och hela hans familj i en snöstorm vilket gav enorm draghjälp åt filmen tragiskt nog.

Nr 191: The Unknown

Originaltitel: The Unknown (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Lon Chaney, Mannen med tusen ansikten, presenterar sig och jag faller direkt. Historien om den knivkastande cirkusartisten som gömmer sina armar, blir påkommen av direktören, mördar honom och blir förälskad i hans dotter är en riktigt svängig bit. Spännande, en nypa oförutsägbar och skitigt frätt i kanten. När armarna senare åker av på riktigt för att bevisa att kärleken till dottern är starkare än beröringsbehovet - och när dottern väljer den store starke mannen istället - finns alla förutsättningar för Chaney att spela ut hela registret. Scenerna med växelvis skratt och gråt är helt fantastiska. Resan mot förödelsen kan börja rulla. The unknown kom fem år innan Freaks, även det en cirkushistoria där den vackra damen väljer starke mannen framför en kroppsligt avvikande man. Jag ser mycket fram emot fler filmer med Lon Chaney, en människa att spegla sig i.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Där ser man. Här låg en okommenterad film och väntade. Tod Browning har med The Unknown skapat ett litet mästerverk som följer liknande tema som hans senare filmer Dracula och Freaks. Det är outsiders i dess rätta bemärkelse och med en egen bakgrund som cirkusartist skapar han ett nära förhållande till de karaktärer han väljer att skildra. Förutom de intressanta karaktärerna så är The Unknown ett spännande drama med imponerande vändningar.

Nr 190: De Hänsynslösa

Originaltitel: Reservoir Dogs (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Rundabordsöppning, förtexter och pang in i bilen med blod och stress. Knappt 20 minuter in i filmen kommer ett mycket blygsamt Wilhelmskrik, men ett skrik är ett skrik är ett skrik. Kostymdraperade män med olika färgnamn bollas in och ut ur handlingen. Vem är det egentligen som har golat? Slutet på scenen på toaletten med Mr Orange och poliserna är grym med den långsamma handfläkten och schäfertungan. Likaså the shoot out mellan Mr White, Joe och Eddie. Själva örontortyren är väl barnmat, men i efterhand har sminket gjort ett fantastiskt jobb. Jag gillar att man direkt efter avkapningen inte får se högra sidan av polisens huvud i en bild bakifrån. Då trodde jag att just det var knepet - att man inte skulle få se mer. Fel hade jag. Att självaste Wes Craven ska ha lämnat biosalongen just under öronpartiet under en visning på en filmfestival i Barcelona låter märkligt. Säkert ett PR-trick. Reservoir dogs är ett icke-linjärt pussel som läggs i icke-realtid, med väldoserade flashbacks och välmående slow motionsekvenser. Till slut ligger motivet blottlagt på en blodspegel utan att ha visat en enda bildruta av själva rånet. Mycket fint. Dock kan jag tycka att en hel del scener drar ut på sig väldeles för mycket. Saker förklaras lite väl förstoringsglasaktigt och ibland nosar teatern på dörren till magasinet. Men vilken debut - om man nu kan kalla det debut.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sällskapet samlas. Alla får täcknamn, mr White, mr Brown, mr Blue, mr Orange, mr Blonde och mr Pink, för att inte kunna tjalla på varandra. Men något går fel. Tarantino lägger ribban för sin kommande filmkarriär. Listig intrig, skickligt skådespeleri, minnesvärda repliker, utsökt soundtrack. Varje ingrediens noga utvald och placerad. Dialogen står stadigt i centrum redan från första scenen. De ständiga referenserna till populärkultur. Berättartekniskt pussel. Ett grepp som numera är vardag i filmbranschen. De Hänsynslösa är modern kriminalgåta, våldsam, hänsynslös och säregen. Filmen är ett manligt prisma, sprucket och avslöjande. En genusstudie med humor som avväpnare. Ett slut lika överraskande som oundvikligt. Tarantino debuterar med briljans.