Nr 724: Maynila: Sa Mga Kuko Ng Liwanag

Originaltitel: Maynila, sa mga Kuko ng Liwanag (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Manila, Filippinerna. Unge fiskaren Júlio kommer från ön in till stora stan för att leta rätt på sin flickvän Ligaya som blivit ditlockad av den feta mrs Cruz med erbjudande om jobb och utbildning. Dock har hon försvunnit och slutat svara på brev. Júlio tar jobb i byggbranschen där tugget handlar om drömmar om ett bättre liv, pesos och hur djävlig arbetsledningen är. Universellt, så att säga. Det är lönedumpning, marknadsprutning och hushållsekonomisk minimalism. Júlio lokaliserar en plats där Ligaya möjligen kan finnas, hos kinamannen, och inväntar rätt tillfälle. Under tiden centrifugerar han runt i olika mer eller mindre smickrande miljöer; kåkstad, prostitution, bygge. Till slut hittar han Ligaya och blir varse att hon är kinamannens sexslav, och att hon har fött hans barn. Inga dunderupplyftande nyheter direkt, men de båda planerar flykt natten därpå. Ligaya dyker aldrig upp och Júlio får reda på att hon är död. Bara att ställa in stacken. Júlio knackar på hos kinamannen, får ut honom i ljuset och hugger ihjäl honom med en mejsel. Hugger ganska ordentligt, och blir därefter jagad in i en gränd av en ilsken mobb. Stilla slutbild på en skräckslagen Júliomun. Ständigt dessa lyckliga slut.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filippinskt sjuttiotal. Det liknar väl vilket sjuttiotal som helst. Antar jag. De flesta minnen jag har av sjuttiotalet har jag sett på rörlig bild så vad vet jag egentligen. Men färgerna, miljöerna, stilen bekräftar min bild. Det finns tydliga konfliktytor, igenkännande och universella. Fattig pojke från landet söker lyckan i stan. Sliter på byggen som skulle stängas omedelbums om Arbetsmiljöverket blev informerade. Identitetssökande ungdomar. Prostituerade män. Och så kärleken. Pojkens long lost love som försvann från idyllen på landet för ett bättre (läs sämre) liv i stan. Hans besatta sökande. Misstankarna som bekräftas. Allt skildras ärligt och brutalt där stadens hårdhet förstärks genom det skarpa och skärande ljudet. Och så den syntiga västernmusiken som övertydligt förstärker spänningen. De homoerotiska inslagen känns vågade på ett lite tafatt och blygt sätt. Filmen har en skön mix av spanska, engelska och kinesiska som gör att jag måste kolla upp Filippinernas historia. Blev inte så värst klokare. Manila är antagligen mitt första möte med Filippinsk film s.k. filifilm  (Nä, det sista hittade jag på.) Det var hur som helst ett fint möte och en intressant överraskning.

Nr 723: Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet

Originaltitel: Ugetsu Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Krukmakaren vill expandera, tillverka, sälja. Det annalkande kriget är bra för affärerna menar han och är lite irriterad på ungen som är i vägen och hindrar produktionen. Frun är lite mer försiktigt inställd, lite mer hushållande, drömmer om ett enkelt liv med maken och deras barn - bara de tre tillsammans i välmående räcker gott och väl. Grannparet lite likadana, men där drömmer han om att bli samuraj, och hon verkar mest intresserad av att meddela honom att han är en byfåne som inte lyckas med det.
Kriget kommer i form av Shibatas armé. Mitt i flykten från byn uppmanar krukmakaren frun att koka lite ris som kan vara bra att ha i bergen. Bästa repliken i filmen. Ute på dimsjön glider sjöspöket Båtsman förbi och varnar för pirater innan han dör. Fru och barn lämnas tillbaka i land, flykten fortsätter och krukmakaren hamnar i ett palats och föreslås gifta sig med damen i huset som är upp över öronen imponerad av hans drejeri. Här går väl filmen in i en lite mer spirituell fas skulle man kunna påstå. Krukmakaren inlockad som en Homeros av sirenernas sång. Morgonen efter vaknar han upp som efter en helkväll på lokal och minns ingenting. Han får bubbelpoolsbehandling men förhåller sig avvaktande till sin tydligen nya fru. Hellre en kruka i skogen än tio i handen. Meanwhile är gamla frun hemma i byn och bär omkring på barnet och trakasseras av soldater. Grannen blir äntligen samuraj efter liten lögn om generalhalshuggning och åtnjuter stor respekt och blir inkastad på glädjehus. Där hittar han sin fru som gjort karriär som prostituerad med en ny man i bädden varje kväll. Krukmakaren ledsnar på sin nya fru som ändå bara är ett spöke, kör lite exorcism med sanskrittatueringar och återvänder hem där gamla frun och barn väntar vid kokande gryta. Han inser sitt feltänk, men eftersom hans gamla fru också egentligen är död, blir han ensam kvar med barnet och drejar vidare med insikten om vad ett gott liv egentligen är.
Jag diggar den här rullen ordentligt. Lättflytande och närmast genialisk i sin återhållsamhet när det gäller att beskriva spöken, andar och levande människor i samröre. Läste nånstans att krukmakarens drejeri utvecklas i tre faser, likt regissören Mizoguchis filmkonst; först inriktad på pengar, sedan på estetik och till sist på livsreflektion. Tripp trapp trull, krukan föll omkull.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det måste nästan vara en av de mest underbara filmtitlarna i det här projektet. Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet. Dock lovar den mer än vad filmen innehåller måste jag nog säga. Låt mig förklara. 1) Sagor: Det ska alltså röra sig om två eller flera fantastiska berättelser med kanske mytiska och mystiska förtecken. Nja, hur jag än räknar så får jag denna film till endast en berättelse även om den måhända vara både mytisk och mystisk. Naturligtvis finns det parallella handlingar men det vet jag inte om det räknas. 2) En blek mystisk måne: Rätta mig om jag har fel men jag hittar inte en enda måne i den här filmen. Ännu mindre en blek och minst av allt en mystisk. Däremot måste jag ge titeln rätt avseende det både bleka och mystiska. Detta kryllar det av. Men så är det ju en förbryllande spökhistoria också. 3) Regnet: Även här måste jag falsifiera titeln. Det regnar inte alls. Inte någon gång. Inte någonstans. Det duggar inte ens. Det närmsta regn vi kommer är den underbara dimman på sjön när båten sakta klyver vattendraget. Men det kan ju naturligtvis ha regnat innan sagan börjar. Det vet vi inget om. Jag undrar om titeln kanske avser en annan film men allt tyder på att så inte är fallet. Nåväl, med detta sagt och med den ljuvliga titeln som en vacker fondvägg så är det här en film som spretar en aning. Lite japansk krigshistoria, lite kärleksdramatik, en del spöken. Men det är fint och välgjort, stundtals obeskrivligt vackert till och med. Men jag når tyvärr inte hela vägen in.

Nr 722: Loppet Är Kört

Originaltitel: Breaking Away (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Bockstyre ftw, men den svenska titeln wtf. Anno 1962 cyklade Dave Blase 139 av 200 varv för sitt lag i universitetstävlingen Little 500 och tog hem segern. En lagkamrat till honom, Steve Tesich, skrev sjutton år senare manus till den här filmen baserat på den tävlingen och belönades med en Oscar för det. Nån gång på 80-talet måste jag ha sett den, för när den nu rullar förbi på datorn plingar klockan för avlägsna barndomsminnen till åtminstone sex gånger. 
Pling 1: I början när de fyra killarna solskensslappar vid stenbrottet som i en bryanadamslåt. Det dyker upp ett gäng på andra sidan och en lirare gör ett riktigt uppnosigt dyk från en hög avsats som de aldrig har sett någon hoppa från tidigare. Just det hoppet.
Pling 2: Samma stenbrott. En av de fyra killarna dyker ner och tar sig in i ett kylskåp som dumpats under vattnet. Stänger dörren efter sig och orsakar visst pådrag från polarna, som tror att han blivit instängd. Det hela visar sig vara en vänskaplig grabbluff; det fanns ingen botten på skåpet. Lite Houdini så där.
Pling 3: Dave sjunger Figaro och rakar sig.
Pling 4: Kappsimtävling i stenbrottet. En av de fyra killarna simmar rakt in i en kant med pannan. Just den smällen, det öppna såret i pannan minns jag och känner att det ska ske lite innan det faktiskt gör det.
Pling 5: Dave får käppar i hjulet av en italienare och flyger i diket. Just när hjulet låser sig.
Pling 6: Dave får sina fötter fasttejpade vid pedalerna i sista tävlingen. Detta riktigt mäktiga och heroiska avlägsna minne tornar upp sig redan i början av filmen, så det blir en ordentlig build up, men när scenen sen kommer undrar jag ju mest varför i herrans namn de ödslar massa tid på att tejpa fast honom.
Detta är, av helt personliga och introverta skäl, en av de mer minnesvärda tittarupplevelserna i det här projektet. En resa in i och tillbaka till minnen jag inte visste fanns. Sen är filmen riktigt bra tycker jag. Lite Stand By Me med de fyra på sommaräventyr, lite Grease med mjuk gängrivalitet, lite Sista Natten Med Gänget med förvirrande vägval, lite Fargo över bilförsäljarpappan som lurar på folk begagnade semivrak. Roligt på sina ställen, spännande och välredigerat i cykelsekvenserna. Ungdomsromantiskt och på slutet vill man ju bara ha lite Vangelis som i Triumfens Ögonblick. Kan med enkelhet sorteras in under filmer som bara naturligt flyter på och inte överraskar men känns välgjorda och vad ska man säga, uppriktiga? Coming of age, bra uttryck tycker jag. Kan ju pågå hela livet kan man tycka.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En rulle som ligger på rulle för att använda cykelspråk. Precis snett bakom, i draget. Som när Dave ligger i baksuget efter Cinzano-lastbilen. Bra fart. Loppet Är Kört är en annorlunda ungdomsfilm som på ett fint och ärligt sätt skildrar några småstadskillar som slits mellan ungdomslivets frigörelse och vuxenlivets krav. I centrum finns den cyklande italofilen Dave (Dennis Christopher) som till sin bilhandlande farsas (Paul Dooley) stora förtret lyssnar på opera, pratar italienska och rakar benen. Han faller för universitetsstudenten Katherine (Robyn Douglass) som han charmar med hjälp av italiensk accent och serenader. Däremellan badas det från klippor och cyklas en hel del. Filmens klimax är den stora universitetstävlingen Little 500 där ett inhemskt lag för första gången får möjlighet att vara med. På klassiskt amerikanskt underdogvis så får Dave och hans polare möjlighet att spöa skiten ur de spända studenterna. Förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen. Fantastiskt manus, intressant filmmusik, välregisserade cykellopp. Fint så här på vårkanten.

Nr 721: Yankee Doodle Dandy

Originaltitel:Yankee Doodle Dandy (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Oerhört trallvänliga melodier; Over there, Mary´s a grand old name och You´re a grand old flag. Jag kommer på mig själv gå och nynna på dem flera dagar efter filmen. I nåt nummer vävs även den gamla höglandshiten Auld Lang Syne in, ett grepp som exempelvis Tom Waits tog om sin låt New Year´s Eve många långa år senare. I en intervju i Rolling Stone har Waits sagt att det var ”chockartat" att se Yankee Doodle Dandy (eftersom han gjorde det först efter att han spelat in låten) och upptäcka att hans manöver var en ofrivillig repris. Så kan det gå.
Patriotismen flödar, om inte ohämmat så med närmast frenetisk energi ur munnar, genom dansande kroppar, ut i steppande fötter, särskilt då på James Cagney som spelar giganternas gigant på Broadway - George M. Cohan, så populär och moralhöjande att han fick medalj av presidenten. Det är där filmen börjar och slutar och däremellan nedslag i nåt slags redovisning av Cohans olika produktioner. Välgjort och rappt rappt i dialogen. Massor av olika scener ur olika musikaler. Vajande fanor, stolta marscher och en orubblig övertygelse att den amerikanska förträffligheten ska råda bot på världskrig. Jag blir faktiskt lite avundsjuk, skulle vara intressant att känna så, att det man gör har sån enorm betydelse, att stoltheten liksom sipprar ut ur öronen. Kanske ska testa det idag när jag kör tåg till Västerås. Bära uniformen med spikrak rygg, honnörhälsa på passagerarna och blåsa nordösterut i 200 med ett enda stort svenskt leende. Steppa lite på perrongen over there i Skövde.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade aldrig hört talas om George M Cohan innan detta men tydligen betraktas han som den amerikanska musikalens fader. En irländsk-amerikansk sång- och dansman som tillsammans med sin familj The Four Cohans dominerade seklet innan första världskriget. Det här är filmen om hans karriär, även känd som "The Man Who Owned Broadway". I rollen som Cohan ser vi den övertygande James Cagney, på gränsen till överspelande men uppriktig och ärlig i sin prestation. Filmen är en superoptimistik och megapatriotisk hyllning till USA, gjord i samband med USAs inträde i andra världskriget. Mycket propaganda liksom vilket stör mig en aning. Musikalnumren avlöser varandra och det är svängigt och lekfullt. Snyggt filmad och fint spelad men varför måste de snacka så fort. Som om de går på speed liksom. Tre välförtjänta Oscars måste jag säga; manlig huvudroll, musik och ljud. Den riktige Cohan dog samma år som filmen hade premiär.

Nr 720: De Bästa Åren

Originaltitel: The Best Years Of Our Lives (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på internet på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mästaren av djupfokus, filmfotografen Gregg Toland har vi kollat in tidigare i Citizen Kane, Vredens Druvor och Svindlande Höjder. Kanske nån mer? Anledningen att jag överhuvudtaget lade märke till det var en scen där två personer står och pratar med varandra över disk, och långt bak och uppåt väggen ser man genom ett fönster chefen för affären sitta och räkna på vad han nu räknar på. Fokus hela vägen.
Och fokus blir det genom hela filmen, trots de närmare tre timmarna. Oerhört flyt och fin struktur i berättandet. De tre soldaterna som kommer hem från olika ställen men med lika upplevelse; vad gjorde vi egentligen? De har knappt sett nåt, inte lärt sig nåt. De där hemma vet mer än de som varit ute i fält. Särskilt intressant är Homer som blivit av med båda sina händer och fått dem ersatta av två krokar. Inte bekvämt för någon inblandad. Han säger: ”antingen stirrar de på handkrokarna, eller så stirrar de bort från dem”. Homer vänder sig inåt, sluter sig. Vill klara sig själv och på egen hand utan medömkan. Fred har en väntande fru som verkar ha ägnat sig åt lite sidstepping när han var borta. Hon säger också vid nåt tillfälle i filmen att: ”it´s murder on the dance floor”. But you better not kill the groove, dj, vill jag ju bara fylla i där. Men det gör jag inte, annat än i huvudet, eftersom jag ser filmen själv. Fred och frun går skilda vägar och Fred fastnar för Als dotter Peggy istället. Al kommer hem till kärnfamiljen - fru, dotter och son - och är så rastlös att han nästan direkt vill ut och partaja. Sagt och gjort, men sonen blir av nån anledning inte medbjuden. Han dyker upp väldigt hastigt igen morgonen efter, men sen är han mystiskt försvunnen resten av filmen. Märkligt. Nåja, det blir för de tre hemkommarna och deras närstående att försöka anpassa sig. Nya jobb, nygamla jobb, nya relationer, gamla minnen och mardrömmar som ska hanteras. Jag tycker filmens största styrka är hur den så smidigt pendlar mellan de olika sammanhangen, när de löper nästan parallellt. Detta är kanske som tydligast när de tre just har kommit hem och hur de ger sig ut på stan på olika vis och till sist sammanstrålar på samma ställe. Men även därefter känns det dynamiskt i berättandet. Lite längre nedslag hos varje person, hur går det för den och den. Aldrig tråkigt eller utdraget, och då är det ändå på slutet till och med en barnkör som sjunger massor av text till "Here comes the bride” när Homer och Wilma gifter sig. Bakom ryggen på dem kysser sig Fred och Peggy in i eftertexterna och till ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan krig, bomber och granater. Eller?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.

Nr 719: Natt Utan Nåd

Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.

Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mike Hammer är kriminalförfattaren Mickey Spillanes hårdkokta snut som återkommer i en hel del böcker och några filmer. Han är lite som James Bond skulle man kunna säga. Jag har inte läst en enda av böckerna med Mike Hammer. Och det här är första filmen jag ser vilket är en mycket behaglig upplevelse. Redan efter baklängesförtexten är jag fast. Det känns redan där som att denna film kommer att bjuda på en hel del ovanliga element. Och det är ju inte ofta som man trycker in allt från grekisk mytologi och 1800-talspoesi till ovanliga tortyrmetoder, mystiska skattkistor och apokalypstematik i samma film som dessutom är en kriminalare från 50-talet. Och det är faktiskt väldigt underhållande. Ralph Meeker som hjälten Mike Hammer är härligt sunkig och osympatisk. Tydligen finns det olika slut. Det måste jag kolla upp.

Nr 718: Polishämnaren

Originaltitel: The Big Heat (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En i mängden gangsterfilmer i noirtema skulle man kanske kunna säga. Man skulle också kunna säga att Fritz Lang verkligen kliver fram ur skuggorna och ger genren nytt ljus. Och nytt mörker. För här är det råare och grymmare än vad vi vanligtvis är vana vid. Samtidigt finns genrens alla ingredienser där som sig bör. Allt är en fråga om hämnd. Hämnd på kollegan vars självmord är höjt i dukel. Hämnd på frun som sprängs i bilen. Och i allt detta nystas korruption och brottssyndikat upp. Bannion (Glenn Ford) skyr inga medel i jakt på de skyldiga. Kollegorna på stationen tycks först inte vara så bekväma med hans personliga vendetta men på slutet, över en kopp kaffe, är ordningen återställd. Polishämnaren har växt en aning sedan jag först såg den. Kanske är det expressionism meets noir som jag fastar för, kanske är det den moderna och ryggmärgsigenkännande brutaliteten. Eller också är det helt enkelt för att det är en riktigt bra rulle.