Nr 89: Svarta Änglar

Originaltitel: Heavenly Creatures (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Överhörnäs Vandrarhem i Örnsköldsvik och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag har så svårt för den sortens ansträngda skådespeleri som Juilet (Kate Winslet) och Pauline (Melanie Lynskey) ägnar sig åt i den här filmen. Den är baserad på en sann historia men de båda unga kvinnorna uppträder och uttrycker sig på ett högst osannolikt högtidligt och tillgjort sätt. Vem orkar hålla på som de gör? Uppenbarligen (förhoppningsvis) är inte Peter Jacksons avsikt att skildra Juliets och Paulines relation på ett vardagsrealistiskt sätt, och det är skönt eftersom det förmodligen blivit outhärdligt tråkigt. Men istället har filmen ett alldeles för högt tonläge (skådespeleriet) och en avtrubbande distans (rollspel i vardagen) som därtill blandas med fantasisekvenser med lergubbar, Orson Welles (i en sekvens från filmen Den tredje mannen, som också är med i 1001 filmer. Dessutom finns det en film som heter Den fjärde mannen. Otäckt.) och 4:e världen. Jag tyckte lergubbarna var coola - det är inte dem jag vänder mig emot - men jag tycker att filmen spelar på samma planhalva hela tiden, hellre hade jag sett att den kastades mellan naken, tråkig vardag och enhörningsgalopperande dagboksfantasier och att det är i den obestämbara skarven mellan dessa det ofattbart råa kan hända - att en mamma blir ihjälslagen med en halv tegelsten i en nylonstrumpa. Juliet och Pauline framställs som kufar och verklighetsvilsna, givetvis konst- och litteraturintresserade. Jag tycker det är en lite feg film, hade den varit mer åt Henryhållet hade jag tyckt bättre om den. Till eftertexterna sjunger Mario Lanza den gamla Anfielddängan "You´ll never walk alone" - och det är förutom den väldigt starka mordscenen det bästa i hela filmen. Nej, nu var jag elak och lite lögnaktig. Men jag är i alla fall inte lesbisk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag såg den här filmen signerad Peter Jackson. Hade jag bloggat om den omedelbart efteråt hade den antagligen varit uppe och nosat på en fyra men eftersom den inte har särskilt mycket att komma med så här en dryg vecka efteråt så får vår käre ringbärare Jackson med följe nöja sig med en stark trea. Det inte illa, inte alls. Svarta Änglar är en fri tolkning av den sanna berättelsen om de missanpassade bästisarna Pauline Parker och Juliet Hulme i staden Christchurch, Nya Zeeland, i början av 50-talet. Kate Winslet gör en överdriven tolkning av rikemansflickan Juliet medan Melanie Lynskey som spelar den blyga Pauline får mina sympatier direkt. Jag ska erkänna att jag hade inte den blekaste aning om filmens handling men efter ungefär halvtid börjar den nästan otåliga väntan mot det oundvikliga slutet. De stämningar som byggs upp och som tvingar flickorna till filmens klimax, alltså mordet på Paulines mamma, är bland det bästa i hela filmen. Om man bortser från slutscenen då som verkligen lyckas göra det makabra mordet både trovärdigt och nästan elegant.