Nr 840: Panik I Gangstervärlden

Originaltitel: Angels With Dirty Faces (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Suveränt rappt och pendlande mellan de bättre och sämre sidorna i människan. Barndomskompisarna Rocky (James Cagney) och Jerry (Pat O'Brien) tar varsin väg i livet efter ett plundringståg som spårar ur. Jerry springer lite snabbare än Rocky när de jagas av polisen och kan på så vis undkomma lagens långa arm och brottets bana, och väljer istället den gudomliga vägen och blir präst. Rocky å andra sidan åker dit, straffas med ungdomsvård och utbildar sig därigenom till att bli fullfjädrad yrkeskriminell. 15 år senare korsas deras vägar igen när Rocky återvänder till hemtrakterna för att utkräva pengar av sin skumraskadvokat Frazier (Humphrey Bogart(!)). Prästen Jerry försöker med milda makter och basket få fason på de lokala ligisterna i "The dead end gang", men det är först när Rocky med sitt gatsmarta tugg och sina tjuvknep (örfilar, armbågar, sparkar och slag) äntrar planen som det börjar tyglas. Ungdomarnas respekt och beundran för Rocky är himlahög och Jerry kan lugnt operera mer långsiktigt i bakgrunden. Good cop bad cop. Rocky hamnar dock såklart i enorma mängder korrupta trubbel, trubbel Jerry inte drar sig för att blottlägga med hjälp av media och det hela slutar i en riktigt snyggt filmad och iscensatt shoot out, med takspring, noirskuggor, tårgas, sökarljus och kulspruteeld genom fönsterrutor. Rättegång och var så god och sitt Rocky, i elektriska stolen.
Slutpartiet är mycket intressant. Till en början tänker jag att Rocky helt enkelt går Jerry till mötes med dennes önskan om att Rocky ska ångra sig högt och tydligt innan döden, för att på så sätt avskräcka efterföljande ungdomsgenerationer att välja den krokiga vägen. När Jerry sedan möter The dead end gang efter avrättningen och de tvivlar på vad tidningarna skriver om Rockys sista ord, säger Jerry att det var precis så det gick till. Han undanhåller så att säga sanningen, tänker jag. Sedan leder han dem upp ur mörka källaren, in i ljuset. Men sen börjar jag fundera. Och kommer fram till ungefär tre möjliga scenarion:
1. Rocky "spelar med" och låtsas rädd. > Jerry inser detta och "ljuger" för Dead end gang.
2. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser detta och "talar sanning" för Dead end gang.
3. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser inte detta och "ljuger" då i en mening för Dead end gang, samtidigt som han - ovetande - talar sanning om vad som hände.
Ett tankeväckande slut, där tåren i Jerrys öga öppnar för flera möjliga teorier.
Och Rockys snack och vapenhantering är helt fantastiskt fylld med attityd, personlighet och komik på samma gång. Som en ilsken tatuerarnål far han fram över duken, huden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi får följa två barndomskompisar som bokstavligt talat, men rätt slumpmässigt hamnar på två olika vägar i livet. Rocky växer upp på ungdomsanstalt där han därför odlar en kriminell ådra medan Jerry blir präst i kyrkan där de båda sjöng i gosskören. Kring dessa män kretsar ett ungdomsgäng och Rocky och fader Jerry har lite olika pedagogiska knep för att ta sig an dessa vilsna busar. Naturligtvis är det Rockys charm och och brottsliga handlag som gör honom till en idol för grabbarna. Fader Jerry kämpar lite i motvind kan man säga. Rockys affärer innefattar en stor portion korruption och fader Jerry växer i uppgiften att ta itu med detta. Ett modigt mediaföretag hjälper honom och plötsligt hängs både den ena och den andra i stans toppskikt ut. Rocky ser bara ett sätt att försvara sig när det börjar bli hett om öronen - med rejäla pistolmagasin. Det hela slutar med dödsdom och fader Jerry vädjar till sin polare att inte visa sig kaxig när han går mot döden, allt för att visa pojkarna att hans bana inte är den rätta. Den här filmen är en moralpredikan i sin bästa skepnad med riktigt fina scener men där de religiösa slutsatserna dock får det att vrida sig i mig. När fader Jerry leder pojkarna uppför källartrappan mot det kristliga ljuset och slutbilden är över en kyrka så mår jag lite illa faktiskt. Men på det stora hela är det en riktigt hygglig rulle signerad Michael Curtiz (giganten som vi bland annat känner från Kapten Blod, Robin Hoods Äventyr, Casablanca och Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna.

Nr 839: Alice

Originaltitel: Něco z Alenky (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmen bättre än boken! Tillåt mig jubla. Jan Švankmajer, den gamle militanta surrealisten, öppnar sin absurda verktygslåda och tolkar klassikern Alice i underlandet på ett stopmotionskruvat, animationsförvridet och pixilationsbegåvat sätt. Som tur är - för mig - läste jag boken dagen innan och kunde därför bara njuta av hur filmen både följer, avviker från och förgyller textversionen. Alice, i en uppenbart oral fas, smakar på allt som kommer i hennes väg, och hon krymper och växer och gråter och gläds i sitt förföljande av den vita kaninsekompisen. Skolbänken är the rabbit hole; för att slå sig fri från det strikt logiska kunskapsförtryck som utövas av det samhällssanktionerade utbildningsväsendet måste det unga barnet vända sig mot och penetrera själva sin utgångspunkt, som genom denna perspektivförflyttning blir individens juxtaposition. Fantasin blir ett hjälpmedel och redskap för barnet att uppnå inte bara en större förståelse för sitt inre mentala landskap, utan också och framför allt en acceptans för det oändligt oförklarliga och ologiska som utgör den omedelbara bild av verkligheten som barnet möts av vid varje givet ögonblick, men som förnekas och bortförklaras av den rationella vuxenvärlden. I drömmen är allt tillåtet, men att ta med drömmen in i det vakna ses som sinnesförvrängt, hallucinatoriskt, om det inte handlar om en putslustig sekvens där man är överens med sig själv och eventuella åhörare bredvid i kanske sängen eller vid frukostbordet att detta, detta är så långt från den verkliga verkligheten att det enda vi kan, ska och måste göra är att skratta åt det, förskjuta det, distansera oss från det, så att det inte kommer oss närmare. Vi vill under inga omständigheter få syn på oss själva. Därigenom blev filmen naturligt också ett inlägg i den då jämförelsevis ganska milda Palmemordsdebatten. Švankmajer har alltid varit tydlig med var han står i frågan. Det krävs ju ingen avancerad hjärngymnastik för att räkna ut att den stressade kaninen egentligen är på väg från Skandiahuset till tunnelbanan, eller att Alice med sin klumpiga bevishantering och irrande, vilsna personlighet är en reinkarnerad spaningsledare med dinglande revolvrar. Eller att hela rättegången på slutet är en fascinerande skicklig framtidsskildring av den ikoniskt förvirrade presskonferens som hölls i juni 2020.
Och visst finns det även i denna film en klassiker: yxan genom dörren. Kaninen ska bara in. Det placerar denna rulle i så fint sällskap som Broken Blossoms, Körkarlen, Mother India och The Shining. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Något från Alice. En dröm, eller en mardröm. En surrealistisk delvis, ja mestadels, animerad tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (som jag läste första gången dagen innan denna film). Kristýna Kohoutová briljerar i rollen som Alice, både filmens berättare och huvudperson, med sin återhållsamma och avslagna mimik. Jan Svankmajers dockor är obehagligt skräckromantiska. Det skruvar till det i mig då min bild av kaninen, hattmakaren, påskharen och de andra djuren får sig en rejäl knock. Det är naturligtvis ett smart grepp av filmskaparen då det förstärker det absurda och fullkomligt ologiska i berättelsen. Filmen tycks ta ännu ett steg i det mörka undermedvetna som boken egentligen bara ger oss en föraning om. I boken uppfattar jag det som att det är Alice själv som driver berättelsen, genom sin naivitet och sin förmåga att ifrågasätta och kommunicera. I filmen känns det snarare som att hon blir jagad, tvingad till handlingar. Om boken är en bisarr men lite spännande tripp på någon hallucinogen drog så är filmen snarare en snedtändning, föreställer jag mig. Jag tror att jag gillar idén och föreställningen om samt alla referenser, inte minst populärkulturella, till Alice mer än själva berättelsen. Eller också har jag helt tappat mitt barnjag och min fantasi. Kanske är jag för vaken och formellt formad för att våga se lite djupare, inte minst i mig själv. "Du måste blunda, annars ser du ingenting", säger Alice inledningsvis i filmen. Hon har säkert rätt.

Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.

Nr 837: Pasazerka

Originaltitel: Pasazerka (1963) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Metafilm om tyska före detta SS-officeren Liza som på en oceangångare - denna "ö i tiden" - får stillbildssyn på någon som är, eller liknar, polska koncentrationslägerfången Marta. Minnen väcks till liv, och tittaren får först reda på att Liza inte har berättat för sin man att hon var "overseer" i lägret; till honom har hon sagt att hon var fånge. Inledningen är smått fantastisk. Nästa steg blir att man får följa Lizas förskönande version av vad som hände, när hon berättar för sin man.  Här handlar det mycket om att Liza var vänlig och hjälpsam och och bara gjorde som hon blev beordrad. Ytterligare ett steg tas när tittaren får följa vad som väl kan beskrivas som Lizas inre version av händelserna. I denna senare version framgår det tydligare att Liza drevs av en lust till maktspel, där hon kunde kontrollera Marta mycket genom att hon kunde styra tillflödet av det Marta önskade mest; besöken av fästmannen.
Knivskarpa, svartvita och enkla "rörliga" bilder från lägermiljön varvas mycket framgångsrikt med stillbilder från oceangångare och tillsammans med den lugnt förklarande och resonerande voice overn bildar detta en mycket intressant berättad historia, men tyvärr upplever jag det (som vanligt) för rörigt för att kunna hänga med. Jag förstår med jämna mellanrum inte var i historien jag är, eller vem som har gjort vad. Jag inser att detta ju inte är den "färdiga" filmen, eftersom hela idén verkar bygga på att mer presentera det material regissören Munk filmade innan han dog i en bilolycka, men kanske ännu större anledning då att hålla grundhistorien begriplig. Flashbacks i flashbacken och poetiskfilosofiska resonemang i all ära, men jag hade hellre sett en lite rakare berättelse. Men det är väl därför filmen är med i boken antar jag.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En liten cineastisk pärla i det Östeuropeiska filmoteket. Endast en timme och intressant och effektfullt komponerat med såväl stillbilder och rörligt material. Andrzej Munk hann tydligen aldrig färdigställa filmen innan han avled i en bilolycka. Slutprodukten är alltså en kombination av Munks filmmaterial och en speakerröst som inledningsvis kommenterar regissörens ambitioner men som också utmanar och ifrågasätter. Det passar väl till filmens innehåll som porträtterar en kvinnlig SS-officer, Lisa (Aleksandra Śląska), som tjänstgör som föremålsadministratör i Auschwitz och hennes möte och relation med en av de politiska fångarna, Marta (Anna Ciepielewska). Vi får Lisas två versioner av denna berättelse. I den första, som hon berättar för sin man, framställer hon sig som generös och hjälpsam när hon hjälper Marta att träffa sin älskade i lägret. Som i alla berättelser så finns det hål, utrymmen och komplicerade förhållanden som kanske inte alltid gör berättelsen fullständig rättvisa. Därför får vi även en annan version av vad som hände, även denna berättad av Lisa själv, dock endast med publiken som åhörare. I den versionen framkommer en mer detaljerad historia där Lisa snarare är en mer eller mindre maktfullkomlig uppsyningskvinna och där Marta blir föremål för hennes psykologiska övervakning. Filmen övertygar med sitt fantastiska foto som i varje ruta dessutom skildrar händelser knappt märkbara, i bakgrunden, i utkanten. Det finns många starka scener från Auschwitz. En av dem som berör mig mest är när en liten flicka glatt klappar SS-soldatens hund innan hon tillsammans med andra, helt omedvetet, förs ner i dödskammaren.

Nr 836: Röd Hymn

Originaltitel: Még kér a nép (1972) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En hymn bestående av 26 strofer, skulle man ju überpretentiöst kunna kalla det här. 26 klipp - och med klipp menar jag inte avbrottet mellan två sekvenser där saxen förr i tiden hade talat, utan klipp i bemärkelsen sekvenser, typ. Vid flera tillfällen består samma scen i filmen av två eller flera klipp. Vilket solkar ner flödet, tycker jag. För grundstrukturen är långa svepande kameratagningar med detaljplanerade fokusskiftningar. Delikat schemalagt koreografiskt och mycket behagligt. Men så ibland trampar liksom storsaxen in och örfilar in ett jumpcut. Svårt obehagligt.
1. Folkmusikfestival. Marseljäsen igen. Den var väl med i förra rullen, Röda Och Vita? Följt av mjuka toner och en kvinna går runt och hävdar Right to the people. Upp till kamp mot kapitalet. Nytt system! Mvh Friedrich Engels.
2. Sång: We are workers, we have no freedom! Länge leve de fattiga arbetarna! Avtalsförhandlingar med stora stygga Kapitalet. Sädsäckar bränns i minirevolution. Bossen får huva, omringas. Kampringdans runt elden. Salut!
3. Armėsnack. "Finns det nån som inte servar någon?". Fråga Dylan. Svär socialisteden. Sektvarning. Fina ord, plakatretorik. "The cock of my godmother". Blåklädda soldater omringar den sjungande gruppen.
4. Dansen och sången fortsätter. Kvinnor, enormt förtryckta, går runt barbröstade. Klär av sig. Soldaterna springer skrikande förbi dem.
5. Plötsligt kväll wtf. Eld brinner. Sången fortsätter. "Röda flaggan för arbetare". "Ett bättre land". Åh fan.
6. Dag igen wtf? Bara bröst och duvor. Engelsk sång "Charlie is my darling" wtf? En av soldaterna börjar dansa med, motas bort av sina egna. Förräderi. Han kastar sitt vapen, som plockas upp av annan soldat som skjuter tre skott mot halvnaken kvinna. Hon visar upp sitt blod. Soldaten som kastade sitt vapen skjuts.
7. Kvinna och duvor. Musiken fortsätter. Istället för blod - en röd tygbit i handen. Således symbolisk film. Badtunna, sång, dans och skratt. De verkar ha det för djävligt.
8. Lorden kommer och hälsar på. Ger ekonomilektion. Järnlagen. Den järnhårda lönelagen? Klasskamp! Lorden "dör".
9. Rythm guitar. Kvinna på häst är förbannad. Präster kommer och läser böner, ringer i klockor, svänger med rökelsekar. Frukt och grönt och kött och fisk och ägg och bröd och vatten och vin. De verkar verkligen ha det för djävligt. Kyrka med levande ljus. Piskan viner. Inre konflikter i gruppen? Prästen kvävs, pressas in i kyrkan, dörren stängs och sången börjar.
10. Kyrkan bränns ner.
11. Kväll igen wtf. Kyrkan brinner på avstånd. Ringdans runt.
12. Kyrkan brinner fortfarande på avstånd. Fortsatt ringdans runt.
13. Kyrkport brinner. Panorering uppåt i tornet. Toppen brinner.
14. Dag igen wtf? Kvinna ber högt. Tända ljus. "Herre, rädda oss". Fräls oss från det ena och det andra.
15. Klockslag och vinande piskor. Bibelcitat. Musik och stavsnurrande. Paradkänsla. Man efterlyser och propagerar för en mer fredlig och eftertänksam socialism. Lugnare musik och mjukare dans. Gubbe skär sig i handleden med skäran. Ok? Typ socialismen håller på att dö? Eller socialismen begår självmord genom att bli soft? Symbolisk film.
16. Begravning av gubben (socialismen? Symbolisk film). Lie, grepar, skäror på väggen bakom vitklädd kvinna som predikar. "Socialism, ditt kungarike ska komma. Här och över hela världen!" "Sänk skatterna!" Wtf? Sossarna vill väl avskaffa monarkin och höja skatterna? "Jordens frukt tillhör alla!" Ringdans igen. Trupper marscherar in. Armėtrummor.
17. Trumvirvlar. Mycket militär. Lekande barn. Dukanintetamigmelodi. Nån typ general styr upp villkoren. Fiol och sång.
18. Skymning. De "fega" verkar lämna byn (på generalens order). Fler trupper in.
19. Bybor vid rälsen. Inträdesprov. Nån vill bli socialist. Erkänner sitt förtryckande brott. "Ångrar du dig?" "Ja". "Ok, du får vara med". Tåg tuffar förbi i bakgrunden med soldatransport. Sång: "Vi har haft otur".
20. Ett närmast gående Körslaget. "Vi är arbetare, vi har ingen frihet!" Soldater ansluter. Mobilisering? Brandtal.
21. Långdistansskott med kamera. Uppradade trupper. I mitten stor folkfest runt gigantisk liknande midsommarstång. Soldaterna blandar sig med folket och dansar. Plötsligt drar sig soldaterna ur, bildar ring runt dansarna. Och börjar skjuta. Kanske ingen jättebra idé att stå i ring om man ska skjuta mot mitten. Men, symbolisk film.
22. Armén firar segern. Skål för fan. Kyrkan kommer gående över ängen. Gemensamma intressen? Klockor och rök. Blod i floden. Soldat knäböjer i blodfloden.
23. Trubadurens sång övergår i marschmusik. Brassband. Klockor och rök, standard. Kyrkan har gjort come back. De röda vimplarna rycks av. Vita band höjs. "Jag ångrar min socialistiska ed." Nya bud från gud. Trubaduren drar kniv och sticker... Ja, vem?
24. Närbild på han som blev stucken. Blod ur mungipan.
25. Soldater backar undan, skjuter trubaduren som faller i armarna på vitklädd kvinna, vidare ner i gräset. Kors med fåglar. Symbolisk film. Rödtygade handflator. Vitklädda gruppen omringas av ryttare.
26. Vapen laddas i skymning. Vitklädda män och kvinnor verkar ta nåt slags farväl. Tystnad. Oj, vad tyst. Trasiga instrument, döda fåglar. Döda, nakna människor. Soldater skålar. Armėbandet drar igång. Rödklädd kvinna drar ner soldat från häst, tar hans vapen och skjuter flera soldater. Börjar sjunga "Vi har haft otur". Höjer vapnet.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Miklós Jancsó återkommer med ännu en röd rulle men denna gång i ett lite mer nyskapande arrangemang. Som en "sensuell, kommunistisk friluftsmusikal" för att använda bokens beskrivning. Här är det färgstark sång och dans för hela den socialistiska slanten och det hela börjar med Marseljäsen i både instrumental och vokal version. Sedan löser folk-, arbetar- och frihetssånger av varandra medan det finns nån slags schism mellan herrefolk, militärer och bönder som är högst oklar. Känslan av planlöshet från förra filmen Röda Och Vita förstärks med alla hästar som springer fram och tillbaka i bild, soldater som tycks gå lite hit och dit och ställa upp sig på måfå. Det måste naturligtvis vara helt uttänkt och koreograferat men i mitt huvud blir det rörigt. Enda tillfällena där jag kan känna mig lugn och avslappnad är i ringdanserna eller de ceremoniella händelserna. Då begriper jag ändå vad som händer. Jag räknade till 24 tagningar/klipp men tydligen är det 26. Oavsett så är det imponerande att få ihop det med alla människor, djur och så plötsligt ett tåg mitt i allt. Väl repeterat, inte minst för kameramannen. Tänker på Den Ryska Arken där hela filmen gjordes i en enda tagning. 

Nr 835: Röda Och Vita

Originaltitel: Csillagosok, katonák (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt Cinemascope glidande över floden Volgas strandkulleområden. Hästar, ofrivilliga bad, kattochråtteavrättningar, människor som blir fösta hit och dit, beordrade det ena eller det andra. Är du ungrare? Kan du ryska? Är du bolsjevik? Kosack? Tatar? Armenier? Oavsett svar och oavsett fråga så känns det som ett lotteri vad som ska hända därefter. Det handlar tydligen om ryska inbördeskriget. Anonymiserat dödande, man (jag) vet inte vem som dödar vem, och det finns definitivt en distans där; jag förblir i princip helt oberörd. Bara förvirring, men den är jag så van vid nu. Ungefär som inför upprepade, standardiserade rapporteringar om krig i nån helt annan del av världen. Det som fastnar mest är den plötsliga skogsvalsen, med orkester. Och slutscenerna var mäktiga, som att man sitter på kullen ovanför de sista framryckningarna och tittar på. Fältslag.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Starka bilder och snygga scener men trots den tydliga avgränsningen i både tid och rum så får jag inte ihop vilka som är vilka. Sjuksyrrorna är ju de enklaste att identifiera. De väna, ljuva, livgivande och -tagande. De nakna. De röda fattar man ju är socialister, revolutionärer kanske, men de vita då? Är det militären, regeringstrogna, tsarens män? Och så har vi ju kosackerna och tartarerna, vilka är det och på vilken sida står de? Och så alla frågor om vilka som är ungrare? Det leks spring-så-skjuter-vi lite här och där, ställs upp folk på led, flyttas personer hit och dit, rids lite fram och tillbaka, lite som att man liksom vill blanda på korten för publiken. Titta här, titta där, rött kort, svart kort, nej men titta, det röda var här och inte där. Looky looky, no hands. Samtidigt blir det en kollektiv rörelse som nästan liknar dans, något som blir väldigt explicit i scenen med sjuksyrrornas björkvals till blåsorkestern och som blir ännu tydligare i Miklós Jancsós nästa film, Röd Hymn.

Nr 834: Sátántangó

Originaltitel: Sátántangó (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En djävulsk tango i 12 steg. Till en början helt magnifikt fängslande, särskilt när jag inser att tredje steget - där doktorn antecknar vad som sker utanför fönstret - är samtida med första steget - med Futakis otrohetsvisit. Det doktorn ser har tittaren redan sett, fast inifrån sovrummet. Där nånstans är jag uppe på en rak femma. Det oerhört långsamma och närgångna berättandet. Människor och djur som släpar sig fram i ett aldrig upphörande regn. Väntar på och önskar sig nåt bättre. Och Irimias kan erbjuda detta, bara byborna öppnar sina hjärtan. Och sina plånböcker. Då kommer allt bli bättre. På sikt. Irimias är en falsk profet, en ulv i fårakläder. Och vad ska han egentligen med dynamiten till, som han beställer? Spränga hela "nya farmen"?
Steg för steg framåt och bakåt i historien. Lilla kattplågerskan Estike möter doktorn utanför puben både i slutet av steg 3 och i steg 5. Då har hon redan smygtittat in i festlokalen där de vuxna dansar satanstangon. Är det därför hon väljer att råttgifta sig själv till döds? Hon ser vad hon har att vänta sig? Berättarrösten säger att hon ser nåt slags samband mellan föregående dagars händelser, och hon blir typ lugn av det. Väldigt mystiskt och obegripligt. Pretentiöst, kanske man skulle kunna kalla det. I steg 6 får man följa satanstangon från insidan, inne i puben. Riktig firmafestfeeling med baguettebalansering på huvudet. Där ser man flickan Estike i fönstret, smygittande in. Således tänker jag att stegen överlappar och överstegsfintar varandra hela tiden. Början är slutet, mitten är början, slutet är nära. Turkarna kommer! Steg 8 och 9 innehåller samma händelser men från olika perspektiv. Flocken förflyttas, mot Almas, ny by ska byggas, levas i. Regn regn regn. Drömsekvens, berättarröst beskriver de olika karaktärernas drömmar när de ligger och sover i nåt slags ödehus. Också en för mig skavande scen, den hade jag klippt bort direkt om jag fick, vilket jag inte får. Överlag hade jag klippt bort en hel massa övertid. Sitter och funderar lite på hur det kan tänkas vara en slags härskarteknik, en nästan sadistisk sådan, som regissörer kan använda sig av. Att dra ut på det. Att låta en scen pågå i flera minuter efter att den, i alla fall för mig, är död. "Det här är mitt trademark, jag kan 'tvinga' dig att titta på mina enormt långa tagningar". I vissa falla tycker jag det är skönt, det blir som en andningspaus efter att det har hänt mycket. Men i vissa fall undrar jag ju bara om han glömt att trycka på stoppknappen. Och därför sjunker mitt betyg en aning.
Men jag kommer aldrig glömma upplevelsen av att titta på den här rullen. Det tog en hel dag, med avbrott för lunch, kaffe, promenad och handling och två allsvenska fotbollsmatcher. Just ja, det var det jag tänkte på när jag kollade fotboll, och jämförde med filmen. En spelare kan ju briljera, visa upp sitt fantastiska register av finter, ryck och dribblingar. Men om de inte leder till nåt, inte resulterar i framgång för laget, så är de bara intressanta i sig, och då måste de vara spektakulära för att hamna på en topplista på YouTube. Om jag jämför med filmen så är de där extremt långliggande särskilt avslutande scenpartierna en snubbe som, efter att han dribblat av två personer och kommit fri mot mål, vänder om och springer tillbaka för att dribbla av alla andra spelare också. Oj vad han dribblar och fintar. Samma fint, låt säga överstegaren för att knyta ihop med mitten av inlägget (raggadish). Och innan han är klar har domaren blåst av för halvtid och alla går in i omklädningsrummet och tar en banan och pustar ut, men dribbelsnubben är kvar ute i mittcirkeln och snurrar upp avbytarna som värmer upp. Båda lagens.
Steg 11 visar nåt slags putsande manusskrivande. Filmens karaktärer beskrivs på skrivmaskin av två kontorsnissar. Vilka är de? Vem har skrivit grunden? De undertecknar med Irimias, ulven. Är det han som försett dem med uppgifter? Vad ska de med dem till? När de är klara stoppar de in pappren i ett skåp, kanske arkiv vad vet jag, släcker och går hem. En dag på jobbet.
Steg 12 är sista steget, och det heter "Cirkeln sluts". Då fantiserar jag ju så klart om att nu kommer förklaringen, upplösningen, nu visas pusslet i sin helhet. Inte riktigt. GW-doktorn kommer hem från sin spritskaffarluff och sätter sig och börjar supa och anteckna. Då hör han de kyrkklockor som utgör en scen i början av filmen. Han ger sig av till ruinen och där står en mer eller mindre galning och slår på metall och  ropvarnar att "Turkarna kommer!" Doktorn går hem och börjar anteckna den väderobservation man fått höra i början av filmen. Men är vi då i början av filmen, eller är detta efter alla händelser vi sett? Oklart för mig. Cirkeln vidöppen. Mer av en liggande åtta, och det är ju egentligen inte alls dåligt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sju och en halv timmes imponerande poetiskt drama och svart komik uppdelat i tolv delar. Det är långa fantastiska tagningar (många över tio minuter), inga onödiga eller överflödiga klippningar. Det är långsamt, långsamma åkningar eller statisk kamera, närbilder som stannar kvar. Både i bilden och i minnet. Inget andligt eller sentimentalt. Varje del överlappar varandra i tid, rum och perspektiv. Det är lager på lager. Det är inte alldeles tydligt exakt när och var händelser sker men klart är att det hela utspelar sig under några få dagar på och omkring ett kollektivt jordbruk där karaktärerna liksom lever i limbo. I väntan. Vi kommer så nära personerna att vi börjar engagera oss i deras handlingar som nästan tycks fullständigt självklara. Allt är nedlagt och djuren går omkring lite sporadiskt. Över hela härligheten faller ett aldrig sinande regn. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet som faller på förtorkad jord, som förvandlar spår till myr och klipper av vägen till staden. Futaki vaknar till ljudet av klockor..."
Del 1: En otrohetsaffär. Tal om att lämna. Att dela på pengarna och dra. Ryktet går om Irimias återkomst.
Del 2: Staden. En blåsig gata. Irimas och hans följeslagare har vinden i ryggen. Överenskommelse med polisen.
Del 3: En doktor spanar i kikare över farmen. Noterar sina iakttagelser, röker och dricker sprit. Blir fullare och fullare. Spriten tar slut. Måste ut och fixa mer.
Del 4: Farmens pub. Ryktet sprider sig om Irimias återkomst.  Den Jesusliknande figuren som både skrämmer och lockar.
Del 5: En flickas blick, avlägsen, kanske uppgiven. Hon plågar sin katt, känner sig plötsligt överlägsen. Dödar katten med råttgift, tar den under armen och går mot sin egen död. Kanske ett svagt leende genom regnet.
Del 6: Farmens pub. Spontan fylledans till dragspelsmusik. Satans tango.
Del 7: Flickans död samlar människorna. Irimias håller tal. Ber om allas pengar. Det kommer att ordna sig. En ny farm någon annanstans.
Del 8: De flesta lämnar. Irimias löften om något bättre. Det packas och flyttas, slits och släpas, bärs och dras. Till slut framme i vad som verkar vara ett övergivet och nedgånget slott. 
Del 9: Staden. Irimias och hans följeslagare äter och planerar.
Del 10: Irimias hämtar människorna i slottet. Han pratar och pratar. En viss bristande tillit uppenbarar sig.
Del 11: Staden. En regnig och blåsig gata. Irimias och hans följeslagare har vinden i ryggen. Polisstationen. Karaktärsbeskrivningar. Nedskrivet vittnesmål. Av vad? De trasiga och tragiska karaktärerna från farmen.
Del 12. En läkare har hittat hem med spriten. Han bygger för sitt fönster och börjar skriva, berätta. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet...". Cirkeln sluts.

Nr 833: Örat

Originaltitel: Ucho (1970) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Paret kommer hem från partipartaj. Dörren låst, men öppen. Var är nycklarna? Varför är det strömavbrott? Flashbacks till partyt. Handhållen skakig kamera som skiftar pov. Ibland mannens synvinkel, ibland "vanlig/objektiv" vinkel. Vem är då betraktaren? Fram och tillbaka sådär mellan hemmet och festen. Misstänksamheten ökar. Nojan gror. Pikarna paret emellan haglar i värsta Vem Är Rädd För Virginia Wolf-stil. Är de ute efter oss? Vilka då? Vad sades egentligen på festen, och hur sades det, och av vem? Detaljerna livsviktiga i läggandet av det paranoida pusslet. Toaletten - "det heliga sätet" - ska skrubbas mitt i allt. Och så från ingenstans, en barnröst från ovanvåningen, ropar på föräldrarna. En son som varit hemma hela tiden. Har de inga barnvakter i Prag? Somna om, somna om, ingen fara. Paret inleder buggbingo och hittar jag vet inte hur många dolda mikrofoner. Extremt övervakade har de varit, är. Som de misstänkte, anade, visste. Gestalter utanför huset, inne i huset till slut. Men det ordnar sig oväntat bra. Mannen blir befordrad; minister och allt. Se där. Och på slutet sitter de på balkongen tror jag det var vid kl 5 på morgonen den 18 juli, och vi ser filmen vid kl 9 på morgonen den 18 juli. Otäckt, om man vill. Tankarna går ju också till filmen De andras liv.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inspelad 1970 i Tjeckoslovakien under ockupationsmaktens vakande ögon. Det kunde väl vem som helst ha räknat ut att det skulle dröja nästan 20 år innan den fick visas. Den privata sfären blir inte längre så privat när det buggas i varje hörn av huset. Övervakade. Det ställer också mig, åskådaren, i en inte alltför angenäm position där jag inte bara får höra det som händer utan också får se det på nära håll. Jag är också övervakaren, betraktaren, voyeuren men så plötsligt... en flashback från mannens pov. Det är dessa  återkommande skiftningar i synvinklarna och återblickarna som skapar spänning och osäkerhet. Små ledtrådar från partifesten vänds på, skruvas och analyseras av det bittra paret. Deras gliringar och förolämpningar mot varandra förstärker deras "vanlighet", det verkar ju inte finnas någon politisk konspiration här inte. Eller? Männen på gaten tycks vittna om något annat. Efterfesten i parets kök med några eftersläntrare från festen är tydligen bara en förtäckt ursäkt för att avsluta buggningen. Paranoian växer under natten. Som den antagligen gör om man lever under en förtryckarregim. Eller i ett äktenskap där man tror att man känner varandra, eller kanske känner varandra så pass väl att varje steg och handling skapar en källa till konflikt. Samtidigt finns i all bitterhet en kärleksfull ömhet och en omtanke om varandra när saker verkligen ställs på sin spets. Örat är en intressant film om manipulation och kontroll, såväl i det offentliga som det privata.

Nr 832: Saragossamanuskripten

Originaltitel: Rękopis znaleziony w Saragossie (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om att stöta på sin egen historiska framtid i en uppslagen bok, ligger där och väntar mitt under brinnande krig. Berättelsen börjar, berättas av en, tas över av en annan, snirklar sig in och ut ur vrår, långt tillbaka, plötsligt i närheten igen. Flashback i flashback i flashback. Som en spegelboll i en spegelsal. Reflektioner skjuter ut åt alla håll. Fantastiskt roligt ibland, överspelandet och snubbeltrampen, mjuggminerna och lurblickarna, de artiga värjduellerna och lyteskomiken. Monty Pythonfeeling. Skrattar högt åt särskilt Pacheco, han känns som en blandning av Jerzy Balowski i Hemma Värst, Zed i Polisskolan 4 - och lite Chewbacca. Mer eller mindre obegriplig plot och känner mig i vanlig ordning ställd off side - även mot slutet där det ändå verkar som att hela pussellabyrinten förklaras? Känns lite som att lyssna på några som drar ett komplicerat skämt som de alla fattar internt, men som för en utomstående ter sig yxskaft. Tur då att det finns mycket bildhumor också. Och en väldigt fin spegelbildsscen på slutet. Har nog heller aldrig upplevt så mycket "färg" i en svartvit film. Väldigt sköna och långsamma kamerarörelser på sina ställen. Filmen bygger på en bok som jag inte kommer läsa. Allez!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "Nobody expects the Spanish Inquisition". Saragassomanuskripten är en slags Odysseusfärd med Tusen Och En Natt-vibbar. Surrealistiskt, absurt och fantasifullt om berättandets ädla konst. Vi är i Spanien under Napoleonkrigen och mot slutet av inkvisitionen. Inledningsvis hittas en bok som liksom berättar sig själv i sammanlänkade tillbakablickar i en ytterst märklig och komplicerad intrig. Vår hjälte kommer till två arabiska incestuösa systrar som förför honom. Moraliskt förfall och han vaknar sedan upp övervakad av hängda män och mängder av dödskallar. Han kommer till en eremit och dennes besatte tjänare. Han berättar historien om sin familj. Pappan som blev nedstucken i en duell men överlevde tack vare en vacker kvinnas försorg. Bröllopsnatten som tillbringades i en översvämmad sängkammare och Alfonses, vår hjältes, födelse nio månader senare. Den besatte tjänaren Pacheco berättar sin historia. Förälskelsen i sin styvmors syster Inezilia. Faderns nekande: "Det är inte bra för en far att vara svåger med sin egen son". Styvmoderns däremot entusiastiska angelägenhet om att svärsonen ska bli hennes systers älskare. Den erotiska menage á troisen upprepar sig och tjänaren vaknar upp övervakad av hängda män som sliter ut ögat på honom. De gör honom dessutom besatt av Satan. Vår hjälte fortsätter sin resa och blir tillfångatagen och torterad men räddas av de arabiska systrarna. Återigen vaknar han upp bland hängda män och dödskallar. Jag tänker på Måndag Hela Veckan. Han slår följe med en mystisk kabbalist med gigantiska fjädrar i hatten och här slutar första delen. I andra delen anländer de till mannens hem där vår hjälte Alfonse hittar spåboken som inleder hela filmen. Ett resandesällskap kommer på besök. Ledaren berättar sin historia som är en historia i någon annans historia som berättas av någon annan som innehåller ännu en berättelse. Det tar i princip hela den andra delen av filmen. Sångaren i Grateful Dead, Jerry Garcia, utsåg denna till hans favoritfilm, dock en förkortad version. Hur hög var han då undrar jag? Å andra sidan medverkade han och Scorsese och Coppola till att den kunde iordningsställas till sin ursprungliga längd på ca tre timmar. Jag antar att vi får lyfta på fjäderhatten och tacka för det.

Nr 831: Järnmannen

Originaltitel: Człowiek z żelaza (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Uppföljare till Marmormannen, och ca 1 h 45 min in i filmen är man i en scen tillbaka i korridoren där den filmen slutade, där Birkuts son Maciej och filmaren Agniezska skrider fram med nån slags vilja i blicken.
Men i Järnmannen är det radiojournalisten Winkel som får nåt uppifrånuppdrag att typ smutskasta numera hamnarbetaren och strejkledaren Maciej. Tror jag. Känner mig enormt oinspirerad när jag ser den här filmen och sitter mest och funderar på kollektivism, individualism, socialism, kommunism och liberalism. Fastnar i ismnätet. Spritförbud, telefonförbud, strejkförbud, blockader. Staten som en tvångströja, både hindrande och skyddande. Hamnarbetarliv matter! Inte samma gripande nerv som i Marmormannens renare perspektivförflyttningar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Järnmannen har tyvärr inte samma exakthet, inte samma engagerande envishet som Marmormannen men det är inte dåligt för det. I Marmormannen är det den kvinnliga filmstudenten som gräver sig genom historien för att hitta sanningen. I Järnmannen är det en medelålders manlig och alkoholiserad radioreporter som, vad det verkar, motvilligt får uppgiften att hitta tvivelaktig information om strejkledaren Maciek, son till den förra filmens legend Mateusz Birkut (och samma skådespelare Jerzy Radziwiłowicz). Vi är i hamnkvarteren i Gdansk, det är 1980 och det är fackföreningen Solidaritet som leder strejken. Vi får, återigen i tillbakablickar, veta att Birkut dödades vid strejken i Gdansk 1970, tio år tidigare, något som också antyds i förra filmen. Macieks tjej är Agniezska, filmstudenten, som numera sitter fängslad. Att Wajda vill skildra avgörande politiska skeenden i den polska historien är uppenbart, och han lyckas bra med det. Men han drivs inte bara av en ideologisk strävan att skildra utan också att kommunicera dessa skeenden, att göra sig till tolk. Där ligger både hans styrka och kanske också hans svaghet. Oavsett vad så visade ju ändå det kommande årtiondet att fackföreningen Solidaritet faktiskt lyckades att fälla den polska kommunistregimen, naturligtvis med stark påverkan av Östblockets totala upplösning. Solidaritets ledare Lech Walesa medverkar som sig själv i filmen med den största pennan jag någonsin har sett, på film eller i verkligheten. Den pennan skrev historia.