Nr 64: De Skoningslösa

Originaltitel: Unforgiven (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En westernhora blir knivskuren i ansiktet. Detta är nog för att få bägaren att rinna över för Clintan, som efter tio år i nykter grisfarmarisolering lämnar sina två små barn i det lilla huset på prärien och beger sig ut på jakt efter förövarna – i sällskap med en halvblind Kid och mr Freeman. Gene Hackman snickrar på sin flodvilla och spöar skiten ur alla som bär vapen i Big Whiskey town. Det är långsamt, det är segt, det är obegripligt och tråkigt. Det är ansiktsclose ups á la Glamour och det är sentimentala naturfilmningar som skulle fått Colin Nutley att kippa efter andan, antingen av avundsjuka eller av svulstmättnad. Helt plötsligt blir Clintan sjuk, och lika plötsligt och bara för en kort stund är det vinter. Och söker man på ”patetisk” i valfri sökmotor får man förmodligen ett gäng träffar på scenen när Clintan tackar nej till ett gratisnummer med den uppskurna horan. På slutet givetvis en massa kulor i en massa olika kroppar. Clintan klarar sig. Vilken tur, vilken skoningslös tur.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mannen med stenansiktet, Clint Eastwood, sammanfattar här en hel genre han själv höll liv i under årtioenden. Men det handlar inte längre om den romantiserade myten av den tappra västernhjälten. Eastwood porträtterar snarare en melankolisk och mörk berättelse om moral och mänsklighet. De gamla parhästarna och banditerna men numera stadgade hemmansägarna Munny (Eastwood) och Ned (Morgan Freeman) beger sig iväg och ska lägga beslag på en belöning. Filmens uppgörelse med den klassiska mytbildningen märks fantastiskt tydligt när de ligger ute under bar himmel och minns hur jobbigt det var för i tiden att just sova ute. Att rida i regn och framför allt hur fruktansvärt det faktiskt var att skjuta någon. Det finns mycket i filmen som känns både patetiskt, svulstigt och ibland lite märkligt men mina barndomsminnen, av hur vi betade av västernfilm efter västernfilm med Clintan, Bronson och andra hårda män och sedan lekte Billy The Kid och Familjen Macahan i finnmarksskogarna i norra Bergslagen, gör att jag köper den. Slutet som är en enda stor krutröksorgie av Clintans alla västernporträtt slår sista spiken i kistan.