Filmen sågs på SVT av Jimmy på Bygatan 8 i Västerås och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Det är nog ingen högoddsare att Almodóvar gillar rött. Draperier, väggar, rosor, överkast, blod, vaser, skynken, t-shirt, klänningar, bildskåp, gardiner, slips, kjolar, brandskåp, hårspänne, klocka, brandsläckare, soffa, bilar, dansskolelogga, coca-colamaskin utanför kyrkan, fläktfjäder, leksaksbilar, fåtöljer, fönsterkarmar, gungställning, skrivbordslampor, piller, handväska, cigarettetui och skor – för att plocka några bär ur trädet. Marco ser sin tjurfäkterska Lydia stångas in i koma av en frustande best, till tonerna av lugn stråksång. I en tillbakablick fönsterspionerar sjuksköterskan Beningno på dansösen Alicia. Efter att Beningno tagit upp hennes tappade plånbok från gatan, sprungit ikapp henne och åstadkommit den konstigaste scenen top ten nånsin bokar han tid hos hennes pappa psykiatern för att få träffa henne igen. Inga vårdköer där inte och ett tips till pappan är att kanske inte ha mottagningsreceptionen i familjens duschrum. Även Alicia hamnar i koma efter en trafikolycka. Marco och Beningno vårdar sina kärlekar på sjukhemmet medelst tvagning, hudkrämer, massage och berättelser. De båda männen utvecklar en vänskap. Marco inser att Lydia förmodligen aldrig kommer vakna, så han drar ut och reser. Lydia dör mitt i april och Beningno vårdar Alicia så väl att hon blir gravid – ett barn som sedan dödföds. För det draget får Beningno spendera tid på insidan, en tid han finner så outhärdligt ensam att han gör ett försök att träffa Alicia i Komaland, men det slutar i självmord - inklusive brev till Marco. Marco i sin tur kommer hem och tar över Beningnos lägenhet och lägger in en stöt på den nyss uppvaknade Alicia. Tät relationsdramatik.
Stumfilmen i filmen är fantastisk: Alfredo testar bantningsmedel, krymper till en pyssling och ger sig ut på upptäcktsfärd på och inuti sin medhjälperska. Stumen drar upp helhetsbetyget över medelkanten. Färgerna i filmen känns lite återhållsamma för att vara Almodóvar, men det är fortfarande pastellfeeling och riktigt snyggt. Succéboken Timmarna av Michael Cunningham ligger plötsligt och gottar sig på sängbordet. Vad är det för passning? Las Horas. Olé!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Pastellfärgernas och genusanalysernas mästare Pedro Almodóvars fjortonde film är inte lika mustig som föregångaren Allt Om Min Mamma. Den är melankolisk och komakylig utan att för den skull tappa i intensitet och intimitet. Som jag tolkar det gör Almodóvar filmer om den mänskliga komplexiteten (vem fan gör inte det?) där de manliga och kvinnliga genusen problematiseras. Det är Almodóvars styrka och som också gör honom angelägen och intressant. I Tala Med Henne är det de två kvinnorna i koma som utgör fokuset och drivkraften i filmen. Dansösen Alicia har en manlig sjuksköterska, Benigno, en stalker som länge har varit förälskad i henne och nu ser sin chans att verkligen få komma henne nära. Väldigt nära till och med. Den andra kvinnan, Lydia, hamnar i koma efter en tjurfäktning och hennes man, journalisten Marco, har svårt att acceptera hennes förändrade tillstånd. Männen utvecklar en nära och förtrolig vänskap. Almodóvar har ett vågat förhållningssätt till filmmediet och när Benigno våldtar den sovande Alicia och gör henne med barn visas istället en surrealistisk stumfilm om en man som krymper och till slut kryper in i sin älskades sköte och försvinner. Det finns säkert någon symbolik i detta. Hur som helst så känns det både modigt och extremt unikt. Sådan är han, Almodóvar.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Pastellfärgernas och genusanalysernas mästare Pedro Almodóvars fjortonde film är inte lika mustig som föregångaren Allt Om Min Mamma. Den är melankolisk och komakylig utan att för den skull tappa i intensitet och intimitet. Som jag tolkar det gör Almodóvar filmer om den mänskliga komplexiteten (vem fan gör inte det?) där de manliga och kvinnliga genusen problematiseras. Det är Almodóvars styrka och som också gör honom angelägen och intressant. I Tala Med Henne är det de två kvinnorna i koma som utgör fokuset och drivkraften i filmen. Dansösen Alicia har en manlig sjuksköterska, Benigno, en stalker som länge har varit förälskad i henne och nu ser sin chans att verkligen få komma henne nära. Väldigt nära till och med. Den andra kvinnan, Lydia, hamnar i koma efter en tjurfäktning och hennes man, journalisten Marco, har svårt att acceptera hennes förändrade tillstånd. Männen utvecklar en nära och förtrolig vänskap. Almodóvar har ett vågat förhållningssätt till filmmediet och när Benigno våldtar den sovande Alicia och gör henne med barn visas istället en surrealistisk stumfilm om en man som krymper och till slut kryper in i sin älskades sköte och försvinner. Det finns säkert någon symbolik i detta. Hur som helst så känns det både modigt och extremt unikt. Sådan är han, Almodóvar.
No comments:
Post a Comment