Filmen sågs på Internet av Jimmy på Överhörnäs Vandrarhem och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 2Kommentar: En riminledande ET-liknande storkformation genom månen. Cirkuståget tuffar på genom Florida. Ansiktslösa tältbyggarslavar knegar dygnet runt, sjunger "vi är glada jobbare", "hej och hå" och "vi byter skift varannan dag". Den vita välmående publiken anländer med leende ansikten. En fräknig, rödhårig kille med kanintänder ger sig på Dumbo för dennes stora öron. Mamma Jumbo skyddar sin son och Guantanamoslås i bojor i isoleringscell. Inför Dumbos första entré i manegen Ferdinandvägrar han, men hans kompis - musen Timothy - humlesticker honom med en nål så att han forsar iväg och WTC-raserar hela elefantpyramiden. Publiken flyr - cirkustältet brakar ihop. Hädanefter får Dumbo hänga med clownerna, som kommer på att de kan gå samman och kräva högre lön av direktören - tydligen en passning till en fem veckor lång animationsarbetarstrejk som pågick på Disney 1941. Dumbo och muspolaren får i sig fulskumpa och snedtrippar in i den stora behållningen av den här filmen - den rosa elefantparaden (är det härifrån det kommer?). Ulf Lundell gör ett gästspel som kråka och Dumbo kommer underfund med att han kan flyga. Succé, million dollars och världsrekord.
Dumbo är Disneys fjärde animerade långfilm, och är den andra och enda tillsammans med Snövit där man använde vattenfärger till bakgrunderna. Regissören Ben Sharpsteen skulle hålla igen med slantarna, vilket innebar att detaljrikedom och finlir fick stryka på foten - något som märks på mig i form av akut uttråkning efter bara en kvart. Det hävdas lite överallt att Dumbo istället är en fantastisk historia, och att exempelvis scenerna där den fängslade mamma Jumbo får besök av Dumbo är storartade. Jaha. Call me cold, men det tycker inte jag. Jag tycker hela filmen känns en smula urvattnad, grovskuren, seg och färglös. Som en ofrivillig vistelse i fantasins vatten och bröd. Men som sagt, Dumbos och Timothys hallucinationsscener är fantastiska - helt oförståeliga både i handling och placering. De drar upp betyget över ettan. Till slut måste jag även få påpeka att den gamle godingen John Harryson - som spelade Lelle i Sommaren med Monika och gjorde Klokers röst i Snövit - gör inte mindre än tre röster i den första svenska dubbningen av Dumbo. Vad är det som händer? Håller vi på att gräva fram en bortglömd gigant inom svensk filmhistoria? Cineastisk arkeologi. Så kan det låta.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Ännu en film signerad Walt Disney och animerings- och produktionsmässigt känns det mer Disney än exempelvis Snövit. Men definitivt inte bättre. Filmen utspelar sig på den tiden poststorken kom med ungarna och cirkusen drog fram med tåg istället för häst och cirkusvagn och djuren själva fick hjälpa till att smälla upp tältet. Där fanns ingen djurskyddslagstiftning inte. Med på cirkuståget finns fru Jumbo som får ett paket av storken och vi vet ju alla vem som finns där inuti. Frågan är väl snarare var herr Jumbo egentligen befinner sig? Något säger mig att han kanske blev kvar i djungeln och tutar med de andra elefanterna i Djungelboken. Allt hänger ihop som sagt. Lilla Jumbo Junior får namnet Dumbo efter en nysning som ger honom gigantiska öron. Han blir mobbad och utfryst av alla förutom musen Timothy som tar sig an den lilla elefanten. Under större delen av filmen sitter jag mest och gäspar och väntar på att han ska flyga. För visst handlar filmen om en flygande elefant? Det var i alla fall det jag trodde. Märkligast i hela filmen är när Dumbo och muspolaren får i sig något de tror är vatten men inte är vatten. De blir skitpackade och börjar hallucinera. Nästan 10 minuter av filmens dryga 60 utspelar sig sedan i nån slags acidtripp där de ser syrasurrealistiska rosa elefanter som paraderar och dansar hej vilt. När Dumbo och Timothy sedan vaknar upp i ett träd får jag det äntligen bekräftat. Det krävdes bara lite flytande LSD. Sensmoralen av denna barnfilm från 1941 måste vara: Acid - if you wanna fly high in the sky.
No comments:
Post a Comment