Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3Kommentar: Det här projektet slutar aldrig överraska. Den här filmens regissör och producent är identisk med mannen som regisserade och producerade Sound Of Music. Robert Wise heter han minsann, och det enda som är gemensamt med dessa två filmer kan väl vara att det är ett stort hus med i båda.
I denna rullen heter huset Hill House, och där spökar det. Dr Markway (Richard Johnson) hyr in sig i det övergivna vinkelbygget och anlitar två kvinnor för att utföra vetenskapliga experiment i syfte att bevisa att det förekommer övernaturliga aktiviteter lite här och var i allmänhet och på Hill House i synnerhet. Efter en mycket lovande inledning med voice over, fina bildkompositioner - särskilt utmärkande är kuddåldrandet av den lilla flickan Abigail - och spännande åkningar börjar jag efter halva resan undra lite grann vart vi är på väg. Några klassiker får vi stifta bekantskap med i form av doktorns hustru som tittar ner från vinden och handen som inte var en hand. Eller? Det blir aldrig så där otäckt som jag gärna vill att det ska bli. Och doktorns rekordsnabba svar på tal i varje dialog naggar spänningen i kanten.
På 90-talet var hör och häpna både skräckmästaren Stephen King och mogulmogulen Steven Spielberg inblandade i en tilltänkt remake av denna skräckis, men planerna rann ut i den berömda sanden efter att de had agreed to disagree. 1999 kom dock en fullgjord remake ut från annat håll, men det är faktiskt inget jag är jättesugen på att kolla in.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det spökar i huset på Hill House. Det vet alla. Och det är därför som Dr Markway (Richard Johnson) bestämmer sig för att genomföra ett parapsykologiskt experiment med den nervöse och hämmade Elanor (Julie Harris), den öppna, konstnärliga Theodora (Claire Bloom) och brorsonen till husets ägare, den skeptiske Luke (Russ Tamblyn). I filmens skickliga och skarpa prolog får vi lära känna husets historia där fyra kvinnor dött under mystiska omständigheter. Det börjar lovande och utvecklas på ett spännande men inte fullt så otäckt sätt. Lutande bilder, speglar och skuggor, bankanden och skakanden är välgjorda ingredienser men äts dessvärre upp av den snabba och sakliga dialogen. Theadoras sexuella inviter mot Elanor är inte fullt så vågade som de skulle kunna ha varit. Det spökar på Hill House är en klassisk rysare som uppenbart har inspirerat mängder av filmer i genren.
No comments:
Post a Comment