Originaltitel: Il Vangelo Secondo Matteo (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Öppnas med svartvitt och närgånget foto med blickdueller, och visst är det Tonino Dela Colli bakom kameran, fotografen som tidigare gett oss hör och häpna Den Gode, Den Onde, Den Fule och Once Upon A Time In America och vänta det kommer mer Harmonica - En Hämnare. Filmen Matteusevangeliet bygger helt rakt upp och ner på just Matteusevangeliet i Nya Testamentet. Jag slog faktiskt till och läste hela rasket efter att ha sett filmen, och det är verkligen ordagrant efterföljt av Pier Paolo Pasolini, i alla fall det som är med i filmen. Min uppskattning är att det kanske är 60 procent av evangeliet som är med, och filmen är fullmatad med alla Jesus greatest hits; Fader vår, Bjälken i ögat, Kamelen och nålsögat, Den som inte är med mig är emot mig, Vända andra kinden till, Jesus går på vattnet, Var inte rädda, Tala inte om för någon att jag är Kristus och Silar mygg men sväljer kameler. Dessutom min absoluta favorit: Hosianna, Davids son!
Bekännelse: Fram tills igår när vi såg filmen trodde jag att Hosianna var ett annat namn för Jesus, och det har jag trott sedan lågstadiet då man fick sjunga psalmer på skolavslutningarna i Johannebergskyrkan. Ett lite flickaktigt namn har jag alltid tänkt mig, med a:et på slutet, men ändock ett namn. Välsignad vare han (Hosianna), som kommer i Herrens namn. Men så är det självfallet inte. Hosianna istället ett utrop: ”Rädda oss”, eller ”Kom med hjälp”. Men så högtidligt och psalmsakralt som i lågstadiekyrkan blir det aldrig i den här filmen, och det är ju oerhört skönt. Jesus utan gloria här, utan det där ständigt milda och alltigenom förstående. Istället ganska hård och burdus, krävande, anklagande, dömande, upprorisk, den lille härskarteknikern. Han vet vad han är, vad han vill, hur det kommer att gå, och han kör ända in i murbruket. Jesus i bild spelas av en ung spanjor, men rösten tillhör en tjugo år äldre italienare. Kamerabilderna varierar från klärobskyra, stilla porträtt (Johannes Döparen i fängelset) till skakningar med kraftiga och hastiga inzoomningar (Jesus går på vattnet) till ”lasersikte”-aktigt med ett sökande fokusförflyttande (när lärjungarna väljs ut) till att jag under förhöret slash rättegången nästan upplever mig vara en av åskådarna då kameran rör sig som vore blicken en i mängden. Slutet med förhör, dom, golgatavandring, korsfästelse, begravning och uppståndelse avverkas på tjugo minuter, vilket ju kan jämföras med en annan rulle i projektet, The Passion Of The Christ (som vi såg för snart tio år sedan), som är ungefär lika lång men som om jag minns det rätt närmast helt och hållet handlar om vandringen. Även De Tio Budorden flyter upp till minnesytan, men på rak arm kan jag inte erinra mig fler filmer som så här helt igenom avhandlar delar av det jag tänker mig som Kristendomen. Mycket intressant film, den här rackaren. Fick mig att bli väldigt nyfiken på tingens ordning och tillstånd.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Frullerulle på tåget söderut. Och det blir en mycket bra stund som förkortar resan avsevärt. Det blir en drygt tvåtimmars kristendomslektion á la Pasolini som helt ogenerat tar sig an aposteln Matteus berättelse om Jesu liv och gärningar. Resultatet är en enkel, okomplicerad historia som är fullmatad med allt jag nånsin fått lära mig om Jesus, däribland alla odödliga citat som dyker upp lite här och där. Men det Pasolini gör som utmärker den här filmen och skiljer den från andra på samma tema är att han fokuserar på Jesus alla sidor, det vilda temperamentet, den revolutionära ådran, den bittre, ibland osympatiske mannen som skiftar i humör, ibland helt oprovocerat. Lite bipolär sådär. Bara unga amatörer i rollerna. Fint och intressant foto som övertygar. Det är så här jag vill se en film om Jesu liv. Även om jag uppskattade The Passion Of The Christ för det vågade greppet så förhåller Matteusevangeliet sig mycket mer kritisk, mer sparsmakad och helt enkelt mycket mer intressant än Mel Gibsons totalt subjektiva och kanske till och med antisemitiska hyllning.
Originaltitel: Greed (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.
Originaltitel: El Norte (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Tre delar. Del 1: Arturo Xuncax (37 min). Guatemala. Inbördeskrig. Dimhöljda berg, ett pistolskott i luften. Ganska dystert. Kaffebönder på fälten, kaffebönder planerar möte. Arturo (Ernesto Gómez Cruz) förklarar läget för sin son Enrique (David Villalpando): "Någon måste ta fajten. Överallt är det samma sak. De rika ser oss bara som ett par armar som arbetar. De behandlar sina djur bättre än oss”. Dottern Rosa (Zaide Silvia Guiérrez) sneglar rådvillt in i mörkret, in i ovissheten, där de ”gamla systrarna” i andevärlden verkar hålla till - just nu bara tomt, svart. En militärvakt mutar en bonde för att få reda på var konspirationsmötet hålls. Slakten är nära förestående. Arturo kommer dit, det deklareras: ”Uppe i norr har även de fattigaste bilar. Allt är bra där, det ser man på tv”. Militärkonvoj närmar sig. Överfall, skottlossning, kaos. Enrique springer upp till mötesplatsen. Fars hatt på marken, fars avhuggna huvud i snara i träd. Massbegravning, uppgiven tyst bysorg. Enorma liljor på gravarna, människor stumma runtomkring. Processioner, parader, höga rangliga kors, tända ljus. Enrique och Rosa bestämmer sig för att lämna och ta vägen norrut. Hur ta sig över gränsen till Mexiko? ”Man behöver tur, pengar och guds beskydd”. Hur smälta in som mexikan? ”Mexikaner säger alltid ’fucking this, fucking that’”. Så låter en mexikan. ”Gränsen mellan USA och Mexiko är en krigszon”. Den repliken känns ju smått bekant just i dessa dagar av federal shutdown. Enrique och Rosa förbereder sig för avfärd med en hårt rullad sedelbunt och en tro på det goda livet i norr. ”Vi ska tjäna mycket pengar och skaffa allt vi vill ha. Och en dag ska vi återvända hit”. Rosa tänder ljus för mor, för far, för byn. Och plötsligt, där dyker de två systrarna från andevärlden upp, frågar nästan klagande: ”Rosa, vart ska du?”
Del 2: El Coyote (34 min). Mexiko. Blå himmel. Fluffiga moln. Vajande grönska. Fanfarer. Hoppfullt. Enrique och Rosa har tagit sig på stigar över bergen, får lift med lastbilschaufför som säger ”fuck” hela tiden. Humor. Sedan trång grön långfärdsbuss mot Tijuana där flyktingkommersen är i full gång. Löften om paradiset och ett fantastiskt och rikt liv. En guide tar dem med sig genom ett hål i staketet, nattetid. Vaktande patrullbilar åkande, smygande - precis som i början av filmen, bara annan makt. Guiden lurar dem (uppenbart) och överfaller dem i skogen, drar kniv för ynka dollar. Enrique och Rosa blir tagna av amerikansk border patrol, klarar sig ur knipan genom att säga ”fucking” några gånger vid förhörsbordet. Humor. Ny guide erbjuder tunnelkrypning för 100 dollar. De säljer mors silverhalsband för att få ihop pengarna. Genom tunneln, floder av råttor, stank och döda katter. Korsklippning patrullerande helikopter. Flykterna och övervakningen mer sofistikerad ju längre norrut, ju närmare paradiset. Till slut: ljuset i tunneln - och där: San Diego, Los Angeles, skyskrapor ljus trafik.
Del 3: The North (andra halvan av filmen). Los Angeles. Palmer i hård vind. Trafik. Lite molnigt. Elledningar. Motell. Realism. ”Hela nationalekonomin skulle kollapsa direkt om det inte vore för den billiga arbetskraften vi tar in”. Enrique och Rosa får bo i en närmast svinstia. Men ändå: WC och elektricitet - ingredienser i paradiset. Enrique försöker sig på diversejobbsbranschen, får akut instegsjobb som servitör på lyxrestaurang - en glimt av överflödet, det utlovade. Rosa får jobb som strykerska. De båda hankar sig fram, går på motsvarande SFI, språket är vägen in i arbete, integrationens assimileringens moder. Rosa får chansen hos en välbärgad dam, ska hjälpa henne med hushållet. Scenen med tvättmaskinen/torktumlaren kastar mig igenkänningshumoristiskt rakt in i den fordonsutbildning (X40) jag går för tillfället. Instruktören beskriver exempelvis elektricitetens väg genom fordonet, genom transformatorerna, omriktarna, strömriktarna, hjälpkraften, de olika knepen och knåpen, the do´s and don´ts. Rosa som en fågelholk där i tvättstugan i och med språkförbistringarna, men håller god min, hoppas förstå lite senare antar jag. Som jag, ofta, bara annat slags språk. Enrique blir befordrad, de skaffar bättre boende. Inget kan stoppa dem. Inget! Och så dyker den dinglande moroten upp framför Enrique: om han jobbar för den där kvinnan i Chicago är det lika med Green Card, lika med jobba och vistas lagligt. Han tackar nej, på grund av Rosa, kan inte lämna henne. Istället blir han angiven, myndigheterna kommer på besök, han tvingas fly, igen. Drömmer om hemma, om föräldrarna, om byn. Han bestämmer sig för att ta jobbet i Chicago. Rosa blir sjuk, läggs in, det är råttorna i tunneln som spökar. Enrique måste ändå dra, jobbet har blivit viktigare än familjen. Rosa förtvivlad, övergiven, lämnad. Då dyker han upp där ändå, Enrique. Han kunde inte lämna. Han säger: ”Det viktigaste är att inte ge upp”. Rosa dör där på sjukhuset. Enrique börjar om i näringskedjan, står på planen igen och jagar diversejobb. ”Välj mig, jag har starka armar”. Har lärt sig armbågarnas språk, tragglar vidare. Sista scenen ett avhugget huvud i snara i träd.
I svåra tider som dessa går mina tankar i första hand till Förtorkade Liv som vi såg för inte så jättelänge sedan.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den bedrägliga drömmen om ett bättre liv kontrasteras fint mot den fattiga verkligheten. Den exploaterade arbetskraften. Ekonomins beroende av klasskillnader. oavsett var man befinner sig. Den ständigt aktuella flykten. Syskonen från Guatemala som flyr mot den amerikanska drömmen. Nationsgränserna som både är imaginära och klart explicita. Den rika världens dubbla vänlighet. Laglig och ollagligt. Splittringen. Sorgen. Döden. Livet.
Originaltitel: Il Conformista (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Apartamentos Caribe, Av V Centenario 3, i Playa de la Américas på Teneriffa och på Draken Film av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Med tanke på att det är färgfantomen Vittorio Storaro som fotat denna rulle känns det väl sådär att se den streamad på en dåsig laptopskärm. Saken blir inte så mycket bättre av att filmen är så högridderligt dubbad att det ibland ser ut som att de pratar bredvid mun. Skulle ju suttit på Draken i Göteborg, eller kanske nån megaduk i Italien, i det där Cinecittà i Rom, suttit där lite fascistiskt tillbakalutad och njutit av Storaros färgkompositioner, de uppfriskande, tiltade kameravinklarna, löven som blåser och ger eko in i (tydligen) Gudfadern Del II, Den Fjärde Mannen och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. Har försökt hitta lövblåsarscenen som ska finnas i Gudfadern, men lyckas inte. De två andra finns lättillgängliga.
Marcello (Jean-Louis Trintingant) verkar vilja vara fascist, eller i alla fall normal. Ingen annan verkar tycka att han är vare sig det ena eller det andra. På Draken Films hemsida, där jag streamade filmen, står det nåt i stil med att Marcello förväxlar normalitet med konformitet. Jag blir lite snurrig av alla ismer och teter. Inser att jag egentligen mest ser ”fascist” som ett skällsord från Italien, och att jag funderar på om det inte är fullkomligt normalt att vara konformist? Eller kanske ännu hellre att det är fullkomligt normalt att anse sig själv inte vara konformist, men att man är det? Filmen bygger på boken Il Conformista (på svenska Anpasslingen), och synonymer till anpassling är medlöpare, opportunist, kameleont, vindflöjel, etcetera. Konformism har synonymer som likformighet, likriktning och traditionstrohet. Ja, det är inte lätt.
Marcello får i uppdrag av OVRA (som verkar ha varit anti anti-fascism) att lönnmörda sin gamle anti-fascistiske professor som befinner sig i exil i Paris. I flashbacks från och med bilen som är på väg till mordet visas brottstycken ur Marcellos liv; hur han som pojke skjuter en övergreppsbenägen chaufför, hur han träffar sin fru, hur han hälsar på sin mamma i familjevillan och hur han hälsar på sin pappa på demensboendet. Tyvärr har jag lite svårigheter att hänga med helt och hållet var i kronologin man är, och dessutom försvinner textningen titt som tätt. Men fotot är fängslande och givetvis blir det spännande på slutet, och jag misstänker att det inte är Storaro som springer genom skogen med anti-stedicamen.
Mycket om ricinolja också. Verkar ha varit populärt som tortyrmetod att låta meningsmotståndare dricka stora mängder av det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Årets första film är en visuell och psykologisk upplevelse utöver det vanliga. Det är verkligen inte helt lätt att hänga med i den icke-linjära intrigen där politik, psykologi och sexualitet vävs samman på ett estetiskt men samtidigt även lite grumligt sätt. Stilen, miljöerna och fotot tycks ibland överskugga intrigen och budskapet vilket gör det hela lite väl komplicerat. Ändå är Fascisten en fantastisk film som ger mig en stor filmupplevelse. Den ger mig helt nya perspektiv på fascismen och dess olika aktörer. Individualism, kollektivism, konformism, tradition - teman som tillsammans blandas in den eleganta berättelsen. Bravo Bertolucci!
Originaltitel: Yeelen (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Q & A med mig själv.
Q: Nianankoro är jagad av sin far. Varför då?
A: Jo, pappan har sett i en vision att sonen ska döda honom. Bättre att ta det säkra före det osäkra och föregå framtiden.
Q: Hur hindrar Nianankoro kungen från att döda honom?
A: Jo, han använder magi som gör att kungen fryser still.
Q: Hur lyckas Nianankoro hindra attacken från den rivaliserande stammen?
A: Jo, han trollar fram en bisvärm samt ordnar kraftig eldsvåda.
Q: Hur lyckas pappan hela tiden spåra Nianankoro?
A: Jo, pappan har en stor magisk träpåle som bärs runt av två tjänare. Pålen visar vägen.
Q: Varför låg Nianankoro med kungens fru? Han skulle väl bara bota hennes infertilitet med magi?
A: Jo, för att Nianankoros penis ”förrådde honom”.
Q: Vad gör pappan för att blidka gudarna i jakten på sonen?
A: Jo, bland annat offrar han en albino och en vildhund. Båda går baklänges.
Q: Vad händer med Nianankoro och hans pappa på slutet?
A: Jo, de har en magisk showdown och förvandlas till varsitt ägg.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Mycket märklig historia. Jag kallar den för Magiskt Mystiska Mali. Det är en blandning mellan afrikansk ökenroadmovie och en slags katt och råtta-lek med familjekonflikt som underliggande tema. fSonen vill själv utforska gudarnas kunskap och till sin hjälp har han morsan och morbrodern. Detta gillas inte av den tyranniske patriarken till farsa som med hjälp av en magisk påle ger sig ut att leta efter grabben för att helt enkelt ha ihjäl honom. Fullt rimligt. Det är en hel del hokus pokus och mycket som för en oinitierad tycks helt vara helt oförstående. Men det gör inget. Jag köper hela grejen.
Originaltitel: The Big Red One (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Svartvit öppning i november 1918. Lee Marvin är en amerikansk soldat som inte tror ett ögonblick på sin tyske fiende som kommer fram ur skuggorna med händerna i vädret och påstår att (första) världskriget är slut. Marvin sticker ihjäl honom med kniv i enda åsyn av Jesus i trä på ett kors med myror krypande i ögonen. Marvin återvänder halvnöjd till sitt läger där han får reda på att kriget faktiskt är slut sedan fyra timmar. Oops. Men vad gör det, när soldater dödar, men inte mördar; enligt alla sidor av konflikten.
Hopp fram till färgfilm och Algeriet i november 1942. Andra världskriget är i full gång och Marvin är nu sergeant i 1:a infanteridivisionen, även kallad ”The Big Red One” (efter den röda ettan på axelmärket). Han basar över i synnerhet fyra infanterister, varav en är ingen mindre än Luke Skywalker (Mark Hamill) som spelar Griff med tecknarambitioner. Han dyker liksom upp i den här rullen mitt i Star Wars-hysterin. Fantastiskt oväntat, och intressant att jag nästan måste meditera bort att han inte är Skywalker, och att han inte kan ta fram ett lasersvärd. Går liksom knappt att bortse från. Den i krigsfilmer obligatoriska berättarrösten tillhör Zab (Robert Carradine) och han lotsar filmen igenom. Övriga två är Vinci (Bobby Di Cicco) och Johnson (Kelly Ward). Dessa fem på äventyr får jag följa genom olika delar av kriget. Från Algeriet till Tunis, till Sicilien, till England, till Normandie i Frankrike och D-day (18 år senare öppnar Rädda Menige Ryan med 24 minuter härifrån), till Belgien, till Tyskland och slutligen Tjeckoslovakien och fritagningen av koncentrationslägret Falkenau. På slutet gör Marvin en favorit i repris och sticker ner en uppgiven tysk några timmar efter krigsslutet, men denna gång verkar det som att offret kommer överleva, med bistånd från motståndarna givetvis.
Det finns flera minnesvärda scener i filmen, minnesvärda av olika skäl. Ofta tycker jag det är fantastiskt foto av Adam Greenberg (Terminator och Terminator 2 - Domedagen), ett liksom krispigt Vilda Westernfoto fast i krigsmiljö. Stenhårda, intensiva närblickar, ögon som sett allt och lite till. Scenerna vid landstigningen på Ohama Beach känns verkliga, med betoning på känns. Bakhållet vid Jesusstatyn tycker jag är grymt välgjord; krypande och svettigt viskande. Den kalibrerade skjutningen vid övertagandet av vad det nu är - ett pansarfordon, ett bandfordon, en stridsvagn? - är klockrent effektiv. Några snabba i rätt tid och sen är det över, och de sicilianska liarna faller tungt i tyskt kött. The showdown på mentalsjukhuset är obehagligt bra, särskilt när en av patienterna pepprar med ett fullskratt, och majblommestriderna på slutet i Falkenau är liksom färgglatt tragiska. Skywalker tömmer ett och ett halvt magasin i en gömd motståndare. Som en metronom i ruinerna där. Ibland blir det närmast patetiskt, som när Marvin kastar iväg en bortsprängd testikel (inte hans egen) med typ orden: ”du har en kvar, don´t worry”. Eller förlossningen i pansarvagnen med gynupphängda ben i patronbälten och ”pussy, pussy” (push, push) från den assisterande soldaten. Har dock inga som helst tvivel kring att jargongen i de här miljöerna var, och kanske är, tjugo resor värre. Så vad gör regissören Samuel Fuller? Gestaltar hur det var, hur han upplevde det? Ingen aning, jag var inte där. Men det var tydligen Fuller - som vi tidigare hälsat på i Ficktjuven och Shock Corridor. Han tjänstgjorde själv i The Big Red One och hans egna erfarenheter verkar ligga till grund för filmen. Det verkar dessutom finnas en halvtimmeslång rackare som heter Falkenau, The Impossible med material som Fuller själv spelade in under kriget. Den måste jag se. Och så känns det, att den här rullen gjorde mig nyfiken på att förstå mer, se mer om kriget. Jag har ingen aning om hur nära eller långt ifrån den ligger historien, men den gjorde i alla fall att jag tyckte mig få en bättre övergreppsbild av kronologin. Det var spännande och medryckande och det är ju ett gott betyg, i alla fall ibland.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Efter att jag hade sett filmen var jag nere på en rak tvåa. Jag tyckte den innehöll alltför många tveksamheter i flera delar - skådespel, narrativ och engagemang. Jag fick känslan av att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara. Dråplig komedi eller episkt krigsdrama? Det störde mig mycket. Nu en tid efteråt måste jag ändå säga att det kanske är en av de främsta kvaliteterna med Big Red One - Attackdivisionen - att den inte faller i förutsägbarhetens frestelse utan skapar något överraskande och absurt. Kanske som kriget verkligen var. Det vet jag inget om. Det finns dessutom en hel del minnesvärda scener - slutscenerna, förlossningen, bakhållen, landstigningen. - men jag har ändå lite svårt att helt komma överens med filmen. Lite för friskt vågat helt enkelt.
Originaltitel: Der Himmel über Berlin (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Änglar ser saker i svart och vitt, ser Berlinbornas tröstlösa vandringar, hör deras inre malande röster, försöker trösta i all sin osynlighet. Ängeln Damiel (Bruno Ganz) blir lite på distans förälskad i livs levande trapetskonstnärinnan Marion (Solveig Dommartin) och måste störta ner för att få färgseende, för att kunna känna och älska på riktigt. Nyfikenhet dödade katten, men ängeln fick känna på ordentligt med liv. Fantastiska trapetskonster med Dommartin som lärde sig detta hant -och fotverk på åtta (!) veckor. Lite på sidan men ändå mitt i dyker Peter Falk - eller Columbo som han är mer känd som - upp i rollen som sig själv. Han ska spela in en film i Berlin, går runt och skisstecknar och visar sig vara en gammal ängel han också. Crime & The City Solution spelar på en klubb. Likaså Nick Cave and The Bad Seeds. From her to eternity.
Lugnt och behagligt tempo, poetiska livsbetraktelser, intressant tema, Columbo rules.
Kände mig lite tvungen att se uppföljaren Fjärran, Så Nära (1993) också, och tyckte faktiskt lite bättre om den. Samma tema, mer humor.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Så länge som jag har velat se den här filmen. Känns lite märkligt att jag inte har gjort det förrän nu faktiskt. Förväntningarna var höga, kanske lite för höga. Men redan i början är jag fast. Det är stämningsfullt, filosoferande och melankoliskt men fantastiskt vackert. Alla långsamma kameraåkningar. Fotot. Narrativet. Den omöjliga kärleken. Rädslan. Modet. Fallet.
Jag känner dock att jag lite grann sitter och väntar på Nick Cave vilket är lite störande för mitt eget tempo. Men sen dyker han upp. På vinyl i Marions cirkusvagn. Och senare live på klubben. En annan cameo-roll är Peter Falk. Ett oväntat och vågat inslag men det ger filmen en starkare känsla av autenticitet. Naturligtvis gjordes en amerikansk remake, Änglarnas Stad med Nicholas Cage som ängel. Men oj så långt ifrån varandra dessa filmer ligger.
