Nr 90: Braveheart

Originaltitel: Braveheart (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV 6 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är 1200-tal i Skottland och William Wallace vrålar sig igenom ett otal engelska krigshärar. Det är de våfflade hockeyfrillornas förlovade tid, de prydliga fältslagens era och 800 år innan Bruce Willis i skyskrapan tejpar fast en pistol på ryggen fäster Mel Gibson en nunchacku på ett liknande ställe och lurar brallorna av angloiderna. Jag ger helt och hållet upp när det gäller att hålla reda på alla dubbel -och trippelspel, alla finter och strategier, alla kungar och herrar. William Wallace är heligt förgrymmad, så mycket förstår jag. He´s looking for freedom. Och revenge. Och detta användande av frihetsbegreppet tycker jag är minst sagt intressant. Det gödslas verkligen med frihet - på alla möjliga sätt. Å ena sidan är man alltid fri, även om man är fängslad, men å andra sidan är man aldrig fri så länge man inte får vara skotte i fred. Det känns - av någon anledning - verkligen som att det är Mel Gibson i ett nötskal. Att bara pensla duken med frihet som en drivkraft att stöta, hugga, spetsa, bränna och kriga sönder hela hög -och låglandet. Oerhört tråkigt och trist emellanåt. Intetsägande om du frågar mig, men det är det förmodligen ingen som gör. Det infinner sig en känsla i mig av att det bara är att spänna fast sig och uthärda ännu ett slag. Samma djävla yxor och svärd, slowmotionhästhovar, skrik, blodstänk och kullerbyttor. Gäsp. Dubbelgäsp. Dessutom irriterar jag mig å det grövsta på att varenda eviga närbild med Mel på hästryggen innehåller den där ingrediensen av att han är på väg åt än det ena eller än det andra hållet. Vrider och vänder sig där på pållen. Pratar rappt och rakt. Stegrar ibland den där kusen som vore den en 1200kubikare.
Och så var det dags för the bloopers. De är åtskilliga, märker jag efter en snabb skumning på nätet. Yxor och svärd som byter plats eller försvinner. Bilar som syns i bild. Und so weiter. Kilten, detta för mig urskotska klädesplagg, började inte användas förrän flera hundra år efter den tid då filmen utspelar sig och blev inte civilfolkligt populär förrän tidigt 1800-tal. Säckpipan i olika skepnader uppges däremot vara 6000 år gammal, med troligt ursprung i mellanöstern. Det såsigaste tycker jag ändå är den oerhörda manipulation med kronologin som Gibson verkar sysselsatt sig med för att få den här rullen att gå ihop. Som nån på nätet undrade - själva historiken är ju i sig så intressant och spännande, så varför ska Gibson ändra och trixa och göra en egen? Det undrar jag också. För om hans avsikt med en sådan här film inte är att så gott han kan berätta en del av den engelskskottska historien (hur den nu ser ut), då kunde han hållt sig till sina dödliga vapen. Dock verkar det ha funnits bögar på 1200-talet, men de var till skillnad från idag inte särskilt populära. Freedom.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Braveheart är en storfilm, en stooor film. Det dödliga vapnet Mel "Mad Max" Gibson lever ut sina lustar i egenskap av den skotske frihetskämpen William Wallace under 1200-talet. Han är inte särskilt återhållsam i sina avsikter, den gode Mel. Det verkar som att han äntligen fått möjlighet att förverkliga en barndomsdröm och då jävlar tutar han i den stora säckpipan. Han är både regissör, producent och huvudrollsinnehavare i detta historiska epos som är 3 timmar långt med massor av svettiga karlar i kjol, oskuldsfulla prinsessor, våld, martyrskap, förräderi och intriger. Tydligen finns det också en massa historiska faktafel i filmen, men jag har överseende med dem. Budskapet går fram, och det väldigt tydligt. Braveheart är en äventyrsfilm i min smak, när jag är på det humöret. Och det händer ibland.