Tuesday, February 21, 2017

Nr 655: Inkräktare

Originaltitel: La Joven (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: White trash, fresh nigger, dig it, rape, girl, woman, klarinetten är en lakritspinne, rasist eller inte, i vems ögon, våldtäktsman eller inte, i vems ögon, pedofil eller inte, i vems ögon, tjuv eller inte, i vems ögon, prästen ser men hur tungt väger guds ord, flickan ska döpas, vilden driver upp på land som en Robinson och äter rå krabba, i relativa civilisationen tillagas kanin och ägg, efter konstaterat samkrigande ingås samarbete, vi är lika, efter konstaterad misstänkt våldtäkt avbryts samarbete, vi är olika.
Söderhavsbländande svartvitt foto. Isolerad historia som skickligt låter mellanmänskliga och gudomliga föreställningar kretsa kring den unga kroppen som liksom svävar fritt mellan de olika krafterna. Stöts hit och dit. Formas av det. För vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många engelska namn - The Young One, White Trash, Island Of Shame. Alla är bättre än den svenska taffliga titeln Inkräktare. Luis Buñuel har vi träffat tidigare och det är alltid lika spännande att se vad han bjuder på. Det är amerikansk efterkrigstid. Rasismen är påtaglig i den amerikanska södern. En svart man ror i land på en ö på flykt undan polisen. Han är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. På ön som är ett naturvårdsreservat finns den föräldralösa flickan Evvie, barnbarn till en nyligen avliden man samt viltvårdaren Miller. Miller har fattat tycke för den unga flickan. Elvie välkomnar och hjälper Traver som kommer till ön för att få skydd. Miller ogillar detta skarpt och fram växer en mörk, komplex historia om rasism, om våldtäkt, om svartsjuka. Det blir ett intimt drama som är obehagligt men spännande där den naiva men viljestarka Evvie bär historien framåt. Inkräktare skiljer sig en del från Buñuels tidigare surrealistiska verk men de mörka, poetiska och filosofiska elementen finns kvar, om än tydligare än tidigare, och filmens amatörmässiga framställning är frigörande på något vis. Bra Buñuel!

Tuesday, February 14, 2017

Nr 654: Den Gyllene Karossen

Originaltitel: Le Carrosse d'or (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ridå upp, och in på metascenen rullar semiMacGuffin-karossen som en länk mellan den gamla och den nya världen. Peru, och ett nyanlänt italienskt commedia dellárte-sällskap gör sitt bästa för att liva upp livet. Camilla (Anna Magnani) uppvaktas - förutom av Felipe i sällskapet - av en tjurfäktare och en vicekung, men hon är mest intresserad av sina två timmar på scen varje kväll, då hon genom att spela någon annan kan realisera sig själv. Den Gyllene Karossen utvecklar och invecklar sig i farsfart till en gestaltning av spänningsförhållandena mellan åtrå och avvisande, mellan nyfikenhet och girighet och mellan rampljus och backstage. När Camilla på slutet står mellan mig och den nedsänkta ridån och erkänner att hon saknar sina beundrare, känns det som att ha följt en titthålsoperation i ett dockskåp, men utan att egentligen veta hur det gick när bedövningen släppte.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Jag måste googla kaross för att få veta vad det egentligen betyder. Kaross kommer av latinets carrus som betyder kärra eller vagn via italienskans carrozza via franskans carrosse. Okej, då klarnar det lite bättre. Det är nämligen en gyllene vagn som står lite i centrum av den här berättelsen. Eller nja, i centrum står egentligen den italienska commedia dell'arte-aktrisen Camilla (Anna Magnani) som på en liten turné i 1700-talets Peru, den nya världen, blir uppvaktad av diverse män, bland annat den spanske vicekungen som ger henne en gigantisk guldvagn i present. Vagnen är som hämtad ur Disneys Askungen. Fast i guld då. Jean Renoirs farsartade historia blir ett rätt tröttsamt teaterstycke kompat av Vivaldi. Truffaut har tydligen kallat filmen för "den noblaste och mest förfinade film som någonsin gjorts". Jag håller inte med. Det bästa i filmen är när Camilla får frågan vad hon tycker om den nya världen och lite blasé svarar att "den blir nog bra när den blir klar". Men Den Gyllene Karossen tror jag har svårt att nånsin bli riktigt bra.

Sunday, February 12, 2017

Nr 653: Mitt Afrika

Originaltitel: Out Of Africa (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.



Roberts betyg: 3-

Kommentar: A whole lotta campingromantik med stråkar. Nationellt och individuellt habegär och kontrollbehov som leder till kolonialisering, safari och syfilis. Tekniska framsteg introduceras i form av ånglok, bil, grammofon och flygplan. Fina flygplansscener som känns snodda rätt av i Den Engelske Patienten. Lokal flora och fauna flimrar förbi och jag inser att jag förmodligen aldrig kommer kunna se giraffer utan att tänka på Sans Soleil. Några fina infödingsrepliker sticks in, varav den absolut bästa är: ”Britterna kan läsa, vad gott har det gjort dem?”. Det här var en savannrulle i absolut längsta och långsammaste laget. En hel del fina naturbilder, och lejonscenen höjde pulsen litegrann, men jag upplever inte att det bottnar nånstans på två och en halv timme.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Äntligen en vattendelare. Förra sommaren besökte jag Karen Blixens hem i Rungstedlund i Danmark som numera är museum. Jag visste knappt vem hon var men under besöket tecknades en bild av en äventyrslysten författare med konstnärsambitioner fram. Jag fick veta att hon, enligt henne själv, sålde sin själ till djävulen för att för alltid kunna ha möjligheten att berätta goda historier. Hon gifte sig med sin syssling, den svenske baronen Bror, för pengarnas skull. Alltså inte hans utan hennes. Hon, eller snarare hennes mamma, gav honom möjlighet att kunna öppna ett kaffeplantage i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya. Bror svirar runt på diverse äventyr och verksamheten blir lidande. Äktenskapet med Karen är i princip dött men modern fortsätter att skicka pengar. Till slut funkar det inte längre utan Karen och Bror skiljer sig. Karen flyttar hem. Tiden i Afrika skildras i biografin Den afrikanska farmen och det är denna bok som ligger till grund för Mitt Afrika. Framför allt är det vänskapen med Denys Finch Hatton (Robert Redford) som filmen kretsar kring. Karen spelas på ett fantastiskt sätt av Meryl Streep. Bror vet naturligtvis om relationen mellan Karen och Denys men har överseende med denna. Äktenskapet med Karen är ju ändå bara för pengarnas skull och Bror rullar nog runt i buskarna även på sitt håll. Denys dör under en flygsafari och Karen betraktas som hans änka och får sköta begravningen. Karen kommer alltid att sörja Denys. Under tiden i Afrika får Karen syfilis och blir tvungen att resa hem för att kurera sig. Hon kommer dock tillbaka till Afrika men sjukdomen kommer att plåga henne livet ut. Karen dör barnlös men väldigt framgångsrik 1962. Även om Mitt Afrika är en überromantisk skildring, en rätt ytlig relationsrulle, så finns det så mycket spännande mellan raderna, mellan scenerna, bakom berättelsen och i karaktärerna. Kombinerat med en episk berättarstil och storslagna vyer så blir det helt enkelt en jävligt bra blockbuster. Eller kanske är det bara tack vare mitt besök i Rungstedlund förra året.

Thursday, February 2, 2017

Nr 652: Och Tranorna Flyga

Originaltitel: Летят журавли, Letat zjuravli (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första filmen i nya hemmet och vilken rulle att öppna med! Förutom det enormt befriande i att utgångspunkten är civila relationer i krigstider, och förutom att Tatiana Samoilova är fantastisk i rollen som hopplöst kvarlämnad ekorre så är den största behållningen med den här filmen kameraarbetet. Jag har en ny idol, och han heter Sergey Urusevsky. Minst sagt innovativa vinklar, makalösa lösningar i till exempel trapphuset och en slags förhistorisk steadicam i folkmassetagningarna och vid fältslagen. Detta i kombination med en redigerare från himlen, Mariya Timofeeva, gör att man bara häpnar flertalet gånger. Enda sovjetiska filmen som vunnit Guldpalmen i Cannes. Underbar start på ölivet!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: I rysk filmtradition talar man tydligen om före och efter Stalins död. Efter andra världskriget och under slutet av Stalinismen begränsades de stora filmbolagens möjligheter. Ekonomisk ödeläggelse och rädsla verkar ha varit orsakerna. Efter Stalins död 1953 såg man däremot en pånyttfödelse av den sovjetiska filmkonsten och fyra år senare kom Och Tranorna Flyga. I min värld en helt obekant film. Michail Kalatozovs film om kärleksparet som skiljs åt strax innan krigsutbrottet är en vågad berättelse, inte för att den skildrar krigets konsekvenser för det civila samhället, utan mer för att den inte hyllar den sovjetiska storslagenheten och den ryska krigsmaskinen. Bara det är ett tecken på att nya tider var möjliga för den sovjetiska filmen. I centrum står Veronika, helt ljuvligt porträtterad av Tatiana Samoilova, som blir lämnad av Boris när han drar till fronten. Hemmavid går livet vidare men där tidigare referenspunkter plötsligt har upphört. I kriget finns inga hjältar, ingen ära. Det finns bara ett liv som pågår, val som görs för att överleva, för att gå vidare. Men det mest häftiga med den här filmen är det hisnande och fantastiska kameraarbetet som jag sällan har skådat. Hur gör han Urusevsky? De visuella effekterna är fullt närvarande och extremt tydliga men på ett sådant fint och balanserat sätt så att de aldrig tar över för sin egen skull. Det är sublimt och explicit på samma gång. En underbar pärla som sticker ut på ett alldeles säreget sätt.

Sunday, January 29, 2017

Nr 651: Sans Soleil

Originaltitel: Sans Soleil (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Chris Marker har vi träffat förut, då med hans halvtimmeslånga stillbildskomposition Terassen. Sans Soleil både påminner och skiljer sig åt från den filmen. Likheten är berättarrösten, behandlingen av minnet, och en känsla av att Marker ger fullständigt fan i konventionell dramaturgi. Underbart, och där slutar kanske likheterna. Sans Soleil är rörlig, tre gånger så lång som Terassen, den är i färg (16 mm) och känns inte lika dystopisk. Essäfilm står det på några ställen. Ett svårdefinierbart begrepp, som de flesta begrepp, och jag hittar avhandlingar i ämnet, hundra sidor långa. Det är i alla fall fråga om en film som inte är den mest lättsmälta jag ätit. Varje bild och textrad är vid en första anblick ditkastad som på måfå, det känns spretigt och osammanhängande. Första gången jag såg den var jag nere på 3, kanske 3+. Jag fattade liksom ingenting, inte mycket i alla fall. Dock fanns det något nästan hypnotiskt i formuleringarna och bildsekvenserna. Nu har jag sett om den flera gånger och för varje gång växer den, utvidgar sig inåt i mig. Det är nästan så att man behöver stanna upp vid många av formuleringarna för att verkligen ge dem tid att sjunka in, att försöka förstå dem. Som med den här i början (min fria översättning): ”Jag kommer att ha ägnat mitt liv åt att försöka förstå minnandets funktion, som inte är motsatsen till glömmande, utan snarare dess innersta kontur. Vi minns inte. Vi återskapar minnet, mycket som historien återskapas. Hur kan man minnas törst?”. Som jag tolkar det; man kan inte minnas törst utan att bli törstig.
En kvinna läser upp brev från en jordenruntresande. Han besöker Japan, Guinea-Bissau, Kap Verde, Island, San Fransisco och Paris. Efter alla hans resor runt globen är det banala det enda som numera intresserar honom. Till bilder av färjesovande japaner, marknadsbesökande afrikaner, rymdfärja, skjuten giraff,  tv-spelstvättade filmklipp, tåg, katter och ugglor filosoferar brevskrivaren kring riter, minnets konstruktion och om det överhuvudtaget finns, krig, kolonialisering, sociala skillnader och emuer på Mauritius. Ett helt avsnitt ägnas åt filmen Studie I Brott och den svindlande tidsspiralen. Tv-spelstvätten kallas för Zonen efter filmen Stalker, och Marlon Brando citeras ur Apocalypse. Hela Sans Soleil är en mästerlig sammanställning av klipp från flera olika filmare och situationer, även om merparten verkar vara filmad av Marker själv. Det här är definitivt en av de mer intressanta filmer jag har stött på i projektet - den hamnar lätt på tio i topp. Men som med viss poesi behövs läsas flera gånger innan den landar rätt, behöver denna rulle mycket tid och flera omtittningar. Inte mig emot, när jag har sett den fyra gånger till är jag säkert uppe på en rak 5:a.  
Filmtiteln kommer från den ryske kompositören Musorgskijs sångcykel ”Sunless” från 1874. Musorgskij har vi - utan min blankaste aning - stött på flera gånger i projektet då hans musik finns med i så olika filmer som Trollkarlen Från Oz, Fantasia och Natural Born Killers

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Allt hänger ihop. Allt löses upp. I Sans Soleil utforskas människans samlade erfarenheter, de kollektiva men individuella minnena. Återskapade förnimmelser. Det är en resa till det innersta. Och det yttersta. Boken säger att den är som "dikt som man skulle kunna hitta i en tidsmaskin". Underbart beskrivet. Lika intressant som svår. Lika hypnotisk som obegriplig. Varje textrad, varje observation är en egen berättelse. Sans Soleil kräver flera flera omtittningar för att lager för lager komma in kärnan. Vad den nu är? Snarare är det nog det omvända egentligen. Lager på lager läggs på varandra och bildar det vi kallar mänsklighet. Utforskande och filosofisk.

Saturday, January 21, 2017

Nr 650: Världsrymden Anfaller

Originaltitel: Invasion Of The Body Snatchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Riktigt obehagligt när staden Santa Mira infiltreras av utomjordingar i frökapslar. Det liksom lugna, knappt märkbara övertagandet av människorna och deras vardagssysslor; gräsklippandet, transporterna och socialiserandet - men helt utan känslor eller humöryttringar. Mentalt skumgummi. Och så den pyttelilla motståndsrörelsen bestående först av doktor Bennell och hans flickvän Becky, till sist bara av Bennell när Becky trots alla förmaningar somnat i grottan och vaknar upp som "en av dem”. Flykten på slutet är finemang; en galning på motorvägen skrikande och hojtande om rymdvarelser som tar över. Självfallet blir det psykakuten för honom, och ett lite mjäkigare slut än i remaken från 1973 som jag var tvungen att se. Den är faktiskt snäppet bättre än originalet vill jag tycka, och slutet, slutet. Donald Sutherland i en oförglömlig sista scen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den här måste ju ändå hamna på tio-i-topp av de mest märkliga titelöversättningarna. Titeln Världsrymden anfaller lovar ju onekligen en hel del. Trots (tack vare) avsaknad av attackerande aliens från yttre rymden så levererar filmen en spännande B-filmsaktig katastroffilm som fokuserar mer på det socialt skrämmande än det visuellt otäcka. Allt börjar med att doktor Bennell (Kevin McCarthy) svettig, trött och plågad försöker övertyga polisen om vad som håller på att hända i hans hemstad Santa Mira. Därefter berättas historien i ett retrospektiv - När Bennell kommer hem efter en läkarkongress så möts han av människor bekymrade över att deras närstående tycks vara förändrade. Känslokalla och likriktade. Efterhand förstår han (mycket hastigt och lustigt) att rymdvarelser har kommit till jorden för att i en ganska märklig biologisk process ta över människorna genom att odla klonade varelser som ser ut precis som de människor som tas över. Det kan endast göras när man sover. Tillsammans med flickvännen Becky (Dana Wynter) försöker han fly med halva staden hack i häl. Upplägget är oerhört tacksamt och i dåtidens kommunisträdsla så är jag helt med på filmens skrämmande budskap. Utan närmare efterforskning så är jag övertygad om att det måste ha gjorts remakes av den här filmen.  Och även om just den här dramatiseringen är lite platt så gillar jag formen.

Tuesday, January 17, 2017

Nr 649: Det Röda Fältet

Originaltitel: 红高粱 (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Lite stillsam och naturromantisk öppning där bland durran, som sen glider över i livet på destilleriet med lite humor bland tunnorna för att till sist bara tvärköra rätt in i en hyperbrutal krigsskildring. Kina vs Japan var ingen lättviktare verkar det som. Fruktansvärda tortyrscener och trampminor som bara spränger bort hela känslan av att det här kommer nog gå bra till slut. Gong Li får mig helt ryggmärgsmässigt att tänka på Ulf Lundells låt Ut Ur Mörkret.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nobelpristagaren Mo Yans bok Det Röda Fältet filmatiserades av Zhang Yimou samma år som den kom ut. I filmen spelar Gong Li i sin debutroll kvinnan som blir chef för en brännvinsfabrik på den kinesiska landsbygden under 30-talet. Spriten görs av den röda durran (sorghum) som hämtas från fälten. I bakgrunden finns kriget mellan Kina och Japan och mot slutet av filmen får det röda fältet ännu en innebörd. Obehaglig och blodig. Filmen börjar poetisk, nästan mytisk, övergår i bisarr buskis för att sedan sluta i dramatisk spänning. Det känns lite upphackat och filmen flyter inte helt lätt. Det är däremot en visuell och färgstark upplevelse men riktigt intressant blir det först mot slutet. Det räcker tyvärr inte för ett högre betyg.