Nr 835: Röda Och Vita

Originaltitel: Csillagosok, katonák (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt Cinemascope glidande över floden Volgas strandkulleområden. Hästar, ofrivilliga bad, kattochråtteavrättningar, människor som blir fösta hit och dit, beordrade det ena eller det andra. Är du ungrare? Kan du ryska? Är du bolsjevik? Kosack? Tatar? Armenier? Oavsett svar och oavsett fråga så känns det som ett lotteri vad som ska hända därefter. Det handlar tydligen om ryska inbördeskriget. Anonymiserat dödande, man (jag) vet inte vem som dödar vem, och det finns definitivt en distans där; jag förblir i princip helt oberörd. Bara förvirring, men den är jag så van vid nu. Ungefär som inför upprepade, standardiserade rapporteringar om krig i nån helt annan del av världen. Det som fastnar mest är den plötsliga skogsvalsen, med orkester. Och slutscenerna var mäktiga, som att man sitter på kullen ovanför de sista framryckningarna och tittar på. Fältslag.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Starka bilder och snygga scener men trots den tydliga avgränsningen i både tid och rum så får jag inte ihop vilka som är vilka. Sjuksyrrorna är ju de enklaste att identifiera. De väna, ljuva, livgivande och -tagande. De nakna. De röda fattar man ju är socialister, revolutionärer kanske, men de vita då? Är det militären, regeringstrogna, tsarens män? Och så har vi ju kosackerna och tartarerna, vilka är det och på vilken sida står de? Och så alla frågor om vilka som är ungrare? Det leks spring-så-skjuter-vi lite här och där, ställs upp folk på led, flyttas personer hit och dit, rids lite fram och tillbaka, lite som att man liksom vill blanda på korten för publiken. Titta här, titta där, rött kort, svart kort, nej men titta, det röda var här och inte där. Looky looky, no hands. Samtidigt blir det en kollektiv rörelse som nästan liknar dans, något som blir väldigt explicit i scenen med sjuksyrrornas björkvals till blåsorkestern och som blir ännu tydligare i Miklós Jancsós nästa film, Röd Hymn.