Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Jag köpte den här filmen för 10 spänn på ett loppisbord på Nytorget i Stockholm för ett par år sedan. Det känns fint när filmer bara dyker upp sådär. Kommer till en liksom. Och med 1001-boken i ryggraden så reagerar jag väldigt instinktivt när det dyker upp filmer på väntade eller oväntade ställen. Kan den finnas med i boken? Och så lyckan när den gör det. Vi börjar ju närma oss slutet av projektet nu och det tycks bli svårare och svårare att få tag på de filmer som återstår. Det gäller att vara vaksam liksom och ha filmradarn påslagen. Men filmen då, Mannen Från Laramie... Ja, vad säger man, definitivt värd 10 spänn men inte så mycket mer.
Originaltitel: Dodsworth (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: I och med den här filmen tar vi steget in i den sista fjärdedelen av det här projektet. Bra film, fantastiskt märklig svensk titel. Originaltiteln, Dodsworth, är ju spikrak och tydlig, helt med filmen överensstämmande; det handlar om Dodsworth, till exempel Sam Dodsworth som i inledningen står vid ett stort fönster i US of A och blickar ut över sitt nyss sålda känns det som imperium även om det kanske mer är ett bilföretag deluxe. Var läste jag att det där med att någon står och tittar ut genom fönster i inledning av film symboliserar förändring; den som tittar står inför att förändras? I sig ingen jätteskräll som filmöppning, att någon eller något kommer förändras - känns ganska ofrånkomligt i de flesta fall. Ok, Sam och hustrun Fran Dodsworth åker på Europaturné, äntligen ska livet levas, kommas igång, upplevas. Dottern är utflugen, på smekmånad lika med vuxen och klarar sig själv framöver. Slut på jobb och plikter, slut på vardagstristessen i hemstaden Zenith, slut på att inte hinna ses som man vill. Början på det stora livet, det djupa, det behagliga, det nyfikna. Fran inte bara ber om liv, hon kräver det. Pengar finns, tid finns.
Nå, det dröjer inte länge innan det börjar skava paret emellan. Redan på stora båten över Atlanten mot London hookar Fran med ny gentleman. Även Sam stöter på ny bekantskap på måndäck i form av Ms Cortright. Väl i Europa, i Paris, lever Sam och Fran mer eller mindre separate lives; hon fixar håret och finlunchar medan han springer på muséer och andra sevärdheter. Fran träffar ytterligare gentleman, det hettar till ordentligt och hon vill ta en paus från Sam, kan han inte åka hem ensam till staterna och kolla hur dottern har det med nya familjen? Detta förslag som en rekyl i vad som jag minns det en riktigt bra scen där de båda gör sig redo för sänggående; av med kostym, på med pyjamas, på med mjukgörande kräm, av med mjukgörande kräm. Vardagskvällsgnabb övergår i seriöst funderande på att ta en seriös paus. Efter viss tvekan gör Sam så, tar båten över Atlanten och tillbringar en tid hemma i Zenith. Fran kvar i Europa och lever loppan med nya mannen. Sam irriterad, frustrerad, vill fixa och lösa fnurran. Åker över Atlanten igen. Undrar hur lång tid varje sådan resa tog på den tiden? Telegrammen haglar under tiden, detektivarbete igångsatt för att informera sig om hustruns förehavanden. Väl i Paris smygarrangerar Sam ett möte mellan sig själv, hustrun och hennes nye kavaljer. Konfrontation på triangeldramatiskt vis. Det slutar i att Sam och Fran ska försöka på nytt. Tårar och ursäkter, förlåtelse och nya friska tag. En liten stund, för sen har Fran hittat en ny lirare, Kurt. Tar inte lång tid innan Kurt vill gifta sig, och Fran faller som en fura för detta. Det gör dock inte Kurts mamma baronessan. Hon är ytterligt svårflirtad och säger tyvärr, det blir inget av med den saken; Fran är ju fortfarande gift och dessutom för gammal och förmodligen inkapabel att föda fler barn. Dörren stängd. Mutter sagt nein. Vad gör Fran då? Bara att jaga rätt på Sam igen, som under tiden har rört sig på solotripp i södra Europa. Olika städer, olika hotell, olika ruiner och utflykter, men alltid samma sak. Han har till och med stött på Ms Cortright igen, och till och med flyttat ut till hennes villa i Neapeltrakterna, och till och med fått tillbaka någon form av livsglädje, gnista, vision om högtflygande verksamheter. Då ringer alltså Fran igen. Pronto! i luren och ta mig tillbaka, allt är förlåtet. Sam går som vanligt med på detta och de båda gör ett försök att ta båten hem över Atlanten igen. Men det tar tvärstopp för Sam när Fran börjar mala om sina ytligheter, sin kritik av andras utseende, hur det blåser kallt och så vidare i vad jag antar låter som en evinnerlig klagosång i Sams öron. Han drar, han tar sitt pick och pack och hoppar av båten precis innan avgång. Åker tillbaka till Neapel och ut till villan med en puttrande liten jolle och där på balkongen juliastår Ms Cortright och väntar. Lyckligt slut och förändring för Sam och Ms Cortright. Inte så lyckligt för Fran, även om hon så att säga fick förändring på nedköpet.
Så det är ju inte utan att jag undrar på vilken form av möten förslaget om den svenska titeln lades fram. Hur gick det till? Någon måste ju ha sett filmen, och kanske haft i uppdrag att komma på en titel, svensk sådan. ”Dodsworth” kanske inte ligger helt rätt i svenska munnar. Men hur kom ”Varför byta männen hustru?” till? Är det ett uttryck, alltså sedan tidigare? Och någon måste ju ha fått det förslaget till sig, granskat det och tänkt: Bra förslag! Bra titel! Och sedan har det gått genom maskineriet, stämplats ok och forslats vidare till sekreterare, tryckerier och filmbolagsfolk. Oerhört underligt. Mellanchef Björkquist kommer liksom in till överintendent Fagerwall med papper, glad i hågen. Du vet den svenska titeln på Dodsworth som vi har brottats med? Ja. Nu har vi löst det. Låt höra. Varför byta männen hustru frågetecken. Det är ju lysande, briljant lysande. Den tar vi, och nu tar vi långlunch och sen gör vi kväll.
En väldigt intressant rulle, tar liksom upp och tag i relationsbekymmer och förvecklingar på oväntat sätt. Oväntat som i att det inte automatiskt blir skilsmässa och tack och hej för att de båda hittar andra att intressera sig för. Sam väldigt tillåtande jämförelsevis. Och förlåtande. Fran väldigt uppriktig och direkt i sina önskemål.
Regissören William Wyler har tidigare gett oss känsliga pärlor som Svindlande Höjder och De Bästa Åren, men faktiskt också mastodonten Ben-Hur. Imponerande.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Sam Dodsworth står i Zenith. Nyss pensionerad och sålt företaget. Rik som ett troll men äktenskapet med den något yngre hustrun Fran går kanske lite på tomgång. Dottern utflugen. Vad ska livet nu ta vägen? Under en resa till Europa så glider dock paret Dodsworth allt mer isär. Eller snarare är det Fran som vill känna sig ung igen, som vill bli uppvaktad av andra män. Vilket hon blir. Sam däremot hamnar i en väldigt oskyldig tête-á-tête med Ms Cortright. Något som har föga betydelse för tillfället men däremot får en avgörande betydelse längre fram. Fran vill slå sig lös, slå runt och leva livet. Hon håller naturligtvis av sin make, kanske till och med älskar honom, men hon behöver nya intryck, nya förbindelser, ny kärlek. Kanske kan man kalla henne polyamorös men det är ytterst tveksamt om det ordet fanns på den här tiden. Nåväl, så där håller det på i alla fall, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka. Som det brukar vara. Men till slut tröttnar Sam och vem står då där på klippan vid Medelhavet och väntar, jo, den bedårande Ms Cortright. Det här är en otroligt intressant och fin film som vågar vara komplex och anmärkningsvärd utan att ta ställning för den ena eller den andra. Det är sällan jag ser en film, särskilt från den här tiden, som verkligen lyckas med konststycket att porträttera relationer som både illusoriska och förlösande men även smärtsamt desperata. Kärlek är fan inte enkelt och det visar den här filmen med all önskvärd tydlighet även om slutet blir lite väl by the book. Men sen har vi den svenska titeln. Jag säger bara varför?
Originaltitel: The Public Enemy (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Chicago 1909. Tom och Matt, ungdomar på glid, pojkgangsters. Upplockade, inrullade i skumrasket av bossen Putty Nose. Stulna klockaffärer. 1915. Tom och Matt väsentligt äldre, här kliver James Cagney (senast i Yankee Doodle Dandy) in som Tom, som klippt och skuren för den rollen. En förhistorisk Joe Pesci. Han och Matt gör inbrott i pälsfabrik med varsin julklappspuffra i näven. Tom panikpepprar en uppstoppad björn. polis kommer, jagar, skjuter, pangpang i nattliga skumma kvarteren. Putty Nose sviker, drar, schappar. 1917. Amerikat in i ww1. Toms brorsa Mike kallas in. Stor del av männen i bild pratar nasalt och genom mungipan, gärna med en cigarett i nypan och vaksam blick över axeln. Nästan parodiskt. Spottkopp och planer, smidda. 1920. Förbudstider. Jönssonligankupp mot ölbryggeri/lager. Stor ”Gasoline”-truck slangfylls med det skummande guldet. Påtvingarverksamhet, ölmaffia med offensiv marknadsföring; du ska köpa mina ölfat, annars blir det bly i kroppen. Upp i hierarkin, det blir skräddarsytt och lyxrestauranger. Tom alltmer spänd, taskig mot för närvarande flickvän, berömd grapefrukt rakt i planeten vid frukostbordet. Springer på Putty Nose, hämnden som legat och ruvat kläcks nu i ett pianomord utanför bild, ljusare och ljusare tangenter så Putty måste fallit åt höger. Sedan en favoritscen när faktiskt hästen får smaka på pickadollerna i båset för att den sparkat ihjäl gangsterbossen Nails. Skruvat, rappt. De köper liksom hästen och går sen in och bara avfyrar. Helt osentimentalt, helt utanför bild även det, men omgivande hästarna rycker till ordentligt vid smällarna och kanske är det en starkt bidragande orsak till varför det blir en så bra scen. Gangsterkriget eskalerar, bomber, skjutningar, bränder. Och vad kommer in från vänster? Jo, en shotbricka! Kan det vara filmhistoriens första? Nerverna allt mer på spänn och mycket riktigt blir Matt kollossningskamouflerat maskingevärsavrättad. Tom klarar sig runt hörnet men ska givetvis ge igen tusenfalt. Cagneys blick och galna glirflin där på slutet, i regnet, under hattbrättet. Som att ta Jack Nicholson från The Shining och varför inte Gökboet, och mala ner tillsammans med Anthony Hopkins lugna madness i När Lammen Tystnar, göra färs av det och krydda med valfri närbild på Joe Pesci hundradelen innan han tänder till, steka på och servera. Tom går in och kamikazerensar, blir skjuten, ragglar ut i rännstenen, hamnar oväntat på sjukhus och är på bättringsvägen innan det blir en sista sväng med kidnappning och delivery by the door, död och ihopbuntad, och även där faktiskt väldigt lik Hopkins när han är bältad i buren i Lammen.
Som en manual för senare gangsterrullar, exempelvis Maffiabröder tänker jag. Måste ju ha varit fantastiskt att få gå och se den här rackaren för vad blir det, nästan 90 år sedan. Tydligen fick dock svenskarna vänta i 46 år med att se den på bio, till 1977, eftersom den totalcensurerades här. Undrar vad man var rädd för, den gången?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En av de bättre gangsterrullarna från 1900-talets första hälft måste jag säga. Som har växt på mig en aning sedan jag såg den. Oväntat modern och uppfriskande fast med den tidens ibland överdramatiserande och parodiska utryck. Det finns många minnesvärda scener, ibland smått komiska men ibland även obehagliga och provocerande; förnedringsscenen med grapefrukten i ansiktet på flickvännen, ölstölden där biran direktslangas från bryggeriet till tankbilen mitt på ljusan dag som det verkar, det helt omotiverade hästmordet, ligistkidsen som i tidig ålder får lära sig den hårda vägen, direktleveransen av liket utanför dörren. Det är en snabb film det här och det förvånar mig att de lyckas få in så mycket på så kort tid, dryga 80 min. Filmen bidrog till den så kallade "Hayskoden", en guide för självcensur med tanke på de tvivelaktiga värderingar som kunde skönjas i Hollywood vid den här tiden. Och visst, Public Enemy kanske inte direkt glorifierar ett kriminellt levnadssätt men den tar inte heller direkt avstånd från det. Det väckte uppenbarligen anstöt hos vissa moraliska företrädare over there.
Originaltitel: Il Vangelo Secondo Matteo (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Öppnas med svartvitt och närgånget foto med blickdueller, och visst är det Tonino Dela Colli bakom kameran, fotografen som tidigare gett oss hör och häpna Den Gode, Den Onde, Den Fule och Once Upon A Time In America och vänta det kommer mer Harmonica - En Hämnare. Filmen Matteusevangeliet bygger helt rakt upp och ner på just Matteusevangeliet i Nya Testamentet. Jag slog faktiskt till och läste hela rasket efter att ha sett filmen, och det är verkligen ordagrant efterföljt av Pier Paolo Pasolini, i alla fall det som är med i filmen. Min uppskattning är att det kanske är 60 procent av evangeliet som är med, och filmen är fullmatad med alla Jesus greatest hits; Fader vår, Bjälken i ögat, Kamelen och nålsögat, Den som inte är med mig är emot mig, Vända andra kinden till, Jesus går på vattnet, Var inte rädda, Tala inte om för någon att jag är Kristus och Silar mygg men sväljer kameler. Dessutom min absoluta favorit: Hosianna, Davids son!
Bekännelse: Fram tills igår när vi såg filmen trodde jag att Hosianna var ett annat namn för Jesus, och det har jag trott sedan lågstadiet då man fick sjunga psalmer på skolavslutningarna i Johannebergskyrkan. Ett lite flickaktigt namn har jag alltid tänkt mig, med a:et på slutet, men ändock ett namn. Välsignad vare han (Hosianna), som kommer i Herrens namn. Men så är det självfallet inte. Hosianna istället ett utrop: ”Rädda oss”, eller ”Kom med hjälp”. Men så högtidligt och psalmsakralt som i lågstadiekyrkan blir det aldrig i den här filmen, och det är ju oerhört skönt. Jesus utan gloria här, utan det där ständigt milda och alltigenom förstående. Istället ganska hård och burdus, krävande, anklagande, dömande, upprorisk, den lille härskarteknikern. Han vet vad han är, vad han vill, hur det kommer att gå, och han kör ända in i murbruket. Jesus i bild spelas av en ung spanjor, men rösten tillhör en tjugo år äldre italienare. Kamerabilderna varierar från klärobskyra, stilla porträtt (Johannes Döparen i fängelset) till skakningar med kraftiga och hastiga inzoomningar (Jesus går på vattnet) till ”lasersikte”-aktigt med ett sökande fokusförflyttande (när lärjungarna väljs ut) till att jag under förhöret slash rättegången nästan upplever mig vara en av åskådarna då kameran rör sig som vore blicken en i mängden. Slutet med förhör, dom, golgatavandring, korsfästelse, begravning och uppståndelse avverkas på tjugo minuter, vilket ju kan jämföras med en annan rulle i projektet, The Passion Of The Christ (som vi såg för snart tio år sedan), som är ungefär lika lång men som om jag minns det rätt närmast helt och hållet handlar om vandringen. Även De Tio Budorden flyter upp till minnesytan, men på rak arm kan jag inte erinra mig fler filmer som så här helt igenom avhandlar delar av det jag tänker mig som Kristendomen. Mycket intressant film, den här rackaren. Fick mig att bli väldigt nyfiken på tingens ordning och tillstånd.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Frullerulle på tåget söderut. Och det blir en mycket bra stund som förkortar resan avsevärt. Det blir en drygt tvåtimmars kristendomslektion á la Pasolini som helt ogenerat tar sig an aposteln Matteus berättelse om Jesu liv och gärningar. Resultatet är en enkel, okomplicerad historia som är fullmatad med allt jag nånsin fått lära mig om Jesus, däribland alla odödliga citat som dyker upp lite här och där. Men det Pasolini gör som utmärker den här filmen och skiljer den från andra på samma tema är att han fokuserar på Jesus alla sidor, det vilda temperamentet, den revolutionära ådran, den bittre, ibland osympatiske mannen som skiftar i humör, ibland helt oprovocerat. Lite bipolär sådär. Bara unga amatörer i rollerna. Fint och intressant foto som övertygar. Det är så här jag vill se en film om Jesu liv. Även om jag uppskattade The Passion Of The Christ för det vågade greppet så förhåller Matteusevangeliet sig mycket mer kritisk, mer sparsmakad och helt enkelt mycket mer intressant än Mel Gibsons totalt subjektiva och kanske till och med antisemitiska hyllning.
Originaltitel: Greed (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.
Originaltitel: El Norte (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Tre delar. Del 1: Arturo Xuncax (37 min). Guatemala. Inbördeskrig. Dimhöljda berg, ett pistolskott i luften. Ganska dystert. Kaffebönder på fälten, kaffebönder planerar möte. Arturo (Ernesto Gómez Cruz) förklarar läget för sin son Enrique (David Villalpando): "Någon måste ta fajten. Överallt är det samma sak. De rika ser oss bara som ett par armar som arbetar. De behandlar sina djur bättre än oss”. Dottern Rosa (Zaide Silvia Guiérrez) sneglar rådvillt in i mörkret, in i ovissheten, där de ”gamla systrarna” i andevärlden verkar hålla till - just nu bara tomt, svart. En militärvakt mutar en bonde för att få reda på var konspirationsmötet hålls. Slakten är nära förestående. Arturo kommer dit, det deklareras: ”Uppe i norr har även de fattigaste bilar. Allt är bra där, det ser man på tv”. Militärkonvoj närmar sig. Överfall, skottlossning, kaos. Enrique springer upp till mötesplatsen. Fars hatt på marken, fars avhuggna huvud i snara i träd. Massbegravning, uppgiven tyst bysorg. Enorma liljor på gravarna, människor stumma runtomkring. Processioner, parader, höga rangliga kors, tända ljus. Enrique och Rosa bestämmer sig för att lämna och ta vägen norrut. Hur ta sig över gränsen till Mexiko? ”Man behöver tur, pengar och guds beskydd”. Hur smälta in som mexikan? ”Mexikaner säger alltid ’fucking this, fucking that’”. Så låter en mexikan. ”Gränsen mellan USA och Mexiko är en krigszon”. Den repliken känns ju smått bekant just i dessa dagar av federal shutdown. Enrique och Rosa förbereder sig för avfärd med en hårt rullad sedelbunt och en tro på det goda livet i norr. ”Vi ska tjäna mycket pengar och skaffa allt vi vill ha. Och en dag ska vi återvända hit”. Rosa tänder ljus för mor, för far, för byn. Och plötsligt, där dyker de två systrarna från andevärlden upp, frågar nästan klagande: ”Rosa, vart ska du?”
Del 2: El Coyote (34 min). Mexiko. Blå himmel. Fluffiga moln. Vajande grönska. Fanfarer. Hoppfullt. Enrique och Rosa har tagit sig på stigar över bergen, får lift med lastbilschaufför som säger ”fuck” hela tiden. Humor. Sedan trång grön långfärdsbuss mot Tijuana där flyktingkommersen är i full gång. Löften om paradiset och ett fantastiskt och rikt liv. En guide tar dem med sig genom ett hål i staketet, nattetid. Vaktande patrullbilar åkande, smygande - precis som i början av filmen, bara annan makt. Guiden lurar dem (uppenbart) och överfaller dem i skogen, drar kniv för ynka dollar. Enrique och Rosa blir tagna av amerikansk border patrol, klarar sig ur knipan genom att säga ”fucking” några gånger vid förhörsbordet. Humor. Ny guide erbjuder tunnelkrypning för 100 dollar. De säljer mors silverhalsband för att få ihop pengarna. Genom tunneln, floder av råttor, stank och döda katter. Korsklippning patrullerande helikopter. Flykterna och övervakningen mer sofistikerad ju längre norrut, ju närmare paradiset. Till slut: ljuset i tunneln - och där: San Diego, Los Angeles, skyskrapor ljus trafik.
Del 3: The North (andra halvan av filmen). Los Angeles. Palmer i hård vind. Trafik. Lite molnigt. Elledningar. Motell. Realism. ”Hela nationalekonomin skulle kollapsa direkt om det inte vore för den billiga arbetskraften vi tar in”. Enrique och Rosa får bo i en närmast svinstia. Men ändå: WC och elektricitet - ingredienser i paradiset. Enrique försöker sig på diversejobbsbranschen, får akut instegsjobb som servitör på lyxrestaurang - en glimt av överflödet, det utlovade. Rosa får jobb som strykerska. De båda hankar sig fram, går på motsvarande SFI, språket är vägen in i arbete, integrationens assimileringens moder. Rosa får chansen hos en välbärgad dam, ska hjälpa henne med hushållet. Scenen med tvättmaskinen/torktumlaren kastar mig igenkänningshumoristiskt rakt in i den fordonsutbildning (X40) jag går för tillfället. Instruktören beskriver exempelvis elektricitetens väg genom fordonet, genom transformatorerna, omriktarna, strömriktarna, hjälpkraften, de olika knepen och knåpen, the do´s and don´ts. Rosa som en fågelholk där i tvättstugan i och med språkförbistringarna, men håller god min, hoppas förstå lite senare antar jag. Som jag, ofta, bara annat slags språk. Enrique blir befordrad, de skaffar bättre boende. Inget kan stoppa dem. Inget! Och så dyker den dinglande moroten upp framför Enrique: om han jobbar för den där kvinnan i Chicago är det lika med Green Card, lika med jobba och vistas lagligt. Han tackar nej, på grund av Rosa, kan inte lämna henne. Istället blir han angiven, myndigheterna kommer på besök, han tvingas fly, igen. Drömmer om hemma, om föräldrarna, om byn. Han bestämmer sig för att ta jobbet i Chicago. Rosa blir sjuk, läggs in, det är råttorna i tunneln som spökar. Enrique måste ändå dra, jobbet har blivit viktigare än familjen. Rosa förtvivlad, övergiven, lämnad. Då dyker han upp där ändå, Enrique. Han kunde inte lämna. Han säger: ”Det viktigaste är att inte ge upp”. Rosa dör där på sjukhuset. Enrique börjar om i näringskedjan, står på planen igen och jagar diversejobb. ”Välj mig, jag har starka armar”. Har lärt sig armbågarnas språk, tragglar vidare. Sista scenen ett avhugget huvud i snara i träd.
I svåra tider som dessa går mina tankar i första hand till Förtorkade Liv som vi såg för inte så jättelänge sedan.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den bedrägliga drömmen om ett bättre liv kontrasteras fint mot den fattiga verkligheten. Den exploaterade arbetskraften. Ekonomins beroende av klasskillnader. oavsett var man befinner sig. Den ständigt aktuella flykten. Syskonen från Guatemala som flyr mot den amerikanska drömmen. Nationsgränserna som både är imaginära och klart explicita. Den rika världens dubbla vänlighet. Laglig och ollagligt. Splittringen. Sorgen. Döden. Livet.
Originaltitel: Il Conformista (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Apartamentos Caribe, Av V Centenario 3, i Playa de la Américas på Teneriffa och på Draken Film av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Med tanke på att det är färgfantomen Vittorio Storaro som fotat denna rulle känns det väl sådär att se den streamad på en dåsig laptopskärm. Saken blir inte så mycket bättre av att filmen är så högridderligt dubbad att det ibland ser ut som att de pratar bredvid mun. Skulle ju suttit på Draken i Göteborg, eller kanske nån megaduk i Italien, i det där Cinecittà i Rom, suttit där lite fascistiskt tillbakalutad och njutit av Storaros färgkompositioner, de uppfriskande, tiltade kameravinklarna, löven som blåser och ger eko in i (tydligen) Gudfadern Del II, Den Fjärde Mannen och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. Har försökt hitta lövblåsarscenen som ska finnas i Gudfadern, men lyckas inte. De två andra finns lättillgängliga.
Marcello (Jean-Louis Trintingant) verkar vilja vara fascist, eller i alla fall normal. Ingen annan verkar tycka att han är vare sig det ena eller det andra. På Draken Films hemsida, där jag streamade filmen, står det nåt i stil med att Marcello förväxlar normalitet med konformitet. Jag blir lite snurrig av alla ismer och teter. Inser att jag egentligen mest ser ”fascist” som ett skällsord från Italien, och att jag funderar på om det inte är fullkomligt normalt att vara konformist? Eller kanske ännu hellre att det är fullkomligt normalt att anse sig själv inte vara konformist, men att man är det? Filmen bygger på boken Il Conformista (på svenska Anpasslingen), och synonymer till anpassling är medlöpare, opportunist, kameleont, vindflöjel, etcetera. Konformism har synonymer som likformighet, likriktning och traditionstrohet. Ja, det är inte lätt.
Marcello får i uppdrag av OVRA (som verkar ha varit anti anti-fascism) att lönnmörda sin gamle anti-fascistiske professor som befinner sig i exil i Paris. I flashbacks från och med bilen som är på väg till mordet visas brottstycken ur Marcellos liv; hur han som pojke skjuter en övergreppsbenägen chaufför, hur han träffar sin fru, hur han hälsar på sin mamma i familjevillan och hur han hälsar på sin pappa på demensboendet. Tyvärr har jag lite svårigheter att hänga med helt och hållet var i kronologin man är, och dessutom försvinner textningen titt som tätt. Men fotot är fängslande och givetvis blir det spännande på slutet, och jag misstänker att det inte är Storaro som springer genom skogen med anti-stedicamen.
Mycket om ricinolja också. Verkar ha varit populärt som tortyrmetod att låta meningsmotståndare dricka stora mängder av det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Årets första film är en visuell och psykologisk upplevelse utöver det vanliga. Det är verkligen inte helt lätt att hänga med i den icke-linjära intrigen där politik, psykologi och sexualitet vävs samman på ett estetiskt men samtidigt även lite grumligt sätt. Stilen, miljöerna och fotot tycks ibland överskugga intrigen och budskapet vilket gör det hela lite väl komplicerat. Ändå är Fascisten en fantastisk film som ger mig en stor filmupplevelse. Den ger mig helt nya perspektiv på fascismen och dess olika aktörer. Individualism, kollektivism, konformism, tradition - teman som tillsammans blandas in den eleganta berättelsen. Bravo Bertolucci!
