Nr 440: Den Första Kärleken

Originaltitel: Le souffle au cœur (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Louis Malle för tredje och sista gången! Den här rullen känns absolut mest intressant av hans alster i boken. Tidigare har vi sett Vi Ses Igen Barn och Atlantic City, U.S.A. Den Första Kärleken är något så underligt som en film som gestaltar en ung mans resa in i någon slags vuxenvärld, med ingredienser som fylla, rökning, allvarlig sjukdom, sexdebut på bordell, bortskämdhet, curlingmorsa (som han även ligger med på slutet), avståndstagande från fadern och vice versa, otrohet, snatteri, retande storebröder och en tafsande präst - men ändå (eller kanske just därför) känns det som en väldigt positiv och livsbejakande film. En varm film med humor, Charlie Parker-jazz, litteraturkritik och utmärkta porträtt av särskilt den unge mannen Laurent (Benoît Ferreux) och hans mamma Clara (Lea Massari). Dessutom utspelar sig stora delar av filmen i franska staden Dijon. Det går ju verkligen inte att tänka bort senapen.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En mycket intressant liten pärla i avdelningen borgerligt familjedrama. Filmen handlar om Laurent Chevaliers (Benoît Ferrex), en yngre tonåring som avgudar sin vackra otrogna mamma Clara (Lea Massari) och hatar sin pappa, gynekologen Charles (Daniel Gélin). De två äldre bröderna är sviniga brats som jämför sina kukar och förlustar sig med vin och kvinnor så fort de får chansen. I den starkt sexualiserade familjen pendlar Laurent mellan att vara barn och vuxen, mellan fascination och förvirring. Filmen andas ett kraftigt Oidipuskomplex och de psykologiska aspekterna av filmens svenska titel blir allt mer uppenbara ju närmare slutet vi kommer. Många filmer talar om djärvhet men Den Första Kärleken vågar nog göra anspråk på den rätta betydelsen av detta ord. Detta är en film att minnas "inte med ånger, utan med ömhet" som Clara skulle ha sagt.

Nr 439: Den Stora Illusionen

Originaltitel: La Grande Illusion (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein med draget vapen. Och Boeldieu stannar upp i flykten över bergsknallarna, tittar bakåt neråt, men fortsätter snart springa vidare. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein igen. Och Boeldieu stannar upp igen, tittar bakåt igen och springer vidare. Igen. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein. Igen. Och det är ju nu man börjar undra om DVD:n har hakat upp sig. Men så är det givetvis inte, utan det är tänkt att det ska vara så. Det är en ganska dålig och väldigt rolig scen. Det finns inte så många sådana scener i filmen; oftast är det ganska tråkiga scener och ibland är det ganska bra scener. Det är i alla fall krig och fångläger med privilegier och flyktplaner. Tunnelgrävning med jord i byxorna som töms på rastgården, var det inte så i Nyckeln Till Frihet också, eller tänker jag på någon annan film? Kanske Flykten från Alcatraz? En av huvudrollerna spelas av Jean Gabin, som vi senast såg i Dagen Gryr. Jag tycker väl varken eller men både och om den här rullen. På slutet pratar de flyende om att gränser bara är människans påhitt och att naturen inte vet något om dem. De tar sig sedan över gränsen från Tyskland till Schweiz tror jag det var, och är därigenom inte skjutbara av de efterföljande soldaterna, även om de är inom skotthåll. Så det är väl en av illusionerna, gränserna - antar jag.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Första världskriget. Franska officerare i tyskt fångläger. Heder och tradition, vett och etikett, ömsesidig respekt. Det är aristokratiska värderingar som speglas hos såväl krigsfångarna som de tyska kommendanterna. Men bakom detta sociala spel planeras en rymning, dock inte lika detaljerat och ingående som i Bressons minimalistiska, nästan meditativa En Dödsdömd har Rymt. Jean Renoir försöker istället fokusera på något sympatiskt och humanistiskt i denna dialogtäta film. Tyvärr blir det faktiskt lite tråkigt och det mångbottnade temat kring vad som är sanning, vad som är på riktigt, är inte helt övertygande.

Nr 438: Den Förbjudna Trädgården

Originaltitel: Il giardino dei Finzi-Contini (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den andra av tre filmer i boken av italienaren Vittorio De Sica. Den första vi såg var Cykeltjuven. I Den Förbjudna Trädgården får vi stifta bekantskap med familjen Finzi-Contini och de människor i alla åldrar och med politiska uppfattningar som omger dem, och som befinner sig i deras trädgård av olika anledningar - främst för att spela tennis. Flashbacks och minnen varvas med en storstegvis förflyttning framåt i tiden, tills dess att den judiska familjen drivs iväg mot en förmodad förintelse. Lite klurigt att hänga med, men fina bilder och fin musik av vad jag förmodar är regissörens son - Manuel De Sica - och en viss Carlo Savina, som har ett finger med i en hel massa filmer i boken, exempelvis Den Röda Öknen och Amarcord. De Sica fick genom åren fyra Oscar för bästa utländska filmer, varav en för denna trädgårdsrulle, en annan för ovan nämnda Cykeltjuven. Bra jobbat Vito!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Formmässigt är det en rätt svajig historia där jag har svårt att sätta in de enskilda scenerna i både sammanhang och tidsföljd. På grund av det så är första halvan hjälplöst gäspande och tröttsamt tråkig. Vi befinner oss i Italien under andra världskrigets första år och får följa ett ekonomiskt välmående sällskap av unga män och kvinnor. Judar och judinnor. Fascismen inskränker deras frihet mer och mer och inte ens deras socioekonomiska status kan hjälpa de från det oundvikliga slutet. När detta står klart för mig så växer filmen. Lite. Hunden som symboliserar frihet och lekfullhet står på slutet fastlåst när fascisterna hämtar familjen. Snygg symbolik.

Nr 437: Jag Minns Min Gröna Dal

Originaltitel: How Green Was My Valley (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kolgruveromantik i kulissmiljö. Horribelt överskådespeleri från i stort sett alla delaktiga; otäcka fejkskratt och övertydligt poserande som vore det teater i dimma. Fackföreningsansluta sig eller ej? Strejka eller ej? Go for the lokala prästen kärleksmässigt eller ej? Åka till Amerika och jobba eller ej? Jag förstår intentionen, men jag hamnar aldrig på riktigt i lilla sotiga bymiljön, känner inte den svarta ölsmaken på puben The Three Bells.
Det som höjer betyget är det välgjorda, svartvita fotot och gruvscenerna på slutet - särskilt när lille Huw Morgan (Roddy McDowall) får hålla i spettet som helt utan skyddstänk hamras in i bergväggen. Starkt också med schakthissen som kommer upp tom efter explosionen där nere i djupet. McDowall har vi sett tidigare i Apornas Planet. Helt ofattbara fem Oscars till denna rulle, som knep flera statyetter från Citizen Kane. Och gruvarbetarnas ideliga sjungande. Kramp.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den irländsk-amerikanske västernregissören John Ford berättar en tillbakablickande historia om en gruvarbetarby i Wales under 1800-talet. Såväl interiörerna som exteriörerna likväl som de sjungande gruvarbetarna liknar dock mer Fords romantiska dröm om den lummiga Walesiska landsbygden än den socialrealistiska arbetarskildring han stod för i exempelvis Vredens Druvor. Berättelsen är ändå okej. Det finns trots allt något fint och speciellt bakom den glättiga och överdramatiserade ytan. Tyvärr bäddas det in i ett överspelat sentimentalt familjedrama som har ganska lite skit under naglarna.  Det som skulle kunna ha varit en film om kamp blev, så som Robert så utmärkt uttrycker det, mest bara kramp.

Nr 436: Den Ryska Arken

Originaltitel: Русский ковчег, Russkij Kovcheg (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trehundra års konst -och kulturhistoria på en och en halvtimme i en enda tagning. Berättaren med kameraperpektivet vandrar igenom Vinterpalatset och stöter på historiska profiler, konstnärer, turister, tsarer och den underlige Linus på linjenkavate europén som ifrågasätter både det ena och det andra. Enorma målningar, vaser och skulpturer får sig en genomlysning. Mot slutet blir det stor bal och trappnedgång innan bilden stannar vid utsikten genom ett fönster. Där ute ett stormigt hav och Vinterpalatset som en kulturhärbärgerande ark mitt i denna ocean.

Det som är imponerande är den långa tagningen, koreografin och att det verkar ha varit väldigt, för att inte säga extremt kort om tid att genomföra själva inspelningen. Själva filmen i sig känns inget vidare, men som projekt är det grymt imponerande. Bakomfilmen med detaljer om hur det gick till med logistik och förberedelser är den stora behållningen. Och att det inte blev imma på linsen efter utepromenaden är ett smärre mirakel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns så många sätt att göra film på! Alexandr Sokurov väljer att beställa en specialbyggd steadicam, skakar fram 2000 skådespelare och statister, syr upp historiska dräkter till samtliga, fixar fram tre levande orkestrar, flyttar in på världens största museum, Eremitaget i Sankt Petersburg, under ett par dagar och gör en 90-minuters odyssé över Rysslands historia i en enda tagning. Så kan man också göra. Så gjorde Sokurov. Den stressade känslan i början som en film helt utan klipp kan framkalla övergår ganska snabbt i en skön åkning genom slottet. Resultatet är ett imponerande konstverk men en rätt trist film. Tysken Tilman Büttner står för den största bedriften genom att bära den 32 kg tunga kameran genom museets 33 salar i vad som antagligen är världens längsta tagning.

Nr 435: Det Hände En Natt

Originaltitel: It Happened One Night (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstagan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Screwball. Snurrigt. Knäppt. Farsigt. Roligt. Överraskande. Tillspetsat. Flirtigt. En filt över en lina på hotellrummet blir murarna i Jeriko. Skynket där för att dölja det oundvikliga; there will be love. Retsamt och som på nålar. Flykt undan farsans överbeskyddande, flykt till blivande make. På vägen blir det villervalla och andra känslor skummar upp. Ett närmast över -och vattenfall av känslor på hotellrummet. Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig. Efter tre dagar. Vad fan hände där? Clark Gable bjuder på liftarskola. Mycket roligt, konstigt nog. Rolig film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En romantisk komedi signerad Frank Capra som vi tidigare har stiftat bekantskap med i den överraskande feelgoodfilmen Livet Är Underbart. Det här en screwballkomedi av hög klass. Det är rappt, dråpligt och romantiskt när journalisten Peter (Clark Gable) möter den bortskämda överklassflickan Ellie (Claudette Colbert) när hon är på flykt från sin far för att förenas med sin man, den strame och tråkige King Westley. Peter ser en bra story i mötet medan Ellie ser en möjlighet att ta sig till New York. Under deras resa från Miami till New York som tar fyra nätter går de från att vara varandras totala motsatser till förutsägbar kärlek. Klippningen lämnar definitivt en hel del att önska men det balanseras av överraskande skämt, underhållande karaktärer och intressanta vändningar. Filmen var den första som fick the big five på Oscarsgalan 1935. Tre filmer kvar av den gode Capra. Det kan bli spännande.

Nr 434: En Dödsdömd Har Rymt

Originaltitel: Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En uppvisning i minimalistisk filmkonst. Fåordigt, en smula klaustrofobiskt och en närmast repetitiv händelsekedja som till slut leder upp och över muren, ut i vad som kan tänkas vara friheten. Klassiska ingredienser; en sked att gröpa med, en penna att skriva meddelanden med, trasor att göra rep med. Det ihärdiga uthärdandet, tiden som måste gå, hela tiden fokus på rymningen, men blicken i marken, inte synas inte märkas. Rädslan för medfångarnas glappande. De knappt märkbara ljuden som kan avslöja hela flykten. Den schematiska förflyttningen från cellen till taket, från taket till muren, från muren till marken, från marken förbi fångvaktaren och ut på gatan. Får en vib i riktningen Midnight Express, slutscenen där, när han går längs gatan, längs utsidegatan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Mozarts Kyrie från Mässa nr 16 utgör soundtrack till denna fängelsefilm signerad Robert Bresson. Kyrie betyder Gud vilket är passande på något sätt, mest för att filmen på ett väldigt asketiskt sätt beskriver en ensam människas längtan efter frihet. Även undertiteln Vinden blåser vart den vill som är ett bibelcitat understryker den andliga, existentiella dimensionen av filmen. Filmen är byggd på André Devignys memoarer, en fånge som lyckades fly från nazisternas fängelse i Lyon under andra världskriget. Även Bresson själv hade erfarenheter från den franska motståndsrörelsen. I den här filmen är vår hjälte Fontaine, en fast besluten löjtnant som arresteras och döms till döden av nazisterna. Titeln avslöjar naturligtvis hur det går men det spelar mindre roll. Den strama spänningen ligger istället i det minutiösa planerandet och det utdragna genomförandet. Kameran stannar kvar extra länge, ljud beskriver saker som händer utanför bild, skådespelarna gör avdramatiserade tolkningar - allt detta förstärker det minimalistiska och oerhört strikta i Bressons berättelse.