Nr 96: Moderna Tider

Originaltitel: Modern Times (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Min första Chaplinfilm, men sannerligen inte min sista. Moderna Tider ska vara skarven mellan stumfilm och talfilm; det finns inklippta repliker från radioapparater, högtalare och storbildsskärmar blandat med klassiska replikskyltar. Tempot är stundtals väldigt högt, och det är då den här filmen är som bäst; i fabriken med skruvåtdragning, matningsmaskin och resor genom kugghjulsdjungeln. Jag ser minst tre filmer i en i Moderna Tider. Fabriken, Fängelset och Restaurangen. De kunde gärna fått vara 30-35 minuter vardera - den politiska satiren skulle lätt få plats ändå - men tillsammans gör de att jag inte orkar hålla skärpan genom helheten. Men som sagt - många briljanta scener som lyfter betyget. I sin bok "Chaplin" från 1953 skriver Lars Forssell att Moderna Tider till tre fjärdedelar "inte blivit annat än ett potpurri på gamla Chaplingester". Jag ser fram emot att bekanta mig mer med det registret framöver.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Charles Chaplin gestaltar i den här filmen den Lille luffaren, en roll han introducerade redan 1914 tydligen. Talfilm hade gjorts under flera år men Chaplin valde ändå att använda stumfilmsgenren då hans karaktär var beroende av stum pantomim för att komma till sin rätt. I slutet av filmen hör man dock hans röst när den Lille luffaren får jobb som servitör och underhållare på en restaurang. Där visas också tydligt prov på den sång- och dansman Chaplin faktiskt var. Moderna Tider är en samhällssatir över moderniseringens konsekvenser som alienation, arbetslöshet, ojämlikhet och maskinell effektivitet. Det är i grunden en stumfilm men inte särskilt stum, snarare dynamisk och väldigt skarp i konturerna, medvetet övertydlig men utan att kännas påklistrad. Stumfilmens estetik är ju i sig självt väldigt överdramatiserad. Jag har sett Charles Chaplin förut. Det vet jag för jag är väl bekant men hans karaktäristiska utseende, hans vaggande gångstil och den lilla mustaschen. Men jag har aldrig tidigare sett en film med honom. Jag vill inte påstå att Moderna Tider gjorde mig helt såld på Cahplin men onekligen väckte den mitt intresse. Och när jag ser honom vandra hand i hand med den fantastiskt vackra Paulette Goddard i solnedgången till tonerna av hans egen Smile, though your heart is breaking så känner jag någonstans i maggropen att vi har att göra med ett av film- och underhållningsbranschens största genier. Jag menar det.

Nr 95: Frankensteins Brud

Originaltitel: Bride Of Frankenstein (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Fyra år efter Frankenstein kom uppföljaren - och bruden som utlovas är faktiskt bara med den sista kvarten, om ens det. Om jag fattat det rätt spelas hon av samma person som i inledningen spelar Mary Wollstonecraft Godwin (senare Shelley) i ett regnruskigt Schweiz, där hon tillsammans med bland andra Lord Byron förbereder publiken på fortsättningen av succéhistorien om monstret med nackelektroderna. Colin Clive spelar återigen Henry Frankenstein och monstret spelas som tidigare av Boris Karloff. Filmen tar sin början lite innan den förra slutade - i de glödande resterna av kvarnen där Frankenstein och monstret hade sin senaste fight. Monstret är vid liv och har ihjäl folk till både höger och vänster. Av bara farten springer monstret på en blind ol´man i skogen och får lära sig det mesta av livets goda; vin, bröd, cigarr och faktiskt lite fiolmusik. Dessutom lär han sig tala, om än med måttfullhet. En ny fräsch bekantskap är Ernest Thesiger som spelar den finurlige Dr Pretorius. Doktorn presenterar små egenkomponerade godbitar i glasburksform; en kung, en drottning, en sovande påve, en ballerina och en sjöjungfru. Doktorn och Henry slår sig till sist samman och ger liv åt bruden, som bara skriker när hon ser sin tilltänkte make monstret. Tough luck. Om den första Frankensteinfilmen är lite väl utan humor kompenserar tvåan för detta. Om den första filmen känns lite fattig på monsternyanser kompenserar tvåan för detta. Om den andra filmen saknar överraskningsmomentet med monstrets tillblivelse så är det inte mycket att göra åt. Den stora frågan kommer alltid att vara: var det rätt att låta monstret börja tala?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det dröjde fyra år innan Universal Studios fick James Whale att regissera uppföljaren till Frankenstein. På klassiskt skräckfilmsmanér tar filmen vid där den första slutar. Monstret man tror är dött lever. I allra högsta grad. Och han är både arg och besviken. I Frankensteins Brud är varelsen mer förmänskligad och flerdimensionell. Den är tydligen också mer trogen ursprungsberättelsen i den mening att han både talar och längtar efter social samvaro. Frankenstein som har insett sitt misstag och bestämt sig för att leva ett lugnt liv med sin fru Elizabeth övertalas av den galne doktor Pretorius att skapa mer liv, denna gång en fru åt monstret. Jag är inte helt bekväm med den intrigen, inte heller med den överflödiga humor som i mångt och mycket präglar filmen. Bruden som skapas i slutet av filmen spelas av Elsa Lanchester som i filmens prolog även spelar Mary Shelley när hon tillsammans med sin make poeten Percy Bysshe Shelley och Lord Byron berättar historien om Frankensteins monster. Det är för övrigt ett kul inlägg som kanske borde ha varit med redan i första filmen. Men man kan ju inte få allt här i världen. Monstret fick en fru, det är ju alltid något.

Nr 94: Frankenstein

Originaltitel: Frankenstein (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Första gången jag ser den är jag inte så imponerad, men jag kommer sedan på mig själv att ha fastnat i nån slags jämförelse med boken - som jag tyckte mycket om när jag läste den för tio år sedan. Eftersom filmen inte har särskilt mycket med boken att göra ser jag filmen igen med lite andra ögon och vips växer den ett helt betygsnäpp. Det gotiska ljuset, den fantastiska sminkningen av det stumma monstret, skuggorna i tornet, det intressanta greppet att tittaren egentligen aldrig får reda på när filmen utspelar sig (det enda som nämns är orten Goldstadt), blandningen av brittisk, amerikansk och tysk engelska, intensiteten i mörkret blandat med lugnare partier utomhus, drivet mot det oundvikliga mötet mellan skapare och varelse - detta gör att filmen känns oerhört välgjord, att det får plats en hel del på kort tid. Men visst ligger det kvar lite smolk i bägaren; jag skulle gärna sett lite mer nyanser av monstrets svårigheter i mötet med andra varelser. Han har ju trots allt en kriminell hjärna. Och visst är det en trestegsingång mot monstrets ansikte när han presenteras första gången. Hitchcock var det väl. Eller? Till sist; Frankenstein är jämngammal med Dracula och bara två år äldre än King Kong. Många otäckingar under Depressionen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vetenskapsmannen Henry Frankenstein är besatt av tanken på att skapa liv. Han skapar en varelse, i rollistan kallat Monstret, av likdelar och lyckas väcka honom till liv genom den energiska urladdningen av ett åskväder. (Senare i filmhistorien lyckas man skicka människor fram och tillbaka i tiden, också genom åskväder. Tänk vad lite blixt och dunder kan göra.) Det verkar som att filmen inte är Mary Shelleys roman särskilt trogen. James Whale verkar mer intresserad av att skapa en modern skräckfilm än att fånga det filosofiska i Shelleys berättelse. Ändå finns där både det mänskliga, det sympatiska och det komplexa i monstret men framför allt den klassiska skildringen full av skuggor och gotisk mysticism som påverkat mängder av filmer i genren. Det finns flera scener i filmen som gör intryck på mig, men starkast är nog ändå när varelsen mot slutet av filmen står öga mot öga med sin skapare omgiven av klippor, facklor och en mörk, nästan brinnande, himmel. Det är just där och just då jag känner att jag måste läsa boken. För även om filmen ger ett visuellt och fräscht intryck och ett spännande driv mot det oundvikliga slutet, så vill jag in i varelsen, in i varelsens tankar. Där lyckas inte filmen riktigt. Ett skickligt grepp som filmen använder sig av för att beröra och ytterligare skrämma biopubliken är att skådespelaren som spelar monstret inte nämns i rollistan i början. Istället står där ett "?". Det är först i slutet man får veta att det är Boris Karloff som på ett elegant och väldigt säkert sätt gestaltat varelsen. Fotnot: Boris Karloff var egentligen William Henry Pratts artistnamn. Pratt hade emigrerat från England och jobbade som lastbilschaufför i i Kanada.

Nr 93: Studie I Brott

Originaltitel: Vertigo (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Nej du, Alfie. Lite överallt anses det att detta är en av världens bästa filmer genom tiderna. Det förstår jag inte alls. Lite mer förstår jag av upplägget i filmen, men det är inte mycket. Det känns oerhört krystat och långsökt. Jag sitter och skruvar på mig efter en och en halv timme eftersom jag börjar inse att det inte blir en magisk ihopknytarvändning där allt faller på plats på ett varmt, smilbandsdragande sätt. Jag sitter där och hoppas att jag ska inse att jag har blivit lurad, förd bakom ljuset. Det blir ingen sådan vändning, inget sådant slut. Det blir bara underligare och underligare. James Stewart (som vi sett tidigare i både Analys av ett mord och Livet är underbart) är bra, stabil, pålitlig som vanligt. Kim Novak har jag aldrig sett förut - vad jag vet - men gör också bra ifrån sig. I en fullkomligt obegriplig biroll tittar en ung Miss Ellie från Dallas fram. Samma leende, samma ögon, men i Dallas fattade man i alla fall vad hennes uppgift var. Och visst är den klassiska zoomeffekten rolig att titta på, roligt även att äntligen se filmen som Mel Brooks utgick ifrån när han gjorde Det våras för galningarna. Men mest sitter jag och undrar var själva anledningen i filmen är. Mest sitter jag och undrar varför dubbelgångaren hjälpte maken i första taget. Och Miss Ellie, var tog hon egentligen vägen?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Hitchcock behandlar teman som höjdrädsla och besatthet i den här filmen som av många betraktas som ett mästerverk. Nja, säger jag. Visst har den sina kvaliteter. Framför allt de, för tiden, moderna tekniska lösningarna som exempelvis effektfulla inzoomningar. De är rätt intressanta. Men för det mesta sitter jag mest och blir uttråkad. Och den svenska översättningen av filmens titel? Vad betyder den? Vertigo betyder ju Höjdskräck. Det är kanske inte heller den bästa titeln på en film som både ska vara mystisk, nästan på gränsen till övernaturlig, dramatisk och thrillerspännande. Men Studie I Brott? Nja, säger jag. Men översättningen kan vi dock inte anklaga Alfred för. Vad vi däremot kan ställa honom till svars för är Barbara Bel Geddes rollkarktär. Vad tillför hon filmen annat än som objekt för Hitchcocks egen besatthet av blonda damer? Inte ett dugg. Och den långsökta historien som skruvar sig flera varv tills det varken finns rim eller rason kvar. Det lämnar tyvärr inte mycket kvar annat än några enstaka scener som åtminstone håller filmen flytande och några schyssta bildkompositioner. Nja, säger jag. Studie I Brott når inga svindlande höjder precis. Ingen risk för höjdskräck här inte.

Nr 92: Meshes Of The Afternoon

Originaltitel: Meshes Of The Afternoon (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar:
-->1:a varvet: En kvinna plockar upp en ros från uppfarten utanför sitt hem. Hon ser ryggen på en man som försvinner runt hörnet längre fram. Kvinnan går upp för trappan till ytterdörren, knackar på och känner på dörren som är låst. Hon tar upp en nyckel ur sin handväska, tappar nyckeln som studsar ner för trappan. Kvinnan springer efter, får tag på nyckeln och går upp till dörren igen, låser upp och går in. På golvet i hallen ligger en tidning. Gardinerna är fördragna. På köksbordet finns en kopp och en kniv instucken i en halv brödlimpa. Kniven ramlar ur limpan. I trappan till övervåningen står en telefon, luren är av. Kvinnan går förbi telefonen upp till sovrummet. En gardin fladdrar fastän fönstret ser ut att vara stängt. En obäddad säng. En grammofon med en skiva som snurrar. En arm lyfter av pickupen på grammofonen. Nedför trappan till bottenvåningen. En tom fåtölj. Kvinnan sätter sig i fåtöljen, lägger rosen i knät. Närbild på ett öga som tittar in i kameran. Vy ut mot uppfarten genom ett fönster. Närbild ögat igen, stängs som i slummer. Vy mot uppfarten, en skugga faller. Närbild ögat, en skugga rör sig över ögonlocket. Vy mot uppfarten. Bilden dras bakåt genom ett rör, på uppfarten syns ryggen på en gående människa i svart kappa, med en ros i handen. Klipp till utanför, kappmänniskan vänder sig om och har en spegel till ansikte. Kvinnan kommer springande. Kappmänniskan försvinner bakom hörnet. Kvinnan stannar vid trappan.
2:a varvet: Kvinnan går upp för trappan. Hennes ansikte kommer i bild. Hon tittar på några blommor i en blomlåda på terrassen utanför dörren. Bild inifrån huset, kvinnan öppnar ytterdörren. Det blåser lätt i hennes hår. På golvet ligger tidningen. I trappan ligger kniven. Kvinnan går förbi kniven och springer i slow motion upp till övervåningen. Hon tar sig genom en gardinslöja in i sovrummet. Vinden i hennes hår. En avlagd telefonlur på kudden. Hon drar undan täcket, där ligger kniven. Kvinnans spegelbild i knivbladet. Kvinnan lägger för täcket igen och lägger luren på telefonen. Hon dras baklänges genom slöjan igen och hamnar på rygg över trappräcket. Hon klättrar, svävar ner för trappan och kommer ut genom ett valv. Bild på vardagsrummet på bottenvåningen. I fåtöljen sitter kvinnan och sover. Grammofonen med skivan som snurrar. Kvinnan svävar ner och lyfter bort pickupen. Kvinnan betraktar sig själv i fåtöljen. Hon går fram till fönstret, lägger högra handen på rutan och tittar ut. Där ute på uppfarten kommer kappmänniskan med rosen skyndande med kvinnan efter sig. Klipp på kvinnan i fönstret, hon har båda händerna mot rutan. Kappmänniskan försvinner bakom hörnet. Kvinnan stannar upp vid trappan.
3:e varvet: Kvinnan tar ut en nyckel ur munnen, håller den i sin öppna högra hand. Bild inifrån huset. Ytterdörren öppnas, kvinnan kommer in, det blåser i håret. Gardinerna är fördragna, kappmänniskan går förbi med en ros i handen, går upp för trappan till övervåningen. Kvinnan kryper upp för trappan, kastas mot väggarna på vägen upp. Hon ser kappmänniskan gå in i sovrummet. Kvinnan häver sig upp över trappräcket. Kappmänniskan lägger rosen på kudden i sängen och tittar med spegelansiktet ut mot trappan. Kvinnan blundar. Kappmänniskan klipps bort. Kvinnan klipps upp och ner i trappan. Närbild på kvinnan. Kniven på kudden, men i vardagsrummet. Kvinnan sover i fåtöljen. Kvinnan drar undan gardinen till fönstret och tittar ut. På uppfarten kommer kappmänniskan med rosen. Kvinnan kommer springande efter. Kappmänniskan försvinner bakom hörnet. Kvinnan stannar vid trappan. Kvinnan i fönstret tar ut en nyckel ur munnen och håller den i vänster handflata. Nyckeln förvandlas till kniven.
4:e varvet: Bild inifrån huset. Kvinnan kommer in genom ytterdörren med kniven, lägger den mot sin vänstra axel. Vid köksbordet sitter två kvinnor. Kvinnan med kniven går fram och lägger den på bordet. Den förvandlas till en nyckel. Kvinnan sätter sig vid bordet. Det sitter nu tre kvinnor vid bordet. Den ena kvinnan blundar och för sin högra hand längs halsen ner mot bordet. Hon plockar upp nyckeln och håller den synlig i handflatan innan hon drar handen ur bild. Nyckeln klipps ner på bordet igen. Den andra kvinnan för sin högra hand längs halsen ner mot bordet. Hon plockar upp nyckeln och håller den synlig i handflatan innan hon drar handen ur bild. Nyckeln klipps ner på bordet igen. Den tredje kvinnan tittar på de båda andra kvinnorna, tar upp nyckeln och vänder sin handflata uppåt. Den är svart och nyckeln förvandlas till kniven. De båda andra kvinnorna håller upp sina högra händer för ansiktet. Den sovande kvinnan i fåtöljen rör sig oroligt. En kvinna med någon form av spegelbollsglasögon vänder sig om i stolen och har kniven i sin högra hand. Hon reser sig från stolen och står utomhus. Hon går på en strand med havet i bakgrunden, genom gräs, på uppfarten och på mattan i vardagsrummet. Hon står över den sovande kvinnan i fåtöljen och för kniven mot hennes hals. Kvinnan i fåtöljen vaknar och ser sin man stå över henne. Hon håller upp sin högra hand för ansiktet. Mannen sträcker fram sina båda händer mot kvinnan som tar dem och ställer sig upp. Mannen har en ros i handen, går till telefonen i trappan, lägger på luren, tittar tillbaka mot kvinnan och fortsätter sen upp mot övervåningen. Kvinnan följer efter. Innan hon går upp tittar hon på köksbordet. Där finns koppen, limpan och brödet. Mannen lägger rosen på kudden i sängen och tittar ut mot trappan. Kvinnan kommer upp och går in i sovrummet. Hon ser rosen på kudden. På sängbordet står ett askfat med en fimp i. Där står också en spegel i vilken mannens ansikte syns. Mannen tar upp spegeln. Kvinnan lägger sig i sängen bredvid rosen. Mannen sätter sig i sängen och smeker kvinnan. Närbild på kvinnans mun. Mannens ansikte. Rosen förvandlas till kniven. Närbild på kvinnans öga som sneglar neråt. Kvinnan tar upp kniven och skär sönder bilden där mannens ansikte är. Bakom bilden finns havet. Spegelskärvor ramlar ner i vattenbrynet, vågor sköljer över dem. Mannen kommer gående på uppfarten, går upp för trappan till ytterdörren. Han plockar upp rosen som ligger på marken. Han låser upp och går in. På golvet ligger tidningen och spegelskärvor. I fåtöljen sitter kvinnan livlös med en skärva i handen och blod ur mungipan. Död verkar det som. End.
-->
Voodooprästinnan Maya Deren presenterar tillsammans med sin man Alexander Hammid en drömsk stumfilm som cirkulerar runt sig själv med ändringar i varje varv. Det steriliserade soundtracket är gjort av japanen Teiji Ito. Jag slår upp meshes och det handlar om nät, garn, snaror. Jag fastnar. Tittar om och om igen. Vissa scener är underbara; slow motion uppför trappan, kameratilt i trappan, skuggorna mot muren, havet över skärvorna. Mannen och kvinnan i huset, ögat, kniven och fönstret länkar mig till Den andalusiska hunden, men Meshes känns skarpare, luftigare. Den här filmen är för mig en detaljerad karta över de gränslösa områden i människan som breder ut sig i skarven mellan ögonblicken. Den här filmen är en nära vän till Tranströmers Preludium, men jag tror aldrig de har träffats.
Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Jag får kraftiga vibbar från Den Andalusiska Hunden när jag ser den här avantgardistiska kortfilmen av Maya Deren och maken Alexander Hammid. Dock berör den långt mycket vackrare och intressantare Meshes Of The Afternoon mig starkare än Buñuels film femton år tidigare. Maya Deren, som själv är med i filmen, ägnade sig tydligen även åt dans vilket är tydligt i filmen. Rörelserna är nästan koreograferade och flyter vackert mellan de rytmiska klippen. Skuggteknikerna är makalösa, som att skuggorna ges ett eget liv. Vad handlar filmen om då? Ja, säg det. Att gissa på att filmen avspeglar en slags dröm är kanske inte den mest avancerade gissningen men jag anar något mycket djupare än så. Man skriver på olika ställen att det är en av de första filmerna som kopplar ihop en kvinnas erfarenhet av att förlora kontrollen med en lugn och harmonisk hemmamiljö. Deren filmade för övrigt i sitt eget hem som avspeglas både som ett fängelse och som vardagens tunga ankare. Meshes Of The Afternoon är ett imponerande konststycke som väger tungt när filmteknikens bokslut ska skrivas.

Nr 91: Barry Lyndon

Originaltitel: Barry Lyndon (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Tavelfilm. Stanleys väl använda recept; börja med närbild, zooma ut och nånstans i den stilla, djupa bilden är det nåt som rör sig; en kärra, en svan, en trädkrona. Oerhört vackert foto. Många scener är en fantastisk blandning av ironi och romantisk heorism. Åtminstone två scener får mig att tänka på Braveheart. Den första är när Redmond Barry får chansen att be kapten John Quin om ursäkt och därigenom slippa duellen. Barry tackar nej till erbjudandet, likt Gibson i slutscenen av Braveheart. Men för Barry innebär duellen en chans att inte bara själv överleva och döda rivalen Quin, han har även en tro på att kunna vinna sin älskade Noras kärlek. Den andra scenen är fältslaget i Sjuåriga kriget, där den underbart satirtorra berättarrösten förklarar att den aktuella händelsen inte beskrivits i några historieböcker, men är väl värd att minnas ändå. En underbar alternativ skildring av de prydligt lodräta, öppna sammandrabbningar som i exempelvis Braveheart gång på gång förvandlas till ett slakteri.
Barry Lyndon är lång och full av perfektionism, naturljus, vass humor, klassisk musik och eleganta kostymer. Efter pausen känns den stundtals lite seg, den håller inte samma genomgående grepp om mig som första delen gör. Annars hade den varit uppe på översta betygsteget. Pistolduellen på slutet är ett litet mästerverk och eftertexterna är finskuret synkroniserade med Händels Sarabande, som är det mest använda stycket i filmen. Används väldigt flitigt, skulle man kunna säga.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är mitten på 1700-talet och den irländske fattiglappen Redmond Barry är tänd på sin kusin. Hon ska gifta sig för pengar med en engelsk officer. Barry lackar ur och utmanar officeren på en duell men skjuter ovetandes med lösa skott. I tron att han dödat engelsmannen tvingas han fly. På väg mot Dublin rånas han på allt. Skorna får han behålla säger den artige stråtrövaren. Han tar värvning i den brittiska armén vilket leder honom till Sjuårskriget. Ett krig som innefattar de flesta länder i Europa. Även Sverige får vi veta av den kloka men lite satiriska berättarrösten. Militärlivet var inget för Barry så han desserterar och rider rakt i armarna på den preussiska armén. Britternas bundsförvanter. Han får utstå både det ena och det andre vår stackars Barry innan han så småningom hamnar hos en skicklig hasardspelare som håller hov vid överklassens tillställningar. Där möter han änkan Lyndon som han gifter sig med och tar hennes döde makes namn. Mycket märkligt. Sen är det paus. Ja, faktiskt. Helt sjukt men samtidigt känns det helt rätt. I andra halvlek vill Barry, numera Barry Lyndon, fortsätta klättra på samhällsstegen men det blir inte riktigt som han tänkt sig.
Barry Lyndon är ett episkt drama som pendlar mellan att vara riktigt tråkig och vansinnigt underhållande. Det svala, nästa känslokalla skådespeleriet har enorma likheter med andra filmer av Stanley Kubrick, exempelvis Eyes Wide Shut. Det är tragiska men samtidigt absurda människoöden som skildras nästan satiriskt. Bästa scenen är den sista duellen. Helt fantastiskt hur man kan få en scen så spännande, absurd, komisk och ironisk på samma gång. Bäst i filmen är annars fotot, det fantastiska fotot signerat den Oscarsbelönade John Alcott. Ljuset och stämningen i filmen är helt rätt och efteråt läser jag att utomhusscenerna har filmats nästan uteslutande under den korta tid i skymningen då ljuset är lite disigt. För inomhusscenerna använde man stearinljus på ett alldeles speciellt sätt. Fråga mig inte hur. Men snyggt är det. Som tavlor.

Nr 90: Braveheart

Originaltitel: Braveheart (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV 6 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är 1200-tal i Skottland och William Wallace vrålar sig igenom ett otal engelska krigshärar. Det är de våfflade hockeyfrillornas förlovade tid, de prydliga fältslagens era och 800 år innan Bruce Willis i skyskrapan tejpar fast en pistol på ryggen fäster Mel Gibson en nunchacku på ett liknande ställe och lurar brallorna av angloiderna. Jag ger helt och hållet upp när det gäller att hålla reda på alla dubbel -och trippelspel, alla finter och strategier, alla kungar och herrar. William Wallace är heligt förgrymmad, så mycket förstår jag. He´s looking for freedom. Och revenge. Och detta användande av frihetsbegreppet tycker jag är minst sagt intressant. Det gödslas verkligen med frihet - på alla möjliga sätt. Å ena sidan är man alltid fri, även om man är fängslad, men å andra sidan är man aldrig fri så länge man inte får vara skotte i fred. Det känns - av någon anledning - verkligen som att det är Mel Gibson i ett nötskal. Att bara pensla duken med frihet som en drivkraft att stöta, hugga, spetsa, bränna och kriga sönder hela hög -och låglandet. Oerhört tråkigt och trist emellanåt. Intetsägande om du frågar mig, men det är det förmodligen ingen som gör. Det infinner sig en känsla i mig av att det bara är att spänna fast sig och uthärda ännu ett slag. Samma djävla yxor och svärd, slowmotionhästhovar, skrik, blodstänk och kullerbyttor. Gäsp. Dubbelgäsp. Dessutom irriterar jag mig å det grövsta på att varenda eviga närbild med Mel på hästryggen innehåller den där ingrediensen av att han är på väg åt än det ena eller än det andra hållet. Vrider och vänder sig där på pållen. Pratar rappt och rakt. Stegrar ibland den där kusen som vore den en 1200kubikare.
Och så var det dags för the bloopers. De är åtskilliga, märker jag efter en snabb skumning på nätet. Yxor och svärd som byter plats eller försvinner. Bilar som syns i bild. Und so weiter. Kilten, detta för mig urskotska klädesplagg, började inte användas förrän flera hundra år efter den tid då filmen utspelar sig och blev inte civilfolkligt populär förrän tidigt 1800-tal. Säckpipan i olika skepnader uppges däremot vara 6000 år gammal, med troligt ursprung i mellanöstern. Det såsigaste tycker jag ändå är den oerhörda manipulation med kronologin som Gibson verkar sysselsatt sig med för att få den här rullen att gå ihop. Som nån på nätet undrade - själva historiken är ju i sig så intressant och spännande, så varför ska Gibson ändra och trixa och göra en egen? Det undrar jag också. För om hans avsikt med en sådan här film inte är att så gott han kan berätta en del av den engelskskottska historien (hur den nu ser ut), då kunde han hållt sig till sina dödliga vapen. Dock verkar det ha funnits bögar på 1200-talet, men de var till skillnad från idag inte särskilt populära. Freedom.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Braveheart är en storfilm, en stooor film. Det dödliga vapnet Mel "Mad Max" Gibson lever ut sina lustar i egenskap av den skotske frihetskämpen William Wallace under 1200-talet. Han är inte särskilt återhållsam i sina avsikter, den gode Mel. Det verkar som att han äntligen fått möjlighet att förverkliga en barndomsdröm och då jävlar tutar han i den stora säckpipan. Han är både regissör, producent och huvudrollsinnehavare i detta historiska epos som är 3 timmar långt med massor av svettiga karlar i kjol, oskuldsfulla prinsessor, våld, martyrskap, förräderi och intriger. Tydligen finns det också en massa historiska faktafel i filmen, men jag har överseende med dem. Budskapet går fram, och det väldigt tydligt. Braveheart är en äventyrsfilm i min smak, när jag är på det humöret. Och det händer ibland.

Nr 89: Svarta Änglar

Originaltitel: Heavenly Creatures (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Överhörnäs Vandrarhem i Örnsköldsvik och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag har så svårt för den sortens ansträngda skådespeleri som Juilet (Kate Winslet) och Pauline (Melanie Lynskey) ägnar sig åt i den här filmen. Den är baserad på en sann historia men de båda unga kvinnorna uppträder och uttrycker sig på ett högst osannolikt högtidligt och tillgjort sätt. Vem orkar hålla på som de gör? Uppenbarligen (förhoppningsvis) är inte Peter Jacksons avsikt att skildra Juliets och Paulines relation på ett vardagsrealistiskt sätt, och det är skönt eftersom det förmodligen blivit outhärdligt tråkigt. Men istället har filmen ett alldeles för högt tonläge (skådespeleriet) och en avtrubbande distans (rollspel i vardagen) som därtill blandas med fantasisekvenser med lergubbar, Orson Welles (i en sekvens från filmen Den tredje mannen, som också är med i 1001 filmer. Dessutom finns det en film som heter Den fjärde mannen. Otäckt.) och 4:e världen. Jag tyckte lergubbarna var coola - det är inte dem jag vänder mig emot - men jag tycker att filmen spelar på samma planhalva hela tiden, hellre hade jag sett att den kastades mellan naken, tråkig vardag och enhörningsgalopperande dagboksfantasier och att det är i den obestämbara skarven mellan dessa det ofattbart råa kan hända - att en mamma blir ihjälslagen med en halv tegelsten i en nylonstrumpa. Juliet och Pauline framställs som kufar och verklighetsvilsna, givetvis konst- och litteraturintresserade. Jag tycker det är en lite feg film, hade den varit mer åt Henryhållet hade jag tyckt bättre om den. Till eftertexterna sjunger Mario Lanza den gamla Anfielddängan "You´ll never walk alone" - och det är förutom den väldigt starka mordscenen det bästa i hela filmen. Nej, nu var jag elak och lite lögnaktig. Men jag är i alla fall inte lesbisk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag såg den här filmen signerad Peter Jackson. Hade jag bloggat om den omedelbart efteråt hade den antagligen varit uppe och nosat på en fyra men eftersom den inte har särskilt mycket att komma med så här en dryg vecka efteråt så får vår käre ringbärare Jackson med följe nöja sig med en stark trea. Det inte illa, inte alls. Svarta Änglar är en fri tolkning av den sanna berättelsen om de missanpassade bästisarna Pauline Parker och Juliet Hulme i staden Christchurch, Nya Zeeland, i början av 50-talet. Kate Winslet gör en överdriven tolkning av rikemansflickan Juliet medan Melanie Lynskey som spelar den blyga Pauline får mina sympatier direkt. Jag ska erkänna att jag hade inte den blekaste aning om filmens handling men efter ungefär halvtid börjar den nästan otåliga väntan mot det oundvikliga slutet. De stämningar som byggs upp och som tvingar flickorna till filmens klimax, alltså mordet på Paulines mamma, är bland det bästa i hela filmen. Om man bortser från slutscenen då som verkligen lyckas göra det makabra mordet både trovärdigt och nästan elegant.

Nr 88: Dumbo

Originaltitel: Dumbo (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Överhörnäs Vandrarhem och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En riminledande ET-liknande storkformation genom månen. Cirkuståget tuffar på genom Florida. Ansiktslösa tältbyggarslavar knegar dygnet runt, sjunger "vi är glada jobbare", "hej och hå" och "vi byter skift varannan dag". Den vita välmående publiken anländer med leende ansikten. En fräknig, rödhårig kille med kanintänder ger sig på Dumbo för dennes stora öron. Mamma Jumbo skyddar sin son och Guantanamoslås i bojor i isoleringscell. Inför Dumbos första entré i manegen Ferdinandvägrar han, men hans kompis - musen Timothy - humlesticker honom med en nål så att han forsar iväg och WTC-raserar hela elefantpyramiden. Publiken flyr - cirkustältet brakar ihop. Hädanefter får Dumbo hänga med clownerna, som kommer på att de kan gå samman och kräva högre lön av direktören - tydligen en passning till en fem veckor lång animationsarbetarstrejk som pågick på Disney 1941. Dumbo och muspolaren får i sig fulskumpa och snedtrippar in i den stora behållningen av den här filmen - den rosa elefantparaden (är det härifrån det kommer?). Ulf Lundell gör ett gästspel som kråka och Dumbo kommer underfund med att han kan flyga. Succé, million dollars och världsrekord.
Dumbo är Disneys fjärde animerade långfilm, och är den andra och enda tillsammans med Snövit där man använde vattenfärger till bakgrunderna. Regissören Ben Sharpsteen skulle hålla igen med slantarna, vilket innebar att detaljrikedom och finlir fick stryka på foten - något som märks på mig i form av akut uttråkning efter bara en kvart. Det hävdas lite överallt att Dumbo istället är en fantastisk historia, och att exempelvis scenerna där den fängslade mamma Jumbo får besök av Dumbo är storartade. Jaha. Call me cold, men det tycker inte jag. Jag tycker hela filmen känns en smula urvattnad, grovskuren, seg och färglös. Som en ofrivillig vistelse i fantasins vatten och bröd. Men som sagt, Dumbos och Timothys hallucinationsscener är fantastiska - helt oförståeliga både i handling och placering. De drar upp betyget över ettan. Till slut måste jag även få påpeka att den gamle godingen John Harryson - som spelade Lelle i Sommaren med Monika och gjorde Klokers röst i Snövit - gör inte mindre än tre röster i den första svenska dubbningen av Dumbo. Vad är det som händer? Håller vi på att gräva fram en bortglömd gigant inom svensk filmhistoria? Cineastisk arkeologi. Så kan det låta.
 
Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ännu en film signerad Walt Disney och animerings- och produktionsmässigt känns det mer Disney än exempelvis Snövit. Men definitivt inte bättre. Filmen utspelar sig på den tiden poststorken kom med ungarna och cirkusen drog fram med tåg istället för häst och cirkusvagn och djuren själva fick hjälpa till att smälla upp tältet. Där fanns ingen djurskyddslagstiftning inte. Med på cirkuståget finns fru Jumbo som får ett paket av storken och vi vet ju alla vem som finns där inuti. Frågan är väl snarare var herr Jumbo egentligen befinner sig? Något säger mig att han kanske blev kvar i djungeln och tutar med de andra elefanterna i Djungelboken. Allt hänger ihop som sagt. Lilla Jumbo Junior får namnet Dumbo efter en nysning som ger honom gigantiska öron. Han blir mobbad och utfryst av alla förutom musen Timothy som tar sig an den lilla elefanten. Under större delen av filmen sitter jag mest och gäspar och väntar på att han ska flyga. För visst handlar filmen om en flygande elefant? Det var i alla fall det jag trodde. Märkligast i hela filmen är när Dumbo och muspolaren får i sig något de tror är vatten men inte är vatten. De blir skitpackade och börjar hallucinera. Nästan 10 minuter av filmens dryga 60 utspelar sig sedan i nån slags acidtripp där de ser syrasurrealistiska rosa elefanter som paraderar och dansar hej vilt. När Dumbo och Timothy sedan vaknar upp i ett träd får jag det äntligen bekräftat. Det krävdes bara lite flytande LSD. Sensmoralen av denna barnfilm från 1941 måste vara: Acid - if you wanna fly high in the sky.