Nr 80: Mandomsprovet

Originaltitel: The Graduate (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar:

-->En liten pärla, skimrande och tät. Ben landar och åker rullband till Sound of silence. Exakta växlingar mellan skakig kamera i folksamlingar och stilla bilder i ensamhet. Mrs Robinson vill ha skjuts hem, klär av sig naken och klipps effektfullt in i Bens tafatta synfält. Inuti dykardräkten är omvärlden utestängd. Andetagen i tystnaden året innan Kubricks 2001. Hela poolscenen svindlande, upprepat nedtryckt under ytan av farsans (som gjorde rösten till KITT i Knight Rider) hand. Hoffman återhållsamt subtil – bländar med små medel. Håller upp dörren, väntar, folk strömmar ut, in. Ben valpar runt på hotellet, vågar till slut boka rum 568 på Taft Hotel till sig själv och Mrs Robinson och ringer restaurangen från lobbyhytt. Snygg spegelbordsscen. Stör ej på dörrhandtaget. Galge – wood or wire? April, come she will – ett löv i vinden, luft. Behagliga övergångar, upp ur poolen över Mrs Robinson, som motvilligt går med på att samtala med sin unge älskare. Ben tvingas ut på dejt med Mrs Robinsons dotter Elaine, tar med henne på strippklubb. När hon vänder ryggen åt en bröstvifterska på scenen upplyser Ben henne om att hon ”missar en fin effekt”. Efter den sociala kraschen hittar de fram till varandra i den inneslutna bilen. Äntligen någon som är bekväm med tystnaden. Sen brytningen, den oundvikliga. Långsamt fokus på Elaine när hon begriper nätverket. Ben bevakar och förföljer Elaine till kryddjingeln Scarborough Fair, som återkommer generande många gånger. De två återförenas, men efter att Ben fått besök av Elaines milt rasande pappa, visar det sig att hon ska gifta sig med en annan, Carl. Iväg till kyrkan. Ben passerar den underbart bistra hyresvärden, kör om på insidan med sin Alfa Romeo Spider till tonerna av Mrs Robinson, ringer 657 2036 (men det ser inte ut som att han slår det numret), får tips om presbyterianska men drabbas av bensinstopp. Efter att ha övat inför Maratonmannen tar sig Ben till slut in till bröllopet precis i tid för att få se altarkyssen. Han korsfäster sig själv på den enorma glasskivan på läktaren och skriker loss henne från det nyss ingångna förbundet. Efter att ha förseglat metodistkyrkan i La Verne med ett jättekors hoppar Ben och Elaine på bussen och sätter sig längst bak. Efter några förlösande leenden stillnar ruset och de blickar tillsammans ut och in i varsin tomhet.
Dustin Hoffman, Anne Bancroft och Katharine Ross triangeldramatiserar med intim precision och nästan otäck synergi. Brännande närbilder. Tyvärr känns Simon and Garfunkels musik ibland överanvänd, nästan besvärande - om än för sig vansinnigt behaglig. -->

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: De två första tredjedelarna av filmen får toppbetyg. Det är sällan man ser en film som är så genomtänkt, så estetiskt vacker och så intressant på samma gång. Det som faller mig allra mest i smaken är de fantastiska kameravinklarna även om det vågade triangeldramat mellan den nyutexaminerade ynglingen Ben (Dustin Hoffman), den alkoholiserade hemmafrun Mrs. Robinson (Anne Bancroft) och hennes dotter Elaine (Katharine Ross) naturligtvis smakar riktigt bra. Slutet känns aningen slarvigt och nästan lite desperat. Slutbetyget blir ändå riktigt högt eftersom Mandomsprovet är en snygg och välregisserad film med kvicka dialoger och ett självklart skådespeleri. Regissören Mike Nichols var också först att använda popuärmusik på ett integrerat kommersiellt och estetiskt sätt i film. Simon & Garfunkels musik i Mandomsprovet känns för det mesta riktigt trivsam, men emellanåt nästan malplacerad. Dock var det ett orginellt och smart knep att använda den omåttligt populära duon för att sälja in filmen.