Originaltitel: Dom Kallar Oss Mods (1968)
Filmen sågs av Jimmy på tåget mellan Bollnäs och Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Svartvitt, närbildande och ganska segt. Det svartvita gör att det känns länge sen. Närbilderna förlorar sin effekt efter en stund, eftersom det mesta är i närbild. I vissa scener kryper kameran upp i extrem close up, men jag känner aldrig att jag kommer innanför huden. Det sega handlar väl om att allt är berättat efter fyra minuter. Det är intressant att få se hur Salas järnvägsstation såg ut för 40 år sen. Mannen i kupén som får oväntat besök ser både avslappnad och besvärad ut på samma gång. De stora mjölktetrorna. De gamla tiorna. Samlagsscenen känns påträngande intim. Det är intressant i dessa porrtider. Det är intressant att se hur Kenta och Stoffe hjälper varandra med hårtvätt. Alla röker överallt och bland barn. Men de ändlösa berättelserna om fajtande farsor och fulla morsor, soontobepundardialogerna, de intresserar mig inte överhuvudtaget. Jag ser filmen som ett litet gulligt tidsdokument, som egentligen inte berättar så mycket. Inte mycket har förändrats, förutom rökförbudet. Och som jag har förstått det var de inte mods, de kallades bara så. Det är lite intressant.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filmskoleeleverna Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentära skildring av Kenta Gustavsson och Stoffe Svensson under revolutionsåret 1968 har kommit att bli ett klassiskt tidsdokument. Den tar ingen ställning, det förklarar ingenting och handlingen genomgår ingen som helst utveckling. Det är sporadiska och närgångna skildringar av huvudpersonernas vardag, hur de driver på Stockholms gator, mellan klubbar och brudar och bärs, varvat med berättelser om tragiska uppväxtförhållanden. Det intressanta finns i spänningen mellan huvudpersonernas egna berättelser, deras lättsinniga inställning och den nakna, okonstlade skildringen av deras liv. Jarl och Lindqvist kommer aldrig riktigt innanför huduen på huvudpersonerna men det kanske inte heller är meningen. Trovärdigheten och filmens styrka ligger snarare i den djupa solidaritet och det ömsesidiga förtroendet mellan filmskaparna och huvudpersonerna. Det märks framför allt när Kenta och Stoffe tvättar håret på varandra eller i de intima närhetsscenerna mellan huvudpersonerna och deras flickvänner. Dom Kallar Oss Mods fick två uppföljare; Ett Anständigt Liv (1979) och Det Sociala Arvet (1993). Det känns rätt uppenbart vilket öde som väntar både Kenta och Stoffe i de filmerna men jag vill se dem ändå.
Filmen sågs av Jimmy på tåget mellan Bollnäs och Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+ Kommentar: Svartvitt, närbildande och ganska segt. Det svartvita gör att det känns länge sen. Närbilderna förlorar sin effekt efter en stund, eftersom det mesta är i närbild. I vissa scener kryper kameran upp i extrem close up, men jag känner aldrig att jag kommer innanför huden. Det sega handlar väl om att allt är berättat efter fyra minuter. Det är intressant att få se hur Salas järnvägsstation såg ut för 40 år sen. Mannen i kupén som får oväntat besök ser både avslappnad och besvärad ut på samma gång. De stora mjölktetrorna. De gamla tiorna. Samlagsscenen känns påträngande intim. Det är intressant i dessa porrtider. Det är intressant att se hur Kenta och Stoffe hjälper varandra med hårtvätt. Alla röker överallt och bland barn. Men de ändlösa berättelserna om fajtande farsor och fulla morsor, soontobepundardialogerna, de intresserar mig inte överhuvudtaget. Jag ser filmen som ett litet gulligt tidsdokument, som egentligen inte berättar så mycket. Inte mycket har förändrats, förutom rökförbudet. Och som jag har förstått det var de inte mods, de kallades bara så. Det är lite intressant.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filmskoleeleverna Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentära skildring av Kenta Gustavsson och Stoffe Svensson under revolutionsåret 1968 har kommit att bli ett klassiskt tidsdokument. Den tar ingen ställning, det förklarar ingenting och handlingen genomgår ingen som helst utveckling. Det är sporadiska och närgångna skildringar av huvudpersonernas vardag, hur de driver på Stockholms gator, mellan klubbar och brudar och bärs, varvat med berättelser om tragiska uppväxtförhållanden. Det intressanta finns i spänningen mellan huvudpersonernas egna berättelser, deras lättsinniga inställning och den nakna, okonstlade skildringen av deras liv. Jarl och Lindqvist kommer aldrig riktigt innanför huduen på huvudpersonerna men det kanske inte heller är meningen. Trovärdigheten och filmens styrka ligger snarare i den djupa solidaritet och det ömsesidiga förtroendet mellan filmskaparna och huvudpersonerna. Det märks framför allt när Kenta och Stoffe tvättar håret på varandra eller i de intima närhetsscenerna mellan huvudpersonerna och deras flickvänner. Dom Kallar Oss Mods fick två uppföljare; Ett Anständigt Liv (1979) och Det Sociala Arvet (1993). Det känns rätt uppenbart vilket öde som väntar både Kenta och Stoffe i de filmerna men jag vill se dem ändå.
No comments:
Post a Comment