Nr 80: Mandomsprovet

Originaltitel: The Graduate (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar:

-->En liten pärla, skimrande och tät. Ben landar och åker rullband till Sound of silence. Exakta växlingar mellan skakig kamera i folksamlingar och stilla bilder i ensamhet. Mrs Robinson vill ha skjuts hem, klär av sig naken och klipps effektfullt in i Bens tafatta synfält. Inuti dykardräkten är omvärlden utestängd. Andetagen i tystnaden året innan Kubricks 2001. Hela poolscenen svindlande, upprepat nedtryckt under ytan av farsans (som gjorde rösten till KITT i Knight Rider) hand. Hoffman återhållsamt subtil – bländar med små medel. Håller upp dörren, väntar, folk strömmar ut, in. Ben valpar runt på hotellet, vågar till slut boka rum 568 på Taft Hotel till sig själv och Mrs Robinson och ringer restaurangen från lobbyhytt. Snygg spegelbordsscen. Stör ej på dörrhandtaget. Galge – wood or wire? April, come she will – ett löv i vinden, luft. Behagliga övergångar, upp ur poolen över Mrs Robinson, som motvilligt går med på att samtala med sin unge älskare. Ben tvingas ut på dejt med Mrs Robinsons dotter Elaine, tar med henne på strippklubb. När hon vänder ryggen åt en bröstvifterska på scenen upplyser Ben henne om att hon ”missar en fin effekt”. Efter den sociala kraschen hittar de fram till varandra i den inneslutna bilen. Äntligen någon som är bekväm med tystnaden. Sen brytningen, den oundvikliga. Långsamt fokus på Elaine när hon begriper nätverket. Ben bevakar och förföljer Elaine till kryddjingeln Scarborough Fair, som återkommer generande många gånger. De två återförenas, men efter att Ben fått besök av Elaines milt rasande pappa, visar det sig att hon ska gifta sig med en annan, Carl. Iväg till kyrkan. Ben passerar den underbart bistra hyresvärden, kör om på insidan med sin Alfa Romeo Spider till tonerna av Mrs Robinson, ringer 657 2036 (men det ser inte ut som att han slår det numret), får tips om presbyterianska men drabbas av bensinstopp. Efter att ha övat inför Maratonmannen tar sig Ben till slut in till bröllopet precis i tid för att få se altarkyssen. Han korsfäster sig själv på den enorma glasskivan på läktaren och skriker loss henne från det nyss ingångna förbundet. Efter att ha förseglat metodistkyrkan i La Verne med ett jättekors hoppar Ben och Elaine på bussen och sätter sig längst bak. Efter några förlösande leenden stillnar ruset och de blickar tillsammans ut och in i varsin tomhet.
Dustin Hoffman, Anne Bancroft och Katharine Ross triangeldramatiserar med intim precision och nästan otäck synergi. Brännande närbilder. Tyvärr känns Simon and Garfunkels musik ibland överanvänd, nästan besvärande - om än för sig vansinnigt behaglig. -->

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: De två första tredjedelarna av filmen får toppbetyg. Det är sällan man ser en film som är så genomtänkt, så estetiskt vacker och så intressant på samma gång. Det som faller mig allra mest i smaken är de fantastiska kameravinklarna även om det vågade triangeldramat mellan den nyutexaminerade ynglingen Ben (Dustin Hoffman), den alkoholiserade hemmafrun Mrs. Robinson (Anne Bancroft) och hennes dotter Elaine (Katharine Ross) naturligtvis smakar riktigt bra. Slutet känns aningen slarvigt och nästan lite desperat. Slutbetyget blir ändå riktigt högt eftersom Mandomsprovet är en snygg och välregisserad film med kvicka dialoger och ett självklart skådespeleri. Regissören Mike Nichols var också först att använda popuärmusik på ett integrerat kommersiellt och estetiskt sätt i film. Simon & Garfunkels musik i Mandomsprovet känns för det mesta riktigt trivsam, men emellanåt nästan malplacerad. Dock var det ett orginellt och smart knep att använda den omåttligt populära duon för att sälja in filmen.

Nr 79: Lysande Utsikter

Originaltitel: Great Expectations (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar:

-->Svartvit, kyrkogårdsdisig inledning. Trettonårige Pip stöter på en förrymd enögd fånge och hämtar artigt en fil och lite mat hemifrån smedjebostaden som han ger till fången. Fängelset skjuter med kanon en andra gång för att varna allmänheten att en fånge till har rymt och i smedjan repareras det handfängsel. Jakten är igång – riktigt snygga siluettscener när Pip och vakterna nattspringer över ängarna. I klafsleran tar allt slut och efter att Pip blivit hårdhänt luggduschad av sin elaka, nedlåtande syster, blir han skickad till Miss Havisham. I hennes mörka, hjärtbrustet döda hus står klockorna still på 08.40 – det var då hennes blivande man lämnade henne för en himla massa år sedan, precis innan de skulle gifta sig. Bibeln och bröllopstårtan är övervävda och gardinerna har inte släppt in ljus på evigheter. Miss Havisham är minst sagt bitter och hämndlystet inställd till män – och hon har adopterat stjärnflickan Estella som hon uppfostrar i samma anda. Detta får Pip erfara på en gång och i massor, vilket givetvis och i klassisk föräldraspeglingsanda (systern får här vara surrogatmamma) resulterar i att han blir förälskad i Estella. Det blir också en fantastisk slagsmålsscen mellan Pip och fickkillen Herbert, ett slagsmål som slutar med två käftsmällar från Pips sida och sedan är det ”God middag då”. När Pip fyller fjorton blir han smedjelärling hemma hos Joe och Estella flyttar till Frankrike. Så kan det gå. Hopp fram till när Pip ska föreställa 20, men ser ut som åtminstone 35. Han får ett mystiskt erbjudande från en okänd person som gör att han kan åka till London och ha det bra utan att göra nånting som jag förstår det. För detta får han 250 pund om året, eller 62 pund och 10 shilling per kvartal, hur det nu går ihop. Han blir rumskompis med sin gamle kombattant Herbert och kvitterar ut pengar från den ivrigt handtvättande advokaten Jagger. Efter en glad tid i London blir han hembjuden till Miss Havisham och möts av en överraskning i form av Estella, som är tillbaka från rivieran. Hon flyttar också till London och håller hårdhjärtat Pip på behörigt avstånd. Hon blir tillsammans och gifter sig med en riktig drummel, och sen är hon borta på nytt. En dag knackar den gamle fången på dörren, med ögonlapp och hatt. Det visar sig att det är han som har finansierat hela spektaklet, eftersom han var så tacksam över att Pip gav honom mat förr i tiden, och för att fången dessutom har en dotter som han inte vet var hon är. Där ser man, undrar vem det kan vara. Pip hälsar på Miss Havisham igen, och visst börjar hon brinna. Pip river stilrent ner bordsduken för att använda som släckfilt så tårtan och hela konkarongen far i golvet. Efter att ha försökt smuggla ut den lotsutklädde fången till havs hamnar de i vattnet och Pip räddar återigen fången, han är en riktig helyllekille, den där Pip. Fången fångas. Döms till döden. Innan han dör av sig själv hinner Pip berätta för honom att Estella är hans dotter. RIP. Efter en snygg yrselscen vaknar Pip hemma i smedjan, eller ”Pip, old chap” som Joe säger tre gånger i rad och då är det nära att det brister. Han tar sig till Miss Havishams gamla hus och där väntar naturligtvis en nyskild och bitter Estella, som är i full färd att ta över platsen som hjärtkrossad madame. Men Pip sliter isär gardinerna (The Others?) och lets the light in, vilket får Estella på helt andra tankar. De omfamnar varandra och går lyckliga ut från huset. Eftertexter. Jag tycker den här filmen är väldigt ojämn mest hela tiden. Vissa scener är riktigt snygga och lite minimalistiska. Andra känns helt fruktansvärda, slaskiga. Hade det inte varit för dessa vissa scener hade jag inte kommit över en trea. Att Pip ska vara bara 20 år får jag helt enkelt bara strunta i, för det går inte att tro på även om man var tvungen. Jag läste också nånstans att det skulle finnas nåt Hitchcockliknande parti, berättartekniskt, där tittaren får reda på mer än de som är med i filmen, men jag kan inte komma på var det skulle varit. Time will tell, som Dickens sa. Nu vill jag se om remaken.

Jimmys betyg: 3 
Kommentar: Ung arbetargrabb hjälper förrymd fånge, förälskar sig i vacker överklassflicka som ger honom kalla handen, flyttar till London, blir snobb och får slutligen sin ungdomskärlek. Men filmatiseringen av Charles Dickens roman stannar inte vid detta. Tack och lov. Berättelsen är en intrig om hämndbegär, filantropi, klassresor och kärlek. Naturligtvis. Jag gillar storyn men framför allt gillar jag fotot. Vissa scener ger nästan en skräckfilmskänsla, exempelvis scenerna i början som utspelar sig på kyrkogården vid ett öde kärr. Det är där huvudpersonen Pip första gången träffar den förrymde fången Magwitch som får en avgörande betydelse i Pips liv. Relationen med överklassflickan Estella, som fostras att hämnas på alla män av den förbittrade och övergivna miss Havisham, är intressant, nästan delikat, så länge de är barn. Överhuvudtaget överskuggas de vuxna huvudkaraktärerna av alla biroller som är långt mer färgstarka och intressanta. Filmen, rankad nummer fem av det brittiska filminstitutet över alla tiders brittiska filmer, är okej. Det gjordes en amerikansk nytolkning många år senare med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Den var också okej.

Nr 78: Snövit Och De Sju Dvärgarna

Originaltitel: Snow White And The Seven Dwarfs (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Boken öppnas, slottet träder fram, Snövit kör lite smäktande prinslovin´ call and response ner i brunnen till småfåglarnas förtjusning. Drottningen med sin enorma mantel narcciserar sig så till den milda grad att hon beordrar jägaren att ta med Snövit ut i skogen och kniva henne. Den klassiska darrande handen, som till slut släpper dolken och skonar oskyldiga, vackra flickan - låter henne rymma till skogs. Hon är en flykting i okänd terräng, nattnaturen tar skepnader av odjur och storgapade monster. Men plötsligt ljus och efter lite mer call and response med småfåglar, ekorrar, rådjur, kaniner och en sköldpadda hittar Snövit fram till hyddan vid ån. Efter att ha rättat till håret, försiktigknackat och gått in i huset, tar hon genast tag i de slarviga barnens lämningar. Hon diskar, hon dammar, hon sopar - hon sjungstädar sjuungkarlslyan tills det skiner och blänker. Tvättbjörnarna tvättbrädetvättar kläder och gardiner. Allt blir rent, allt blir fint. Samtidigt är det dags att göra kväll i gruvan. Dagens skörd - diamanter och rubiner stora som fotbollar - läggs i valvet och dvärgarna hejhåar sig hemåt. De upptäcker att det lyser i huset och bestämmer sig för en insatsstyrkenärmning. Efter att ha clearat undervåningen skickar de upp idioten på loftet så att han kan undersöka de mystiska ljuden därifrån. Han lyckas trassla in sig i kastruller och grytor och återvänder ner för trapporna som ett metallmonster och får Rodneykingspö av sina sex sambos. Snövit vaknar och namngissar sig in i varenda dvärghjärta utom Butters. De svenska dvärgnamnen är ju för övrigt helt genialiska, om man jämför med de engelska. Det är dags för mat, men innan det lite good old uppfostran; Snövit dagisbeordrar dvärgarna att de ska gå och tvätta sig efter att de har fått visa upp sina smutsiga grovarbetarnävar. Ute i baljan polerar de flintarna på varandra och grupptryckstvättar den fortfarande skeptiske Butter. Toker sväljer tvålen, var i hela dalen tog den vägen sen? Kanske något för uppföljaren, när den nu kommer? Tillbaka i slottet gör drottningen en häxblandning av skrik, vind och blixtar och extasysnurrar sig till en trollpacka med näsvårta och puckelrygg. Hon bibelförgiftar ett stort rödrött äpple och ger sig av mot dvärghyddan, där det för tillfället är stor klang -och jubelkonsert. Det är ryggmärgsjulaftonsavsnittet med schlagerhöjning och när Toker nysflyger upp i takbjälken går det över till att bli sovdags. Hur i himlen kan Snövit ta alla dvärgarnas sängar med gott samvete? Nåväl, efter en kvällsbön på knä vid sängkanten somnar hon in och på undervåningen skäggsnarkas det i byrålådor, kittlar och skåp. Drottningen Styxpaddlar sig genom natten och ekoskrattar om Snövits levande begravning. Morgon i dvärghyddan och det är dags att bege sig till gruvan. Snövit pussar iväg dvärg för dvärg och Butter smörsmälter efter läpparna mot hans flint. Snövit börjar baka och plötsligt står häxan i fönstret. Hon pedofillockar Snövit med ett magiskt äpple som uppfyller önskningar. Snövit sväljer bluffen, häxan beskriver förloppet utanför bild och Snövits hand Hitchcockfaller fram bakom en tunna, det tuggade äpplet rullar iväg. Nu djävlar kommer dvärgarna springande tillbaka efter att ha blivit hämtade av alla djur som sett vad som hänt. De jagar upp häxan på en klippkant, det är en återvändsgränd, det är högt, det är brant, det har börjat regna och blixtra. Det är Die hard. Häxan försöker hävarmsstjälpa ett stort klippblock ner mot dvärgarna, men plötsligt rasar klippan och häxan avgrundsvrålar sig ner mot en säker död. Man blir sugen att säga att hon föll på eget grepp. Nere vid hyddan blir det likvaka där allt och alla gråter; dvärgarna, himlen, stearinljusen och djuren. Det är en gränslös sorg. Snövit läggs i en kista av glas och guld. Eftersom sorgen är så oerhörd och förlamande kan dvärgarna inte förmå sig att begrava henne. Hon får ligga kvar, lit de parade i ett genomskinligt mausoleum. Entré prinsen som öppnar kistan och kysser sin Snövit och när alla sänker blicken i vördnad öppnar Snövit ögonen och sätter sig upp. Prinsen omfamnar henne, stor glädje utbryter - det är lätt att förstå. Blixtsnabbt tar Snövit farväl av dvärgarna - Toker försöker få en munpuss, men Snövit är konsekvent och ger honom bara en rackare på flinten igen. Snövit och prinsen beger sig bort i solnedgången med sin vita springare. Slottet badar i mattgula strålar. De levde lyckliga i alla sina dagar, och boken stängs.
Det jag undrar är ju varför Snövit tvunget skulle ge sig av? Kunde de inte byggt ett litet hus bredvid dvärghyddan? Hon trivdes ju jättebra. Tänk vad roligt för deras barn att få växa upp med sju dvärgar som grannar. Det är inte alla förunnat. Jag tror det var prinsen som övertalade henne. Han såg ut som en riktig kvinnomisshandlare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bröderna Grimm vet hur man skriver sagor. De skriver bra. Walt Disney vet hur man snor dessa. Och han snor riktigt bra. Jag gillar filmen väldigt mycket men huvudpersonen, prinsessan Snövit, ger mig inte mycket att hänga i julgranen. Faktum är att de delar av filmen där Anna-Lotta Larsson sjunger i falsett faktiskt är ganska uttråkande. Roligt blir det när dvärgarna gör entré. Scenen när de marscherar hem från gruvan, där Kloker leder sällskapet med gult frontljus medan Toker släpar efter med rött bakljus är vansinnigt rolig. Likaså när Snövit behandlar de vuxna karlarna som barn, helt fantastiskt - "marsch och tvätta er nu, annars får ni inte någon mat". Och dvärgarna lyder. Intressant i sammanhanget är också Butters mycket skeptiska kvinnosyn, "bah, kvinnfolk, ge dem lillfingret, de tar heeela handen" och så Klokers svar, "lyssna inte på lortgrisen, kom igen nu gubbar".
Snövit Och De Sju Dvärgarna är en klassiker, mycket tack vare Disneys ambitiösa mål att utveckla filmmediet. Projektet med Snövit var både modigt och dåraktigt i mitten av 30-talet - vem fan ville se 80 min tecknad långfilm? Väldigt många tydligen. Själv vill jag se mer av dvärgarna. Framför allt vill jag veta mer om dem. Var kommer de ifrån, vad har de för relation till varandra och vad händer efter att prinsen snor med sig Snövit till slottet i fjärran...?

Nr 77: Terminator 2 - Domedagen

Originaltitel: Terminator 2: Judgement Day (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En riktig långtradare. Till en början känns den fortfarande fräsch, tempofylld, nästan charmig. De första jakterna och söndertrasande skjutningarna går att mysle åt. Förresten, hur många djävla växlar har John på sin mc i flodrännescenerna? Effekterna var minst sagt i ropet då det begav sig, och silverflytaren fascinerar ännu. Men nånstans efter tredje reklampausen börjar det sega till sig, känns så långt kvar till tummen upp i eldhavet. Och det blir en transportsträcka med jag vet inte hur många försök att med pumphagel oskadliggöra en ooskadliggörbar maskin från framtiden (andra filmen på rad med tidsresa). Dock är det stundtals en fartfylld transportsträcka, en orgie i metallstånk och krutstön, fälgskär och bilkross. Hasta la action, baby. Två noter om ljudeffekter; 1) För åtminstone sex år sedan visade Sven E Carlsson hur det låter av skor mot golv när Sarah springer barfota genom psykkorridorerna. Kul. 2) Nyligen såg jag en dokumentär om han som gjort musiken till filmen, och han berättade om hur han skapat det dova, mullrande industriljud som återkommer i så gott som alla scener där den onde Terminatorn är med. Tyvärr minns jag inte vad han sa, men det var nåt orginellt i alla fall. Får leta efter det. Slutsumma; effekterna tar helt klart förstapriset, och ett helt annat pris tar slutkommentaren om att om en Terminator kan uppskatta mänskligt värde kanske vi också kan det. Så djävla dåligt, men det påverkar inte betyget, eftersom filmen i mina ögon redan är slut när tummen glider under ytan och Arnold slocknar - för den här gången.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det förhållandevis höga betyget grundar sig enbart på underhållningsfaktorn och möjligen specialeffekterna som när filmen gjordes antagligen var otroligt spektakulära. Det är mycket i filmen som är konstigt. Varför går inte T-1000:s kläder sönder när han blir skjuten? Att han själv är tillverkad i flytande metall förstår jag men kläderna snodde han ju från en snut han dödade i början. Konstigt. Varför skickas inte T-1000 tillbaka ännu längre i tiden för att exempelvis döda morsan så att grabben aldrig blir född och därmed inte kan leda det framtida upproret? Borde inte det ha varit enklare. Konstigt. Bortsett från dessa och andra detaljer som tvingar in filmen i en logisk återvändsgränd så är det en kul och fascinerande film som egentligen aldrig blir tråkig. Det karakteristiska soundtrack som inleder och återkommer genom hela filmen får topppbetyg. James Cameron, som både gjort Terminator 1 och Aliens, gjorde några år senare en mastodontsnyftare om ett sjunkande skepp.

Nr 76: Livet Är Underbart

Originaltitel: It's A Wonderful Life (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Två filmer i en. Den första väldigt jordnära och till en början väldigt välgjord om den frustrerade George som vill leva sin dröm, men som fastnar i hemhålan. Lite väl lång - den kunde kortats med en tredjedel och den tredjedelen kunde lagts på andra delen av filmen där George vid sitt eget självmordsräcke får besök av en ängel han själv måste rädda ur det iskalla vattnet. Just där en väldigt snygg scen när George dyker ner från bron och man ser märkena i snön på räcket där han haft armarna (även om det väl inte stämmer, han drar ju armarna längs med räcket, men i dykscenen är det bara två smala avtryck?). Underbart sentimentala orsak och verkananalyser när George får tillbringa tid i hemhålan som om han aldrig funnits. Inte särskilt långt till Tillbaka till framtiden, men svartvitt. Mycket skulle varit annorlunda, mycket skulle varit sämre. Och det känns bra. Det känns bra för George att sedan få komma tillbaka till den första verkligheten, och det känns bra för mig. Det känns bra för alla. Bra.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Amerikansk feelgood i juletid. George Bailey (James Stewart) har stora drömmar som sträcker sig långt utanför det lilla samhället Bedford Falls men omständigheter gör att han blir kvar och övertar sin fars lokala sparbank som hjälper vanligt folk att ha råd med bostäder. Det sticker naturligtvis i ögonen på den giriga kapitalisten och stadsbankiren Potter som gör allt för att den godhjärtade Bailey ska gå i konkurs. Bailey ser sina drömmar grusas en efter en och när han slutligen står på knäna och riskerar både utmätning och fängelse på grund av affärer som den elake Potter haft ett finger med i ser han bara en utväg... Det är en film om drömmar, om solidaritet och om kärnfamiljens lyckliga slut men det är lika mycket en film om "tänk om...". Den har ett bra driv och även om den på slutet smälter ihop i sentimentalt slisk så gillar jag den.

Nr 75: E.T. The Extra-Terrestrial

Originaltitel: E.T.: The Extra-Terrestrial (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Den håller än, den gamla godingen. Nästan alla repliker och scener sitter kvar i ryggmärgen, även om det måste varit minst 15 år sedan jag såg den senast. Elliott får en surrogatpappa i form av en varelse från yttre rymden. E.T lär sig prata, väcker vissna blommor till liv och bygger en rymdtelefon med hjälp av Atarigrafik och en sågklinga. Det är spännande, snyggt planterat och sammanblandat med några oförglömliga bilder; cykeln som lyfter genom månen, E.T ligger vitkall i tunnelvattnet, E.T glider omkring packad i huset och kollar romansfilm, E.T härmar lilla Drew Barrymore när hon skriker. På slutet blir det lite väl svampigt med hjärtmassage och repliker som "jag kommer alltid tro på dig", men det blir aldrig några grova övertramp. En familjefilm som ses lika bra solo.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En riktig charmrulle om den långfingrade trädgårdsmästaren E.T. från yttre rymden som blir kvarglömd på jorden av sina polare. Den är fruktansvärt sentimental men det är okej. I like it anyway. Drew Barrymore som lillasyster Gertie i sin kanske första roll. Sen började hon knarka. E.T. kammade hem en massa Oscars naturligtvis. Jag väntar fortfarande på uppföljaren men hoppas att den aldrig kommer, E.T. är en barndomskompis som trivs bäst i minnet.

Nr 74: Singin' In The Rain

Originaltitel: Singin' In The Rain (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag tycker jättemycket om när de akrobatdansar och hetssteppar bland färgglada kulisser och mjuka soffor. Det är bara dansandet jag gillar, varken sången eller resten av filmen är något jag bryr mig om. Men dansandet, steppandet. Häpp! Hur orkar de? Hur kan de le så brett? Så vitt? De är så synkroniserade. Det är så felfritt, så energiskt, så utan andfåddhet, utan mjölksyra. Så elegant och starkt. Koreografin känns helt oerhört på tårna. Jag älskar Gene Kelly efter det här. Eugene, jag älskar dig.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Redan i inledningen känner jag att det här blir en lååång film. Det mest intressanta i hela filmen är dansandet. Det är imponerande och häpnadsväckande. Där stannar det för mig. Jag blir nästan provocerad av smilfinken Gene Kelly när han flinar upp sig mot kameran eller fluffar till fjädrarna för Debbie Reynolds. På med dansskorna, Gene, och gör det du är bäst på!